2011-03-15
NATO:s oundvikliga krig
Fidel Castro

I motsats till Egypten och Tunisien så ligger Libyen högst i Afrika på HDI (Human Development Index) och har den högsta medellivslängden på kontinenten. Staten står för utbildning och hälsovård. Befolkningens kulturella nivå är utan tvekan högst. Problemen är av en annan art. Befolkningen saknade inte mat och viktiga samhällsfunktioner. Landet behövde en stor andel utländsk arbetskraft för att utföra de ambitiösa planerna för produktion och social utveckling.

På grund av att man erbjöd hundratusentals utländska arbetare från Egypten, Tunisien, Kina och andra länder jobb, så hade enorma inkomster och valutareserver placerats i banker i den rika världen. Härifrån köpte man konsumtionsvaror och också sofistikerade vapen. Dessa kom från exakt de länder som idag vill invadera Libyen i de mänskliga rättigheternas namn.

Den enorma kampanjen av lögner som släppts loss av massmedia har resulterat i stor förvirring i världsopinionen. Det kommer att passera en viss tid innan vi kan rekonstruera det som verkligen hänt och vi kan skilja på fakta från de lögner som spridits.

Seriösa nyhetsbyråer med stor prestige, såsom Telesur, såg sig tvingade att skicka team till bägge sidor, så att de kan informera sig om vad som verkligen händer.

Kommunikationer blockerades och ärliga diplomater riskerade sina liv för att gå ut och se vad som hände för att kunna informera. Imperiet och dess huvudallierade använder sofistikerade medel för att sprida information, bland vilken man måste vaska fram de brottstycken som är sanna.

Utan tvekan uttryckte ansiktena hos de unga människor i Benghazi som protesterade, med eller utan slöja, genuin indignation. Man kan se inflytandet från stamtänkande i detta Arabland, trots att den muslimska tron omfattar 95 % av befolkningen.

Imperialismen och NATO – allvarligt oroade av revolutionerna som utlösts i Arabvärlden, där en stor del av dess olja pumpas upp och upprätthåller konsumtionsekonomin i de utvecklade rika länderna – kunde inte låta bli att utnyttja den interna konflikten i Libyen så att de kan förespråka en militär intervention. Uttalandena från USA-administrationen var från början kategoriska. Omständigheterna kunde inte vara gynnsammare. I valen i november vann den Republikanska högern en överväldigande seger över retorikexperten president Obama.

Den fascistiska ”mission accomplished”-gruppen, nu uppbackad ideologiskt av extremisterna i Tea Party, begränsade den nuvarande presidentens möjligheter till enbart en dekorativ roll i vilken till och med hans hälsovårdsprogram och den tvivelaktiga ekonomiska återhämtningen kom i fara som ett resultat av budgetunderskottet och den okontrollerbara ökningen av den offentliga skuldsättningen, som slår allt historien skådat.

Trots störtfloden av lögner och den förvirring som det skapade, lyckades USA inte dra med sig Kina och Ryssland för att i Säkerhetsrådet godkänna en militär intervention i Libyen. Men man lyckades att i Människorättsrådet få ett godkännande för det man då ville. Vad gäller en militär intervention sade utrikesministern något som inte lämnar något tvivel: ”Vi utesluter ingen åtgärd”.

Sanningen är att Libyen nu befinner sig i ett inbördeskrig, precis som vi hade förutsett, och att FN inte kunde göra något åt det, förutom att dess egen generalsekreterare hällde en rejäl dos bränsle på elden.

Problemet som aktörerna inte tänkt sig var att ledarna för upproret blandade sig i den komplicerade affären och deklarerade att de förkastade all utländsk militär inblandning. Flera nyhetsbyråer rapporterade att Abdelhafiz Ghoga, talesman för Revolutionskommittén, måndagen den 28:e sade att: ”Resten av Libyen ska befrias av det libyska folket.” ”Vi räknar med att armén ska befria Tripoli”, försäkrade Ghoga i samband med att ett ”Nationellt Råd” bildades för att representera de städer i landet som fallit i händerna på upproret.

”Vad vi vill ha är säkerhetsinformation, men absolut inte att vår suveränitet kränks i luften, på land eller till sjöss”, tillade han vid ett möte med journalister i staden som ligger 1 000 km öster om Tripoli.

”Orubbligheten hos folket som ansvarar för oppositionen vad gäller nationell suveränitet reflekterar uppfattningen som många libyer spontant visar för den internationella pressen i Benghazi”, säger ett telegram från AFP förra måndagen. Samma dag sade professorn i statskunskap vid universitetet i Benghazi, Abeir Imneina: ”Det finns en väldigt stark nationell känsla i Libyen. Dessutom, exemplet från Irak framkallar rädsla i hela arabvärlden”, sade hon i en referens till USA:s invasion 2003, ”som skulle föra med sig demokrati, och sedan smitta hela regionen, en teori som fullkomligt motbevisats av fakta.”

Professorn fortsätter: ”Vi vet vad som hände i Irak. Det är mycket labilt och vi vill absolut inte följa den vägen. Vi vill inte att amerikanerna kommer hit och gråter för Khadaffi”. Hon säger också: ”det finns en känsla av att detta är vår revolution och det är vi som måste genomföra den.”

Några timmar efter att denna krönika skrevs gav två av de viktigaste tidningarna i USA, New York Times och Washington Post, nya versioner på temat. ”Den libyska oppositionen kan begära att Väst flygbombar strategiska positioner av President Khadaffis trupper.” ”Saken diskuteras av Libyska Revolutionära Rådet”, specificerad de två tidningarna i sina webb-versioner. NYT anmärker att diskussionerna avslöjar den ökande frustrationen bland upprorsledarna inför möjligheten att Khadaffi skulle återta makten. ”Om en sådan aktion skulle äga inom FN:s ramar skulle det inte innebära en internationell intervention”, förklarade Rådets talesman för NYT…

Idag, onsdag 2 mars, rapporterar nyhetsbyrån EFE att den välkände rebelltalesmannen gjorde uttalanden, som enligt min uppfattning bekräftar och samtidigt motsäger det som sades på måndagen: ”Benghazi, 2 mars. Det libyska rebell-ledarskapet bad idag FN:s Säkerhetsråd att genomföra ett luftangrepp mot ´Khadaffiregimens legoknektar.´” ”´Vår armé kan inte genomföra attacker mot legoknektarna på grund av deras defensiva roll´”, sade talesmannen Abdelhafiz Ghoga vid en presskonferens i Benghazi.”

”´Ett strategiskt luftangrepp är annorlunda än en utländsk intervention, som vi förkastar´ underströk talesmannen för oppositionsstyrkorna som hela tiden visat sig vara emot en utländsk militär intervention i den libyska konflikten”.

Vilket av de många imperialistiska krigen skulle detta påminna om? Den i Spanien 1936? Mussolini mot Etiopien 1935? George W. Bushs krig mot Irak 2003 eller något annat av de dussintals krig som USA fört mot Amerikas folk, från invasionen av Mexiko 1846 till invasionen av Falklandsöarna 1982?

För att inte tala om invasionen av legoknektar i Grisbukten (1961), det smutsiga kriget mot och blockaden av vårt land, som varat under 50 år.

I alla dessa krig, liksom det mot Vietnam som kostade flera miljoner liv, har de mest cyniska rättfärdiganden och åtgärder förhärskat.

För någon som hyser tvivel om den oundvikliga militära interventionen som kommer att äga rum i Libyen, skrev nyhetsbyrån AP idag: ”NATO-länderna drar upp planer utifrån den flygförbudszon som infördes i Balkan på 90-talet, ifall det internationella samfundet beslutar att införa en flygblockad mot Libyen, sade diplomater.” AP fortsätter: ”Officerare som inte kunde ge sina namn på grund av ärendets delikata karaktär, antydde att uppfattningarna utgick från flygförbudet som militäralliansen införde över Bosnien 1993 med Säkerhetsrådets mandat och från NATOs bombningar i Kosovo 1999, SOM INTE HADE DET”.

NATOS OUNDVIKLIGA KRIG - Del två

Vi ser tydligt att USA:s och NATO:s oro handlar om den revolutionära våg som sveper över Arabvärlden, något de skulle vilja hindra till varje pris.

Det är ett ovedersägligt faktum att relationerna mellan USA, dess NATO-allierade och Libyen varit alldeles utmärkta de senaste åren. Fram tills dess att upproren bröt ut i Egypten och Tunisien. På möten på högsta nivå mellan Libyen och NATO-ledarna var det ingen som hade några problem med Khadaffi. Libyen var en säker källa till högklassig olja, gas och till och med kalium. De problem som funnits under tidigare decennier hade man övervunnit.

Strategiska sektorer som oljeproduktion och oljedistribution öppnade dörrarna för utländska investeringar. Många företag privatiserades. Internationella Valutafonden utövade sin saliggörande roll i genomförandet av detta.

Detta ledde till att Aznar öste beröm över Khadaffi och i hälarna på honom följde Blair, Berlusconi, Sarkozy, Zapatero och till och med min vän den spanske kungen.

Det kan verka som jag är skämtsam, men det är inte fallet. Jag undrar bara varför de nu vill invadera Libyen och dra Khadaffi inför Internationella Domstolen i Haag. De anklagar honom dygnet runt för att skjuta på obeväpnade demonstranter. Varför förklarar de inte för världen att dessa vapen, och i synnerhet den sofistikerade utrustning som Libyen har, kommer från USA, Storbritannien och de andra av Khadaffis kända värdar?

Jag är emot den cynism och de lögner som de nu använder i ett försök att rättfärdiga en invasion och ockupation av Libyen.

Sista gången jag besökte Khadaffi var maj 2001, 15 år efter att Reagan attackerade hans ganska anspråkslösa residens dit han tog mig för att visa hur det såg ut. Det hade mottagit en direktträff och var i stor utsträckning förstört; hans treåriga dotter dog i attacken, hon mördades av Ronald Reagan. Attacken hade inte godkänts av NATO, Människorättsrådet eller ens Säkerhetsrådet.

Uppskrämda av den revolutionära vågen som skakar det rådande systemet av utplundring, efter det som hänt i Egypten och Tunisien med arbetarna, men också på grund av ungdomsarbetslösheten i Jordanien, de ockuperade områdena i Palestina, Jemen och till och med Bahrain och Arabemiraten, med sina höga inkomster, så är den Saudiska hierarkin under inflytandet av dessa händelser.

Till skillnad mot tidigare får folken nästan omedelbar information om vad som händer, även om det i stor utsträckning manipuleras.

Det värsta för de privilegierade sektorernas status quo är att de besvärliga händelserna sammanfaller med en avsevärd ökning av priset för livsmedel och de förödande konsekvenserna av klimatförändringarna, medan USA, världens största majsproducent, använder upp till 40 % av denna subventionerade produkt och en stor del av sojan till biobränslen för bilar.

Venezuelas bolivarianske presidenten Hugo Chavez gör ett modigt försök att hitta en lösning utan en NATO-intervention i Libyen. Hans chanser till framgång skulle öka om han lyckas med att skapa en bred opinionsrörelse innan, och inte efter, att interventionen sker, och att folk inte behöver se en upprepning av den ohyggliga irakiska erfarenheten i andra länder.

Fidel Castro Ruz, 3 mars 2011
Översättning: Zoltan Tiroler