| |
2010-09-15
400
000 till nya jobb på ett halvår
Eva Björklund
Planerna för genomgripande förändringar i det ekonomiska
systemet började dras upp 2006. I november 2005 hade
Fidel Castro hållit ett stort tal om faran att revolutionen
skulle korrumperas inifrån. Revolution är att förändra
allt som behöver förändras, uppmanade han.
Då hade Kuba haft en stark ekonomisk utveckling under
10 år, efter den djupa ekonomiska krisen på grund
av Sovjetblockets sammanbrott. Ekonomin kom igång
genom stora systemförändringar i början av 90-talet:
storsatsning på utländsk turism för att dra in hårdvaluta,
inbjudan till utländskt kapital att delta i samriskföretag
inom nickel- och oljeindustrin, uppdelning av de stora
sockerodlingarna till löntagarkooperativ och övergång
till livsmedelsproduktion, satsning på stadsjordbruk,
egenföretagande inom service och hantverk, fritt fram
för dollarförsändelser från utlandet, osv.
Bruttonationalprodukten återhämtade sig, men nya problem
uppstod: ekonomisk ojämlikhet, låg produktivitet,
vardagskorruption, svartabörshandel. Det värsta var
kanske att de som arbetade hårdast och inom samhällets
viktigaste områden fick svårt att klara sig på sin
lön. Samtidigt fanns en liten, men ändå betydande
grupp som kunde leva gott på de marknadsinslag som
överlevnadsekonomin införde, på penningförsändelser
från familj och släkt i utlandet (eller från USAs
budget för regimskifte) eller på att stjäla och sälja
vidare svart. Detta undergrävde samhällsmoralen, politiken
blev otydligt och många kubaner led av klyftan mellan
hur det borde vara och hur det är.
Hösten 2007, då Raul Castro tagit över som regeringschef,
genomfördes ett stort rådslag på alla arbetsplatser
och i bostadskvarteren för att analysera problemen
och diskutera lösningar. Det ledde till en rad reformer
våren 2008 för att förbättra tillgången till elektronik
och kapitalvaror, avskaffa svarta marknaden, öka livsmedelsproduktionen,
höja lönerna och pensionerna mm. Den ekonomiska utvecklingen
var god, förhoppningarna stora på fortsatta förändringar.
Orkaner och global kris
Så kom hösten 2008 med flera dråpslag, 3 förödande
orkaner efter varandra, en av dem med de starkaste
vindstyrkorna någonsin. De slog ut stora delar av
jordbruket och en halv miljon bostäder. De materiella
skadorna uppgick till mer än 10 miljarder US dollar,
nästan 20 procent av bruttonationalprodukten. Och
sedan slog den internationella ekonomiska krisen hårt
mot Kubas exportintäkter. Regeringen fick fullt upp
med krishantering, och de strukturella reformer som
många hoppats på dröjde. Jordbruket reformerades dock
och över en miljon hektar jord har delats ut med bruksrätt
till kooperativ och 100 000 enskilda brukare. Och
USAs blockad fortsätter att kosta Kuba 5-6 procent
av bruttonationalinkomsten.
Men diskussionen om förändringsbehov fortsatte. Dels
hölls ett nytt rådslag hösten 2009, dels kom en allt
öppnare debatt i tidningar, tidskrifter, radio, TV
och fortsatta i möten och konferenser. En grundfråga,
som socialismen i praktiken ännu inte löst, är frågan
om samhälleligt ägande och arbetsplatsdemokrati, eller
de arbetandes konkreta ägande av produktionsmedlen.
Så frågan om kooperativ och andra samhälleliga ägarformer,
som hittills bara förekommit inom jordbruket, blev
ett allt hetare ämne. Det avspeglas i dagstidningen
Granmas insändarsida. Diskussionen gäller bland annat
om kooperativ kan leda till kapitalism – Jugoslavien
spökar. En annan stor fråga som diskuteras är balansen
mellan jämlikhet och effektivitet, moraliska och materiella
drivkrafter, subventioner och löneprinciper.
De förvärvsarbetande uppgår till ca 5,5 miljoner,
varav ca 85 procent, ca 4,7 miljoner är statligt anställda
centralt, på länsnivå och kommunalt. 591 000 arbetar
i icke statlig sektor, de flesta av dem inom jordbruket,
i kooperativ eller enskilt. Det finns 143 000 familjeföretag
där flera familjemedlemmar kan arbeta, men de får
inte anställa andra.
Landsomfattande självgranskning
I januari i år gav regeringen alla ministerier (en
blandning av offentlig sektor i vår mening och bolagskoncerner
eftersom i stort sett alla företag är statliga) i
uppdrag att gå igenom all verksamhet: var arbetsstyrkan
kunde skäras ner, var det behövdes mer arbetskraft
och vilken verksamhet som kunde ”avknoppas” till arbetsplatskooperativ,
familjeföretag eller privata småföretag. Detta skedde
i samarbete med de fackliga organisationerna.
Län och kommuner uppmanades att påbörja ”Kommunala
initiativ för lokal utveckling”, som för tanken till
liknande initiativ i Venezuela. Den långt gångna centraliseringen
har utarmat den lokala nivån när det gäller livsmedelstillverkning,
service, handel och transporter, så där kan finnas
stora möjligheter att starta verksamhet.
Den fjärde april sade Raul Castro att regeringen kommit
fram till att upp till en miljon statligt (innefattar
landstings- och kommunalt) anställda var överflödiga
på sina arbetsplatser. Och att det samtidigt rådde
brist på arbetskraft inom jordbruk, byggnadsverksamhet,
utbildning, polisväsende, industriproduktion. Företag
och verksamheter inom stat, landsting och kommuner
måste göra sig av med sina improduktiva lönekostnader.
Frisörer och taxichaufförer
först
Redan under årets första månader inleddes avknoppning
på prov. Friser- och skönhetssalonger med upp till
tre stolar uppläts till arbetarna som fick betala
hyra, skatt och sociala avgifter. Inom taxirörelsen
skedde detsamma. Havannas länsförsamling beslöt sedan
att överlåta små verkstäder och butiker som kooperativ
till de anställda. Havanna har också redan erbjudit
ett 30-tal restauranger till arbetarkollektiven att
ta över som kooperativ, och de har redan konstituerat
sig och utsett ordförande. Det ska minska byråkrati
och öka produktiviteten och främja lokal produktion
och service.
Det förvånande med beskedet den 13 september var inte
innehållet, utan omfattningen och snabbheten, 500
000 jobb på drygt ett halvår, istället för som tidigare
sagt, omkring 200 000 per år. På alla arbetsplatser
har diskussionerna börjat om vilka som behöver gå.
Fackföreningarna ska se till att det går rätt och
öppet till. Alla ska erbjudas minst ett annat statligt
jobb där det råder arbetskraftsbrist. Om de inte antar
det, eller jobb inom jordbruket eller att bilda kooperativ
och ta över produktion av varor och tjänster som ska
avknoppas, får de arbetslöshetsersättning med 70 procent
av lönen i tre månader. Verksamhet inom strategiska
ekonomiska områden och infrastruktur kommer inte att
läggas ut, och inte heller socialtjänst, hälsovård
och utbildning.
Med utgångspunkt i att det finns stora eftersatta
behov och efterfrågan både på varor och tjänster antas
att egenföretagande kommer att expandera, när anställning
nu tillåts och ska underlättas med bankkrediter och
annat. Kläder, möbler, skor mm tillverkas redan hantverksmässigt
av enskilda, men kan nu utvecklas till företag som
kooperativ eller med anställda. Familjerestauranger
och rumsuthyrning kan också expandera genom att man
nu får anställa. De kommer att krävas på bättre bokföring
och deklarationer och att betala skatt på vinst och
25 procent av lön till socialförsäkring (hälsovård,
pensioner). Genom detta ska också redan olagliga anställningsförhållanden
och förtjänster komma fram i ljuset och ge staten
inkomster.
Dessa förändringar har diskuterats länge och mycket
tyder på att det rådet stor samstämmighet i ledning
och bland folk om att det behövs fler samhälleliga
ägarformer, mer arbetsplatsdemokrati, rationella löner,
mer utrymme för privata initiativ – allt inom ramen
för ett socialistiskt system
Eva Björklund 2010-09-14
|
|
