| |
2010-03-29
”Havanna
förhandlar inte under tryck”
La Jornada, Gerardo Arreola, 100317. Översättning:
Zoltan Tiroler
Fallet med dissidenterna som hungerstrejkar och påtryckningarna
för att benåda fångarna påverkar dialogen mellan Kuba
och USA, liksom den till EU, säger den politiske kommentatorn
Rafael Hernández: ”Regeringen i Havanna förhandlar inte
under press. Enbart diplomatisk dialog får resultat,
något som andra regeringar vet.”
Hernández är redaktör för den kubanska tidskriften Temas.
Han har nyss återvänt från University of Texas i Austin,
där han föreläst om relationerna Kuba – USA. Det är
något han undervisat i på såväl universiteten Columbia
och Harvard, i Mexiko och på CIDE och ITAM.
Han anser att dissidenterna inte representerar något
civilsamhälle utan ”oppositionella mikropartier”. Bland
dess ledare finns varken någon Havel eller Walesa. Det
är kubanerna på Kuba som beslutar ifall den framtida
kubanska socialismen kommer att tillåta en lojal opposition
inom systemet.
- Hur är det internationella läget just nu gentemot
förhållandet till Kuba, speciellt vad gäller USA?
- Trots att den nuvarande USA administrationen inte
genomfört några nämnvärda förändringar gentemot Kuba,
så har dialogen gått mer framåt det senaste året än
under föregående årtionde. Man har återupptagit samtalen
om utvandring och tagit upp diskussioner kring postgång.
Det är möjligt att Kongressen kommer att tillåta USA-medborgare
att resa till ön. En del halvofficiella grupper undersöker
sätt att samarbeta mot knarksmuggling. Utan att ha hävt
restriktionerna mot akademiskt och kulturellt utbyte,
som Bush införde 2004, har en del visa utfärdats. EU,
under Spaniens ledarskap, har närmat sig regeringen
Raul Castro. Relationerna med Spanien är mer omfattande
än någonsin.
- Den internationella uppmärksamheten koncentreras på
oppositionen efter Orlando Zapatas död och Guillermo
Fariñas hungerstrejk…
- Zapatas död är en mänsklig tragedi, men dess återverkningar
är politiska, kopplade till Fariñas hungerstrejk.
Ingen av de aktuella påtryckningarna för att benåda
fångarna underlättar förändringar i det kubanska
politiska systemet, omringat som det är av en propagandistisk
storm. Inte ens under Krisen med Missilerna (”Kubakrisen”
i svensk terminologi, ö.a.) i oktober 1962, på randen
till en nukleär konflikt, ändrade sig Kubas politik.
Det mest effektiva sättet att få till förändringar,
precis som nästan alla av Mexikos regeringar insett,
är en respektfylld diplomatisk dialog. Det är uppenbart
att Zapatas död och dess efterverkningar gynnar
dem som är emot en dialog mellan Kuba och USA/EU.
- Pratar vi om dissidenter, oppositionella, legoknektar,
samvetsfångar, politiska fångar…?
- En dissident är någon som förnekar det han tidigare
trott. Det är inte fallet med de klassiska antikommunisterna
i exil, men gäller de f.d. kommunisterna, som tidigare
stödde sovjet och andra ortodoxa tendenser. Hit hör
Ricardo Bofill, Elizardo Sánchez och Vladimiro Roca.
De är riktiga dissidenter. De förkastar väpnat våld,
liksom de största anticastristiska krafterna i exil.
De båda grupperna skiljer sig åt i inställningen till
blockaden, men är eniga i sin heta önskan om att återinföra
kapitalismen och i en fanatisk anticastrism. De identifierar
sig med USA och med europeiska partier och regeringar.
Även om några av dem säger sig vara socialdemokrater
så ligger den ideologiska tyngdpunkten mellan center
och höger.
Det handlar om många, små grupper. De är splittrade
och har ingen förankring i den kubanska befolkningen.
Det är uppenbart att, förutom att de tar emot finansiellt
och politiskt stöd från Washington, så har de också
ideologiska uppfattningar. Det kan bland dem finnas
ärliga, bittra och förvirrade personer. De har ingen
bas i någon fackförening som Solidaritet och de har
inga ledare som Walesa eller Havel. De utgör inget civilsamhälle
utan oppositionella mikropartier. Den handfulla gruppen
av politiska fångar är inte några ”samvetsfångar”, inte
heller är de fängslade bara för att de uttryckt uppfattningar
som är motsatt regeringen, utan för att de aktivt arbetar
mot systemet i förbund med USA, exilkubanerna och det
gamla antikommunistiska Europa.
- Vad är det som gör att de är marginaliserade i Kubas
politiska liv?
- De är varken de enda eller de viktigaste kritiska
rösterna i landet. Även om det inte rapporteras
mycket utanför Kuba så pågår en politisk debatt,
inom och utanför institutionerna. Det handlar om
frågor som decentralisering, former för icke-statligt
ägande, löner, levnadsstandard, utökade möjligheter
att uttrycka sig, tillämpningar av lagen, demokratisering
av institutioner och folklig kontroll över byråkratin.
De oppositionella har inget sammanhållet projekt,
bara politiska slagord. Deras brist på trovärdighet
och legitimitet på Kuba kommer utav det stöd de
får från USA (som bekräftas på USA UD:s hemsida)
och europeiska partier och sin allians med exilkubanerna.
Ambassaderna i Havanna vet om detta, de vet att
dessa grupper inte utgör något trovärdigt politiskt
alternativ. Det internationella agerandet och medierna
svarar mer mot val och politik hemma i dessa länder
än mot situationen på Kuba.
Finns det något sätt att komma ur detta?
- Det finns en pervers logik som går ut på att Kuba
måste betala ett pris varje gång USA gör den minsta
förändring i sin Kubapolitik. Om administrationen anser
att frigivandet av de fem kubanska fångarna i USA är
det enda förhandlingsbara kortet som USA kan acceptera,
så blir det dissidenterna, som är dömda som ”agenter
för främmande makt”, som kan bytas för de fem. Dissidenterna
blir bönder i spelet mellan makterna. I ett spel som
är så slutet är det svårt att idag tänka sig någon förändring
i behandlingen av dem. Det kommer att vara kubanerna
själva som framöver kommer att besluta ifall, förutom
vitaliserade demokratiska institutioner, en decentraliserad
modell och en blandekonomi, det finns utrymme för en
lojal opposition i det framtida socialistiska systemet.
|
|
| |
|
|
|
 |
|
|
