Aktuellt. Svensk-Kubanska Föreningen

2011-01-26
Diktkampanj för De Fem

Antonio Guerrero skrev för exakt ett år sedan en dagsvers för varje dag under sin 18 dagars vistelse i isoleringscell, 26 januari till 12 februari 2010. Nu den 26 januari 2011 startar den internationella rörelsen för frihet för De Fem kubanska politiska fångarna i USA en "diktkampanj" för att på varje årsdag publicera Antonios dagsvers.

Så här skriver Antonio själv om sina dagsverser:

"Min vistelse på Oklahomas Transitfängelse blev lång: 18 dagar i isolering, i en cell kallad 'hålan' , det verkade som en evighet. Men lite papper och några pennstumpar skrev jag en dagbok och några personliga och mycket speciella brev, sprungna ur denna ensamhet, i 'Själens dunkla natt' med Juan Ramón Jiménez ord. Bara en del av dagboken och bara ett av de nio brev jag skrev nådde sina adressater. Det smärtade mig djupt och jag tog poesin till hjälp för att återfinna ensamhetens tankar och i någon mån ersätta den oskattbara förlusten. Så från 3 till 16 mars i Florencefängelset såg dessa verser dagens ljus, som en dagbok, som jag föreslår att ni läser som en sammanhållen dikt (som man säger att Shakespears sonetter ska läsas, utan annan jämförelse mellan detta klassiska verk och mina blygsamma verser). För denna dikt valde jag versrader med 10 stavelser utan rim, som i sonetterna. Jag eftersträvar inte rytmisk skönhet eller perfekta rader, och allra minst något originellt. Jag vill bara ta läsaren med till min själs innersta vrår dessa dagar av orättfärdig och fullständig isolering, men också som Darío skrev: 'min protest är nedtecknad' mot hur jag behandlats och den besynnerliga förlusten."

En tillflyktsort

Dagsverser av Antonio Guerrero om 18 dagar i isoleringscell 2010.
Översättning: Eva Björklund

Tisdag 26 januari 2010

Sucede que la injusticia sigue.
Sucede que llevo caja negra.
Sucede que soy yo quien lo dice.
Sucede que quisiera que me creas.
Sucede que vuelo sin temores.
Sucede que sacudo mis venas.
Sucede que dos soles se cruzan.
Sucede que oscurecen las piedras.
Sucede que el olor no es de campos.
Sucede que mi hora tiene dueño.
Sucede que se unen las paredes.
Sucede que un hermano sonríe.
Sucede que me nace en el pecho
una serenidad y sucede.

Så händer att orättvisan består.
Så händer att mina händer kedjas.
Så händer att det är jag som talar.
Så händer att jag önskar bli trodd nu.
Så händer att jag orädd kan flyga.
Så händer att mina ådror rister.
Så händer att två solar korsar väg.
Så händer att också stenar mörknar.
Så händer att lukten ej är fältens.
Så händer att min tid har en herre.
Så händer att väggarna sluter sig.
Så händer att en broder ler mot mig.
Så händer att ett sinneslugn spirar
i mitt bröst och så händer det igen.

Onsdag 27 januari 2010

Cuando cierran la puerta de hierro
silbadores vientos de huracán
encima se me echan y me apagan
el candil, parpadeando en mis manos.
La celda se vuelve una laguna
en la que yacen palomas muertas
y por mi trepa su olor a espanto
como si las sombras me embistieran.
Con mi inofensivo corazón
desgarro el silencio congelado,
adelgazo ausencias prolongadas
hasta que la larga noche pasa
y todas las tinieblas se esfuman
envueltas en la luz matutina.

När de kommer och stänger järndörren
viner orkanvindarna omkring mig
och släcker denna lilla ljuslåga
som fladdrar så svagt i mina händer.
Fångcellen byter skepnad till en sjö
där döda duvor dväljs och jag känner
hur den skräckslagna lukten tränger in
med skuggor beredda att anfalla.
Med mitt bultande harmlösa hjärta
sliter jag isär den frusna tystnaden,
förtunnar den utdragna frånvaron
ända tills den långa natten tar slut
och alla skuggorna går upp i rök
omslutna av gryningsljusets klarhet.

Torsdag 28 januari 2010

Este origen de día sin rumbo
que sujeto al viento de la vida
sobre mi esparce luz de aurora
nunca es perdida, sino ganancia.
Esta sucesión de atardeceres
sin fragancias ni ecos ni colores
que fija mi sustancia imperfecta
nunca es perdida, sino ganancia.
Este tiempo cargado de pausas
que no deja mi amor madure,
crepúsculo en un paraje oscuro
como una vereda interminable
entre sombras que crecen y tiemblan,
nunca es perdida, sino ganancia.

Denna början till dag utan riktning
som underkastad livets starka vind
kring sig sprider morgonrodnadens ljus
är aldrig förlorad, bara vunnen.
Denna följd av skymningar utan
varken dofter, ekon eller färger
som framkallar mitt väsens konturer
är aldrig förlorad, bara vunnen.
Denna tid sönderstyckad med avbrott
som inte låter min kärlek mogna,
med skumma dagrar i mörka landskap
och en vandringsled som aldrig tar slut
mellan skuggor som växer och darrar,
är aldrig förlorad, bara vunnen.

Fredag 29 januari 2010

Anocheció mientras leía un libro
(el que pudo llegar a mis manos)
cuyo argumento vacuo y siniestro
apenas para mí tuvo sentido.
Pensé en los grandes escritores
capaces de recoger la luz
y toda la belleza del mundo
en paginas imperecederas.
Cerré el libro y cerré mis ojos,
en ese instante me vi rodeado
de un resplandor de sol y de luna,
de amor y de paz, y comprendí:
lo que buscamos en muchos libros
lo atesoramos dentro del alma.

Kvällen föll medan jag läste en bok
(den som hittade till mina händer)
vars tomma och olycksbådande ord
saknade egentlig mening för mig.
Jag tänkte på de stora författare
som med orden förmår fånga ljuset
och all världens storsinta härlighet
outplånliga på boksidorna.
Jag slog igen boken och ögonen
och i samma ögonblick omgavs jag
av solens och månljusets klara sken,
av kärlek och frid, och insåg plötsligt:
det vi söker i böckernas mångfald
är det som berikar svultna själar.

Lördag 30 januari 2010

Que no me dejen mirar la luna
ni el árbol seco del lento invierno,
que me prohíban prender el fuego,
jugar al sueño con la ceniza,
no significa que esta perdido
ese amor puro que con mis ojos
y con mis manos forjo y forje
para otros ojos, para otras manos.
El amor que expira no es amor.
El verdadero amor pertenece
a todo el tiempo, a la tierra toda,
sin temor enfrenta tempestades,
resiste hasta el filo de la muerte
y, como la natura, es eterno.

Denna isolering är en ynnest
som skänker min lättja fria tyglar
medan jag betraktar min själs vandring
långt bort, tills den försvinner ur sikte.
Denna stora tystnad är en ynnest
som låter mig lyssna inåt mig själv
utan att störas av yttre krafter,
utan att jagas av tiden, fångad.
Jag är lyckligt lottad helt enkelt, som
utan att tänka på det, inandas
atomerna som beblandar sig med oss,
ända in i den människas hjärta
som lyfter fram en oberäknelig
tillförsikt, och väller ut i rymden.

Söndag 31 januari 2010

Att de inte låter mig se månen
eller trädet, torrt av vintervinden,
förbjuder mig att tända elden och
leka med askan tills sömnen kommer,
betyder inte att den är förlorad,
den rena kärlek mina ögon ser
och jag med mina två händer smider
för andra ögon och andra händer.
Kärlek som ger upp är inte kärlek.
Den sanna kärleken tillhör alltid
all tid, hela tiden, hela jorden,
står utan fruktan upp mot stormarna,
är uthållig ända in i döden
och är, som naturen, evinnerlig.

Måndag 1 februari 2010

Dije no a la quietud mohosa.
Me paré sobre el suelo desnudo,
di el primer paso, luego el segundo,
poco a poco me volvía lluvia.
Al inicio, fue el escepticismo
y después vino la dependencia.
Más adelante apareció la antítesis
y con ella el desenvolvimiento.
Comencé a girar por las horas
con espíritu y ritmo que impelen
y a través del éter se deslizan.
Cercado por un tedio sin tregua,
en la plaza de mi corazón
me vi feliz, cantando y bailando.

Nej sa jag till den stillhet som möglar.
Jag ställde mig på det kala golvet,
tog det första steget, och det andra,
droppe för droppe blev jag som regnet.
I första början blev jag misstrogen
för att sedan bli helt beroende.
Med tidens gång steg motbilderna fram
och förklaringen vecklade ut sig.
Jag började snurra med timmarna
pådriven av deras anda och rytm
som får dem att rinna bort i etern.
Belägrad av en leda utan ro
fann jag i mitt hjärtas innersta rum
lyckan där jag kan sjunga och dansa.

Tisdag 2 februari 2010

Noche seductora que me llamas
desde los abismos del silencio.
!Ah, noche magnánima y magnética,
novia del ocio aun inviolada!.
Noche errante, hechicera de ojos
que tienen el color del alcoiris.
Noche loca, llena de blancura
para al afán añadir insomnio.
Noche desnuda sobre la tierra,
antes de ir a otra orilla sin nombre
abrázame, mírame y permíteme
tocar tu cuerpo para sentir
el oleaje de queridas playas
tan ocultas en la oscuridad.

Förföriska natt som kallar på mig
djupt nerifrån tystnadens avgrunder.
O storsinta och magnetiska natt,
den ännu oförstörda lättjans mö!
Irrande natt, ögon som förtrollar,
skimrar av regnbågens alla färger.
Galna natt, fylld av renaste vithet
för att till längtan lägga sömnlöshet.
Nakna natt över denna jordedel,
innan du färdas till okända kuster,
omfamna mig, se mig och tillåt mig
röra vid din kropp för att få känna
vågornas gång på älskade stränder,
så undangömda i detta mörker.

Onsdag 3 februari 2010

La muchacha que da las pastillas
a los adictos a los calmantes
tiene cara de ángel, me recuerda
a una novia de tiempos pasados.
Ella cada noche hace una ronda,
con su voz va rompiendo el silencio
y yo abandono lo que hago entonces
para verla pasar, un instante.
Ella nunca me mira a los ojos
en los que muy escondidos guardo
tantos rostros de edades y mundos,
tantas noches de estrellas sin nombre,
tantas rachas de idas y venidas...,
la muchacha que da las pastillas.

Flickan som går och delar ut piller
till fångar som blivit beroende
har en ängels ansikte, påminner
mig om en fästmö för länge sedan.
Varenda natt genomför hon ronden,
och bryter så tystnaden med sin röst
och jag lämnar vad jag har för händer
för att ett ögonblick få se henne.
Aldrig att hon ser mig i ögonen
där jag i hemlighet gömmer undan
många åldrars och världars ansikten,
så många namnlösa stjärnors nätter,
så många strimmor som kommer och går …,
flickan som går och delar ut piller.

Torsdag 4 februari 2010

Vivencias y vocablos buscando
respuestas a la nada y al suceso,
vienen al recinto del presente
como las abejas al panal.
El batir de sus alas inunda
el aire de trepidantes llamas
y una cristalina miel envuelve
el eco de la palabra amor.
Con apasionada sed de luz,
de aromas, de voces y de formas,
tras lo invisible se me va el alma
y sólo ve la faz de un ayer
girando hasta que desaparece
en lentas espirales de humo.

Levnadsöden och ordförråd söker
svar på intigheten och förloppen,
söker sig till nutidens inhägnad,
som bina flyger till honungskakan.
Alla deras vingslag översvämmar
luften där lågor darrar i draget
och en kristallklar honung omsluter
det långa ekot av kärleksordet.
Med lidelsefull törst efter ljusning,
efter dofter, röster och former
försvinner min själ i osynligheten
och ser bara en gårdags ansikte
som vrider sig runt tills det försvinner
i långsamt slingrande rökspiraler.

Fredag 5 februari 2010

El silencio es verde, de improviso,
mi corazón fértil, lentamente
habituado a cosas naturales,
viste de hojas verdes del deseo.
Recuerdos del bosque y de la lluvia
emergen con su aliento escondido
y siento otra vez en mi garganta
un ardor de jazmines y sangre.
Sin parar, mi corazón evoca
miradas fieles al amor puro,
besos al abrazo de la noche,
caricias que dieron paz al alma.
Pero, por dónde andarán sus ojos,
sus labios, sus suaves manos puras?

Tystnaden är så oförmodat grön,
mitt hjärta så mottagligt, vänjer sig
långsamt vid alla självklara saker
och ikläder sig lustens gröna blad.
Minnen av skogar och regn dyker upp
med all sin hemlighållna uppmuntran
och än en gång känner jag i strupen
ivrigheten av jasminer och blod.
Utan att hejdas åkallar hjärtat
blickarna trogna kärlekens renhet,
kyssarna i nattens omfamningar
smekningarna som skänker själen lugn.
Men varomkring vandrar nu dess ögon,
dess läppar, dess milda rena händer?

Lördag 6 februari 2010

Mujer, rompes en mi pensamiento
como los oleajes en las playas;
entras de repente en mis arenas,
luego al mar regresas otra vez.
Así eres tu, marejada indócil,
vaivén incesante de las aguas
donde se ahoga mi corazón
contando tu cuerpo ola a ola.
Ya conoces que regresare,
sin embargo, no sabes tu nombre
ni sabes que recuerdo tus besos.
Tal vez, un día cuando tu piel
destruya este castillo de ausencias
te abriré la trama de mis versos.

Kvinna, du bryter in i mina tankar
som vågornas inslag i stränderna;
plötsligt sköljer du in över min sand
för att snart vända åter till havet.
Sådan är du, som motspänstig dyning,
oupphörlig sjögång fram och åter
i vatten där mitt hjärta går i kvav
medan jag räknar din kropp, våg för våg.
Du vet ju att jag kommer tillbaka
men ändå, du vet inte ditt namn och
inte hur jag nu minns dina kyssar.
Kanhända, en vacker dag när din hud
river ner denna frånvarons fästning
öppnar jag mina dikters väv för dig.

Söndag 7 februari 2010

Hoy he escrito a varias amistades,
a ninguna le narro el rosario
de vicisitudes que he pasado
(más que las que todos imaginan).
En mis líneas les hago saber
que esta celda, sin nada y sin nadie,
para mí es un lugar de retiro
donde me libro de mis cadenas.
Como otros de mi vida, este hueco,
sin prisa lo relleno de luz
para que de su oquedad aflore
el resplandor que a mi corazón
convierte en surtidor del amor,
de este amor con que a todos escribo.

Idag har jag skrivit brev till vänner,
för ingen upprepar jag radbandet
av växlande prövningar hit och dit
(fler än de flesta föreställer sig).
I mina rader tillkännager jag
att denna cell, där det inte finns
något eller någon, är min tillflykt
där jag befriar mig från kedjorna.
Denna håla, som andra jag upplevt,
fyller jag utan brådska upp med ljus
så att ur dess tomrum ska välla fram
det skimmer som förvandlar mitt hjärta
till en kärlekens källåder, denna
kärlek med vilken jag skriver till er.

Måndag 8 februari 2010

Anoche, cuando un hosco silencio
como el manto de la oscuridad
me cubría, y la incertidumbre
de crudas nevascas me embriagaba,
el amor provoco un ramalazo
en las fibras de mi corazón,
punzadas de perpetuas ausencias.
Por un buen tiempo estuve despierto.
Anoche, frente a la soledad
resonante de ayeres me dije:
Todos los desvelos de mi vida
han desbrozado esta larga senda
por donde los peligros de muerte
no han podido malograr la luz.

I går natt, medan en vresig tystnad
lade mörkrets täckmantel över mig
och osäkerhetens grymma snöstorm
hänförde mig, framkallade kärleken
en häftig smärta djupt i mitt hjärta,
genomstunget av evig frånvaro.
Det berövade mig sömnen, länge.
I går natt, inför denna återklang
av gångna dagars långa ensamhet
sa jag mig: Alla de vakna nätter
jag genomlevt har banat denna stig,
kantad vägen lång av dödens faror,
men har ej förmått förkväva ljuset.

Tisdag 9 februari 2010

En mi soledad digo tu nombre
y sus letras son un sol naciente
entre las nubes de la alborada
donde con lumbre se abren las flores.
Al andar lo digo en las esquinas
que forja y deshace el pensamiento
y en mi soliloquio con tu nombre
ni luces ni sombras distingo.
Lo digo sin que nadie me escuche
en una voz de intima emoción
que apenas hiere el aire y el silencio.
A las preguntas del firmamento
respondo, levantando la vista
hasta la eternidad de tu nombre.

I ensamhet uttalar jag ditt namn
där bokstäverna blir de solstrålar
som lyser fram mellan gryningens moln
så blommorna slår ut i all sin prakt.
Jag upprepar namnet i de vägskäl
som uppfinner och upplöser tankar,
men i mitt enväga samtal med dig
urskiljer jag ej ljus eller skugga.
Med sprucken röst, av innerlig känsla,
talar jag utan att någon hör mig,
utan att luften och tystnaden störs.
På de frågor himlafästet ställer
svarar jag och vänder blicken högt upp
till den evighet där ditt namn präntats.

Onsdag 10 februari 2010

Seguro, en medio del temporal,
me imagino andando por el mundo
como si caminaran conmigo
hombro a hombro brazos invencibles.
Pasaran con sus alas oscuras
otras tantas gélidas noches
sin poder aniquilar la aurora
del día final de la injusticia.
Hermanos y hermanas de la lucha
solidaria que se multiplica
cual las hojas en la primavera:
¡Ustedes nos darán la victoria,
ustedes estarán con nosotros
en la gran jornada del regreso!

Trygg mitt i stormen, inbillar jag mig
att jag vandrar världen runt som vore
jag ledsagad, skuldra vid skuldra, stödd
av oövervinnerliga armar.
Så många andra kyliga nätter
drar förbi på sina svarta vingar
men de kan ändå aldrig förhindra
att den gryr, orättvisans sista dag.
Alla systrar och bröder i kampen
mångdubblas i solidariteten
som bladen kryllar i vårens solljus:
Ni kommer att leda oss till segern,
vi kommer att tillsammans uppleva
återkomstens stora dag, som kommer!

Torsdag 11 februari 2010

Desde mi niñez de hogar y escuela,
en mi juventud de sitio en sitio,
toda mi vida, y hasta en mis sueños,
tú has habitado en mi corazón.
Isla de soles que a todos brindas
palmas y playas, aves y frutos,
aquel verano abrasador que amo,
aquel árbol libre en la campiña,
dispuesta a diario a cuidar la flor
indispensable de la esperanza
en mí tu alientas siempre la paz.
Tu amor me impulsa, tu amor me colma
de luz, ¡oh, patria!, vendrá el regreso
y el beso tuyo que nos espera.

Ända från min barndoms hem och skola,
hela min ungdoms flytt från plats till plats,
hela mitt liv, och i mina drömmar,
har du återfunnits i mitt hjärta.
Du solens ö som skänker oss alla
palmer och stränder, fåglar och frukter,
din glödande sommar som jag älskar,
detta träd som växer fritt på åkern,
redo att varje dag värna blomman
du hoppets oundgängliga blomma
som för alltid skänker mig inre frid.
Din kärlek driver mig, uppfyller mig
med ljus, o fosterland, vi ska komma
åter till din kyss som väntar på oss.

Fredag 12 februari 2010

Cruzando el corazón del azul
insondable, confuso de rutas,
mas, acompañado de esperanzas
insignificantes pero ciertas,
miro la callada geografía
sumergida en un fulgor de nieve,
territorio de lo indefinido,
espejismos de la libertad.
Hay cansancio, pero no me rindo.
Hay cortaduras, pero no sangro.
Tanta fatiga, tantos dolores
calmo con el amor de mis sueños
hecho de una materia invencible
que no reconocen los guardianes.

På vägen över den bottenlösa
blånadens hjärta, vilsekommen men
ledsagad av betydelselösa
förhoppningar, dock sanningsenliga,
betraktar jag en tyst geografi
djupt försjunken i en skimrande snö,
ett undflyende, ogripbart landskap,
härbärge för frihetens hägringar.
Tröttheten finns, men jag ger inte upp.
Sår finns många, men jag blöder inte.
Så mycket utmattning, så stor smärta,
mina drömmars okuvliga kärlek
skänker mig lugn, handfast som materia,
men osynlig för alla fångvaktare.