Brev från en kubanska, inbjuden till Europas Sociala Forum
   
Jag har inte ord nog att tacka för Svensk-Kubanska Föreningens omsorg och vänlighet som bjudit in mig, och allt vad det innebär. Det var som en dröm, att få lära känna det land som jag genomkorsat i fantasin, tillsammans med “Nils Holgerssons underbara resa”, men som denna gång inte kunde förverkligas.
   
Medierna har tagit på sig att beskriva den katastrof det inneburit för Kuba att genomkorsas av två väldiga orkaner, så jag behöver inte förklara orsakerna till en sak av mindre betydelse, att de också hindrade pappersarbetet för att ordna pass och visum. Jag ber er därför att läsa upp dessa ord och att ni betraktar mig som en andlig deltagare i detta Forum, som kommer at tala om så avgörande frågor som hållbar utveckling, miljö, kvinnokamp, ALBAs sociala project och de intellektuellas ansvar i kampen för en bättre framtid för alla.

Jag har skrivit en text som jag ber er läsa upp på Forumet, en text om en fantastisk kvinna som jag levt med i 47 år, kringblåst av salta vindar, enkelheten själv, fattig och storsint, liten och strålande: den ö som heter Kuba. Idag har denna kvinna tillfogats sår över hela kroppen,  men jag är glad att kunna säga att även om hon fått stå ut med denna fysiska misshandel, så omfattar mitt andliga fosterland fortfarande mycket mer än alla sina kilometer från den ena änden till den andra.

Vi ser och hör de hjärtslitande bilderna och berättelserna om de som förlorat allt, utom livet -  och tryggheten i att hjälpen kommer. Men det kommer att ta mycket lång tid att bygga upp och återvinna allt som skadats och läka alla själens sår.

De vatten som dränkt tusentals hem och fört med sig alla dessa små saker och minnen som är en del av människans liv: böcker, foton, brev, de sista minnena av nära och kära. Det kan inget ge tillbaka, de finns nu bara i oändligt många hågkomster. Kubas fiender gottar sig åt hur liv raserats och den nödsituation som kommer att vara i månader. Med hycklande demagogi drar de ned framtiden i smutsen, för att slippa häva de restriktioner och sanktioner som hindrar oss från att köpa livsmedel och andra förnödenheter.

Men samtidigt visar Kubas vänner sin solidaritet, i länder där många barn till denna otroliga kvinna verkar, denna min ös barn, framför allt alla läkare och lärare som hjälper människor som fått sina liv förstörda av “mänskliga orkaner”. Med samma osjälviskeht och storsinthet sträcker enkla vänners ut sina händer för att fatta våra.

Inte bara Kuba har drabbats: Haití, Dominikanska Republiken,  México, Guatemala, Bangladesh, Kina .. vi kan inte räkna dem alla. Och det värsta, i många av dem finns inga möjligheter att rädda liv, att komma till hjälp och erbjuda hopp.  Alla dessa katastrofer är 
naturens sätt att straffa oss för vår ansvarslöshet, och alla får betala: vi som vårdar naturen och de som förstör den på detta jordklot där vi alla lever tillsammans. Det verkar som om mångas medvetande inte har plats för insikten att vi bara har ett enda hem, ständigt utsatt, utnyttjat och misshandlat, och att det är de fattigaste länderna i världen som får betala priset: så och skörda de andras drivmedel, dö i krigen över oljan i underjorden.

Tänkande varelser som inte bara bryr sig om berömmelsens och pengarnas förledande skenet; författare som bryr sig mer om vad deras verk kan erbjuda andra, än om egen fåfänga i stort och smått; kulturarbetare som ställer upp runt om i landet med sin konst och sina ansträngningar för att uppmuntra sina landsmän- och kvinnor: Det visar mig, dotter till denna ökvinna, enda sättet att förbli människa.

För länge sedan läste jag på internet en säljannons för bonsaikatter. Nyfödda drivs dessa djur upp i glaskärl för att formas av dem, och förvandlas till missfoster som deras ägare ställer ut som exotiska underverk. Jag sörjer över den skräck och den misshandel som dessa 
försvarslösa djur utsätts för, men ännu mer över vad denna annons säger om människor som har förlorat all förmåga att inse att det finns gränser.Dessa stackars bonsaikatter är offer på samma sätt som de oskyldiga människor som misshandlas, bland dem tusentals barn, i 
de krig som äger rum i värden, och i avsikten att förvandla våra sinnen till bonsaihjärnor.

Jag hoppas att alla mina vänner i Malmö delar sina erfarenheter, verkligheter och drömmar med varandra, och att vi tillsammans ska kunna företa denna underbara resa som en gång Nils gjorde, genom Sverige, för att lära känna hans land och folk. Men denna gång för att få arbeta tillsammans för vårt jordiska hem.

Teresa Melo, poet från Kuba