Aktuellt. Svensk-Kubanska Föreningen

	2010-05-16 ”Färgade revolutioner” - ett nytt sätt att störta regeringar, made in USA Eva Golinger Den nya strategin 1983 föddes den nya strategin, ”demokratifrämjande”, för att störta obekväma regeringar. Genom skapandet av en hel serie av kvasiprivata ”stiftelser”, sådana som Albert Einstein Institute (AEI), National Endowment for Democracy (NED), International Republican Institute (IRI), National Democratic Institute (NDI), Freedom House och International Center for Non-Violent Conflict (ICNC), kunde Washington börja finansiera och ge strategiskt stöd till politiska partier och grupper som främjar USA:s agenda i länder med olydiga regeringar. USAID, spindeln i nätet Bakom alla dessa ”stiftelser” och ”institut” står USAID [USA:s motsvarighet till svenska SIDA, ö.a.]. USAID är USA:s Utrikesdepartements finansiella gren och har blivit en avgörande komponent i säkerhets-, spioneri- och försvarskonglomeraten i Washington. USAID är den viktigaste enheten som främjar USA:s ekonomiska och strategiska intressen i världen. Det gäller inte minst i militära motaktioner mot gerillarörelser och liknande. Dess avdelningar för ”övergångsinitiativ”, rekonstruktion, konflikthantering, ekonomisk utveckling, ledning och demokrati är de huvudsakliga arenor genom vilka miljontals dollar filtreras till politiska partier, NGO:s, studentorganisationer och rörelser som främjar USA:s intressen. Varhelst en statskupp, en ”färgad revolution” eller regimförändring som gynnar USA:s intressen uppträder, så finns USAID och dess dollarflöde där också. Hur fungerar en ”Färgad revolution”? Receptet är alltid detsamma. Student- och ungdomsrörelser går i täten och ger det hela ungdom, fräschör, legitimitet. Det lockar andra att ansluta sig, som om det vore det häftiga och rätta att göra. Det finns alltid en logotyp, en färg, en marknadsföringsstrategi. I Serbien var det gruppen OTPOR som ledde störtandet av Slobodan Milosevic. Det var OTPOR som gick ut på gatorna med T-tröjor, affischer och flaggor som visade en knytnäve i svart och vitt, deras symbol för motstånd. I Ukraina behöll man samma logotyp, men färgen byttes till orange. I Georgien var det en rosafärgad knytnäve, medan man i Venezuela, för att variera sig, istället har öppna händer. ”Färgade revolutioner” uppträder alltid i länder med strategisk betydelse, naturresurser som olja och gas och militärbaser. De äger också alltid rum i länder med socialistvänliga, anti-imperialistiska regeringar. Rörelserna som förs fram av USA är i allmänhet anti-kommunistiska, anti-socialistiska, pro-kapitalistiska och pro-imperialistiska. Protester och destabilisering planeras i samband med valkampanjer, för att öka spänningen och ifrågasätta valresultaten om oppositionen förlorar. Vilket de oftast gör. Samma USA-organisationer är alltid närvarande. De finansierar, utbildar och ger råd: USAID, NED, IRI, NDI, Freedom House, AEI och ICNC. De två sistnämnda skryter med att de är experter på att träna och kompetenshöja ungdomsorganisationer för att uppmuntra förändring med icke-våld. Strategin går ut på att försvaga och desorganisera statsmaktens grundpelare. Därigenom kan man neutralisera säkerhetsstyrkorna och skapa en känsla av kaos och instabilitet. Överste Robert Helvey, en av grundarna till strategin och chef på AEI, förklarar att målet inte är att förstöra militären och polisen, utan att ”omvända dem”: Övertyga dem om att överge den nuvarande regeringen och ”få dem att förstå att det finns plats för dem i en framtida regering.” Ungdomar används för att försöka försvaga säkerhetsstyrkorna och försvåra för dem att stoppa protester. Srdja Popovic, grundare av OTPOR, avslöjade att Helvey lärde dem ”…hur man väljer ut folk i systemet, sådana som polisbefäl, med budskapet att vi är alla offer, både ni och vi, för att det är inte ett polisbefäls uppgift att arrestera till exempel en 13-årig demonstrant…” Det är en väl genomarbetad strategi i förhållande till säkerhetsstyrkorna, officiella tjänstemän och offentligheten. Den innehåller psykologisk krigföring och närvaron på gatorna skapar intrycket av en nation på gränsen till folklig resning. Exemplet Venezuela 2003 anlände AEI till Venezuela. Överste Helvey stod själv för en 9-dagars intensivkurs för den venezolanska oppositionen om hur man ”återställer demokrati”. Enligt AEI:s verksamhetsberättelse deltog oppositionspartier, NGO:s, aktivister och fackföreningar i workshops, där de fick lära sig hur man ”störtar en diktator”. Detta var ett år efter det misslyckade kuppförsöket – genomförd av samma grupper – mot president Chavez. Det som hände direkt efter AEI:s inblandning var ett år av gatuvåld, kontinuerliga försök till destabilisering, ett misstroendevotum mot Chavez [utifrån den nya konstitutionen där sittande politiker kan avsättas under mandatperioden om valmanskåren röstar för det ö.a.] Oppositionen förlorade 60 – 40 %, men gapade ändå om valfusk. I detta fallet var det meningslöst. Hundratals internationella observatörer, inklusive Carter Center och OAS, intygade att valprocessen var ren, legitim och utan fusk. I mars 2005 agerade oppositionen och AEI tillsammans igen. Men denna gången var de gamla politiska partierna och deras ledare utbytta mot en utvald grupp av studenter och ungdomar. Två tidigare ledare för OTPOR hade kommit från Belgrad, Slobodan Dinovic och Ivan Marovic, för att utbilda venezolanerna hur man bygger en rörelse för att störta landets president. Samtidigt sköt biståndet från USAID och NED i höjden till 9 miljoner dollar. För första gången någonsin satte Freedom House upp ett kontor i Venezuela. De arbetade hand i hand med USAID och NED för att konsolidera oppositionen och förbereda den för presidentvalen 2006. ICNC, vars chef Peter Ackerman tidigare varit chef för Freedom House, började också utbilda oppositionsrörelsen och gav intensivkursen och seminarier i ”regimbytesteknik”. Samma år, 2005, så satte de nyutbildade studenterna igång. Målet var att hindra valprocessen och skapa en atmosfär av fusk, men de misslyckades. Chavez vann valen med 64 % av rösterna, en jordskredsseger. 2007 satte man igång igen som en reaktion på regeringens beslut att inte förnya sändningslicensen för den privata TV-stationen RCTV. Studenterna protesterade på gatorna med sin logotyp, och med draghjälp av massmedia fick de internationell uppmärksamhet. Studenter valdes ut av USA-byråerna och skickades på utbildning i Belgrad i oktober 2007. Studentledaren Yon Goicochea fick ett pris på 500 000 dollar från den högerinriktade tankesmedjan Cato Institute i Washington. Pengarna skulle användas för att sätta upp ett utbildningscenter för oppositionell ungdom inne i Venezuela. Idag är det dessa studenter som är ledare i oppositionens politiska partier. Det bevisar inte bara deras anknytning till den gamla politiken men också sveket av deras egen rörelse. De ”färgade revolutionerna” i Georgien och Ukraina bleknar. Medborgarna i dessa länder har blivit besvikna över dem som tog makten genom vad som verkade vara en ”autonom” rörelse, och har börjat inse att de blivit lurade. De ”färgade revolutionerna” är inget annat än USA:s röd-vit-blå agenturer som utvecklar nya och innovativa sätt för att påtvinga andra Imperiets vilja. Eva Golinger, ”Postcards from the Revolution”, 100215. Översättning: Zoltan Tiroler