Amnestys motsägelser
Salim Lamrani
Artikeln är en översatt och bantad version författad av den franske forskaren Salim Lamrani (för den fullständiga versionen, se www.rebelion.org). Den nedkortade versionen gör att notapparaten inte är i strikt nummerföljd.
Samvetsfångar
Amnesty International (AI), publicerar varje år en rapport över situationen för de Mänskliga Rättighterna (MR) i världen. Knappast något land undviker AIs vakande öga. Vad gäller Kuba så uppges i rapporten för 2007 ”69 samvetsfångar”. Det förklaras att de är fängslade för ”sina ståndpunkter eller icke-våldsamma aktiviteter.” Den kubanska regeringen avvisar detta och anklagar AI för partiskhet. Landet bröt sina relationer med AI 1988, vilket var det senast tillfället som organisationen besökte ön. (2)
I ett uttalande från mars 2008, refererar AI till ”58 dissidenter som hålls i olika fängelser runt om i landet”. Organisationen understryker att ”det enda brott som dessa 58 begått är att fredligt ha utövat sina fundamentala rättigheter.” I sitt uttalande erkänner AI att ”majoriteten var anklagad för brott som ´handlingar mot den kubanska statens oberoende´.” AI medger också att dessa människor dömdes ”för att ha tagit emot penningmedel eller material from USAs regering, eller för att ha utfört aktiviteter som myndigheterna anser vara subversiva och till skada för Kuba.” (4)
För att övertygas om att USA ända sedan 1959 bedriver subversiv verksamhet mot Kuba, räcker det att gå till de delvis deklassificerade USA dokumenten; Sektion 1705 i Torricelli-lagen från 1992, sektion 109 i Helms-Burtonlagen från 1996 och de två ”Rapporter från Kommissionen för Assistens för ett Fritt Kuba” från maj 2004 och juli 2006. Alla dessa dokument visar att USA finansierar intern opposition på Kuba med syftet att störta regeringen i Havanna. Detta är grundbulten i Washingtons utrikespolitik vad gäller Kuba. (5) Sektion 1705 i Torricellilagen slår fast att ”USA ska bistå lämpliga icke-regeringsanknutna organisationer för att stödja individer och organisationer för att främja fredliga, demokratiska förändringar på Kuba.” (6) Sektion 109 i Helms-Burtonlagen är också mycket tydlig: ”USAs president är bemyndigad att förse bistånd och erbjuda allt slags stöd till individer och oberoende icke-regeringsanknutna organisationer för att understödja demokratibyggande aktiviteter på Kuba.” (7)
Den första rapporten för ”Kommissionen för Assistens för ett Fritt Kuba” förespråkar etablerandet av ett ”starkt program som gynnar det kubanska civilsamhället.” Bland rekommendationerna så avsätts 36 miljoner dollar för ”stöd till den demokratiska oppositionen och få igång ett framväxande civilsamhälle.” (8)
3 mars 2005 anger Robert Noriega, USAs viceminister för Västra Hemisfären i Bushadministrationen, att ytterligare14,4 miljoner dollar lagts till budgeten på 36 miljoner dollar som etablerades i rapporten från 2004. Noriega var till och med så öppenhjärtlig att han avslöjade identiteten på några av de personer på Kuba som skulle genomföra USAs utrikespolitik gentemot ön. (9)
I den andra rapporten från Kommissionen så avsattes en budget på 31 miljoner dollar för att ytterligare finansiera den interna oppositionen på Kuba. Dessutom planerades minst 20 miljoner dollar per år med samma syfte ända ”tills diktaturen upphört att existera.” (10)
Det finns alltså inga tveksamheter vad gäller USAs finansiering av individer och grupper på Kuba.
Självmotsägelser
AI medger nu att de människor som betraktas som ”samvetsfångar” har ”tagit emot penningmedel eller material från USAs regering för att genomföra aktiviteter som kubanska myndigheter betraktar som undergrävande och skadliga för Kuba.” Med detta befinner sig AI i total självmotsägelse.
Enligt internationell lag är det olagligt att finansiera inhemsk opposition i ett annat, självständigt land. Att göra det är en grov kränkning av de principer och normer som reglerar förbindelsen mellan stater. Alla länder i världen har olika legala medel som tillåter dem att försvara den nationella självständigheten mot denna typ av utländsk aggression. Bland dessa medel finns att olagligförklara uppträdande som undergräver självständigheten. Det är en grundläggande skyldighet för varje stat att försvara sitt oberoende.
Kubansk lag
I kubansk lag straffas strängt förbindelse med främmande makt som syftar till att undergräva den etablerade ordningen och förstöra Kubas politiska, ekonomiska eller sociala system. Det regleras i lagen om ”Skydd för Kubas nationella oberoende och ekonomi”, Lag nummer 88. Denna lag antogs 15 mars 1999 som svar på USAs skärpta sanktioner och snabbt ökande finansiering av den interna oppositionen.
Lag 88 har som mål att ”identifiera och straffa de handlingar som uppmanar, underlättar eller samarbetar med målsättningarna i ´Helms-Burtonlagen´, blockaden och det ekonomiska kriget mot Kuba, syftande till att våldföra sig på den interna ordningen, destabilisera landet och avskaffa den socialistiska staten samt Kubas självständighet.” (Lag 88, Artikel 1) (11)
Lagen medger straff från sju till femton års fängelse för varje person som ”direkt eller indirekt ger USAs regering, dess organ, representanter eller företrädare, information som underlättar målen med Helms-Burtonlagen.” Straffet blir åtta upp till 20 års fängelse om brottet begås i maskopi med två eller fler personer eller om det utförs mot ersättning. (12)
Lag 88 straffar med tre till åtta års fängelse att samla, reproducera eller distribuera subversivt material från ”USAs regering, dess organ, representanter eller företrädare eller någon annan utländsk enhet” som stödjer ekonomiska sanktioner och destabilisering av nationen. Straffet blir fyra till tio års fängelse ifall brottet begås i maskopi med andra eller om det utförs mot ersättning. (13)
I Artikel 11 slås fast att ”den som direkt, eller via tredje part, tar emot distribuerar eller deltar i utdelandet av finansiell, materiell eller något annat slags stöd som kommer från USAs regering, dess organ, representanter, myndighetspersoner eller från privata enheter, straffas med fängelse mellan tre och åtta år.” (14)
Som AI uttryckligen medger så har de personer som betraktas som ”samvetsfångar” begått ett allvarligt brott som kubansk lag straffar hårt. I konsekvens med detta så är deras status inte oppositionella, utan agenter understödda av främmande makt. De är ansvariga inför den kubanska rättvisan. I realiteten är ”samvetsfångarna” legoknektar i tjänst hos en fientlig och krigisk främmande makt.
Historisk bakgrund
Det är på sin plats att påpeka att USA varit en historisk bitter motståndare till Kubas oberoende och självständighet. 1898 ingrep USA i Kubas krig för sin självständighet från Spanien för att hindra kubanerna från att nå sitt självbestämmande. USA ockuperade Kuba fram till 1902. Därefter blev Kuba ett slags protektorat, under ekonomisk och politisk kontroll av USA fram till 1958. Sedan revolutionens seger 1959 har USA försökt att med alla medel förstöra den kubanska revolutionen: terroristattacker, väpnad invasion, hot om atombombskrig, ekonomiska sanktioner, politiskt-, medie- och diplomatisk krigföring och intern undergrävande verksamhet.
Är den kubanska lagen specifik?
Liksom varje ansvarskännande stat har den kubanska regeringen vidtagit legala åtgärder för att överleva trots alla fientliga handlingar tagna emot Kuba. Oavsett vilket, är de kubanska lagarna speciella? Är de unika? Låt oss göra en genomgång vad lagen säger i olika västländer om individer som tjänar främmande makt. Och nu talar vi om länder som inte är utsatta för den krigföring och de hot som Kuba utsätts för.
USAs strafflag
I USA straffas individer som tjänar främmande makt hårt. Enligt paragraf 951 i USAs strafflag: ”Med undantag av utländska diplomater så straffas den person som agerar i USA som agent åt främmande makt, utan att i förhand ha informerat Riksåklagaren, med böter enligt denna lag eller fängelse i inte mer än tio år.” I paragraf e/2/A förtydligas det att ”varje person som ägnar sig åt legala, kommersiella transaktioner skall betraktas som agent för en främmande regering om det gäller en företrädare för Kuba.”
Det vill säga, en kuban som köper medicinsk utrustning i USA till ett sjukhus i Havanna kan dömas till fängelse på upp till tio år. (15)
Paragraf 953, känt som Loganlagen, slår fast att ”varje medborgare i USA, oavsett var han finns, som utan auktorisation från USA, direkt eller indirekt inleder eller genomför någon korrespondens eller förbindelse med någon utländsk makt eller en företrädare eller agent för denna, med avsikt att påverka åtgärder eller uppträdande av någon främmande regering eller representant eller agent för denna, i relation till någon dispyt eller kontrovers med USA, skall straffas med upp till tre års fängelse.” (16)
Om denna lag skulle tillämpas i Kuba skulle den överväldigande majoriteten av det som västliga media betraktar som ”kubanska dissidenter” skaka galler. Faktum är att den kubanska oppositionen regelbundet möter USAs högsta representant i Havanna, antingen på USAs intressekontor (USIS) eller till och med hemma i hans privata residens.
Paragraf 954 påbjuder tio års fängelse för någon som gör ”falska påståenden” i syfte att attackera USAs intressen i dess relationer med en annan stat. (17)
Om till exempel Oswaldo Payá, som anklagar den kubanska regeringen för att vara ansvarig för försvinnanden och för att ha mördat fler än ”tjugo barn”, lydde under USAs hårda lagar, skulle han för närvarande befinna sig i fängelse, utan att väcka någon uppståndelse bland västvärldens konservativa själar. Oavsett det har denne, den kanske mest kände kubanske dissidenten, inte straffats av det kubanska rättsväsendet eftersom det inte finns bevis för att han tagit emot pengar från utländsk makt. Jämför det med Raul Rivero, som var en ganska återhållsam och halvhjärtad opponent i jämförelse med Payá, dömdes till tjugo års fängelse (men släpptes ett år senare) för att han hade tagit emot stora summor från Washington. (18)
Paragraf 2381 påbjuder att ”den som är undersåte i USA uppbådar till krig eller ansluter sig till dess fiender, ger dem hjälp och stöd i USA eller någon annanstans, är skyldig till förräderi och skall dömas till döden eller fängslas i minst fem år.” (19)
Alltså om USA-medborgare uppträdde på samma sätt som de individer som befunnits skyldiga av kubanska domstolar till sammanslutning med en främmande makt, skulle de löpa risken av dödsstraff.
Paragraf 2385 påbjuder ett straff på tjugo års fängelse för den person som öppet stöder störtandet av regeringen eller den etablerade ordningen. (20)
Det är lätt att bekräfta att USAs strafflagar på många sätt är hårdare än Kubas motsvarande lagar.
Härefter gör Salim Lamrani en genomgång av motsvarande lagar i Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz. För den intresserade hänvisas till originalartikeln. Han kommer så till Sverige:
Svensk strafflag
I Sverige påbjuder strafflagen två års fängelse för ”den som tar emot pengar eller andra donationer från en främmande makt eller någon person som agerar i denna makts intressen, med målet att publicera eller sprida skrifter, eller på något sätt påverka den allmänna opinionen avseende statens inhemska organisation.”
Sverige straffar också den ”som sprider eller förmedlar till främmande makter eller deras agenter inexakt eller tendentiös information, med syftet att skapa hot mot statens säkerhet.” Ett straff från tio års fängelse till livstid får den som ”utgör ett hot mot statens säkerhet för att ha använt olagliga medel med stöd från främmande makt.” (29) Alltså agenter för främmande makt och inte ”samvetsfångar”.
Slutord
Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Alla länder i världen straffar strängt samarbete med främmande makt och i konsekvens med detta kan man inte kalla individer som finansieras av främmande makt för ”samvetsfångar”. Men det är precis vad som görs i fallet Kuba. Å andra sidan erkänner AI att det förhåller sig så.
AI är en organisation erkänd för professionalism och opartiskhet. Men den behandling som den reserverar för Kuba är diskutabel. För att kunna fortsätta att åtnjuta en hög prestige skulle AI göra klokt i att snarast ompröva sitt omdöme om de som de anser vara ”samvetsfångar” på Kuba. Detta då dubbelstandard är oacceptabel.
Noter
(2) Amnesty International, «Cuba. Rapport 2007», april 2007. http://www.amnesty.org/fr/region/americas/caribbean/cuba#report (sidan besökt 23 april 2008)
(4) Amnesty International, «Cuba: Cinco años de más; el nuevo gobierno debe liberar a los disidentes encarcelados», 18 mars 2008. http://www.amnesty.org/es/for-media/press-releases/cuba-five-years-too-many-new-government-must-release-jailed-dissidents-2 (sidan besökt 23 april de 2008)
(5) Salim Lamrani, Double Morale. Cuba, l’Union européenne et les droits de l’homme (Paris: Editions Estrella, 2008), pp. 45-55
(6) Cuban Democracy Act, Titre XVII, Sección 1705, 1992
(7) Helms-Burton Act, Titre I, Sección 109, 1996
(8) Colin L. Powell, Commission for Assistance to a Free Cuba, (Washington: United States Department of State, maj 2004). www.state.gov/documents/organization/32334.pdf (sidan besökt 7 maj 2004), pp. 16, 22.
(9) Roger F. Noriega, «Assistant Secretary Noriega’s Statement Before the House of Representatives Committee on International Relations», Department of State, 3 mars 2005. www.state.gov/p/wha/rls/rm/2005/ql/42986.htm (sidan besökt 9 april 2005)
(10) Condoleezza Rice & Carlos Gutierrez, Commission for Assistance to a Free Cuba, (Washington: United States Department of State, julio de 2006). www.cafc.gov/documents/organization/68166.pdf (sidan besökt 12 juli 2006), p. 20.
(11) Gaceta Oficial de la República de Cuba, Ley de protección de la independencia nacional y la economía de Cuba (LEY NO 88), 15 de marzo de 1999.
(12) Ibid
(13) Ibid
(14) Ibid
(15) U.S. Code, Title 18, Part I, Chapter 45, § 951.
(16) U.S. Code, Title 18, Part I, Chapter 45, § 953.
(17) U.S. Code, Title 18, Part I, Chapter 45, § 954.
(18) El Nuevo Herald, «Mensaje de Payá destaca que en la isla hay desaparecidos», 18 de marzo de 2005, p. 23A.
(19) U.S. Code, Title 18, Part I, Chapter 115, § 2381.
(20) U.S. Code, Title 18, Part I, Chapter 115, § 2385.
(29) Svensk strafflag, kapitel 19, artikel 8.
