Cuito Cuanavale: slaget som gjorde slut på apartheid
I dagarna är det 25 år sedan slaget vid Cuito Cuanavale. Denna artikel skrevs i samband med 20-års jubileet.
Slaget ägde rum i sydöstra Angola och stod mellan Sydafrikas apartheidarmé mot Kubas armé och angolanska styrkor. Den sydafrikanska attacken ”bromsades abrupt och slutgiltigt” av de revolutionära styrkorna. Nelson Mandela sade: ” Cuito Cuanavale var vändningen i befrielsekampen på min kontinent och mitt folks kamp mot apartheids gissel.”
Debatten om slagets betydelse har varit het, delvis för att de sydafrikanska dokumenten är hemligstämplade. Jag har haft möjlighet att studera de kubanska arkiven och också många dokument i USA. Trots de ideologiska klyftorna mellan Havanna och Washington berättar dessa dokument en slående likartad historia.
Låt oss analysera händelserna. I juli 1987 hade den angolanska armén FAPLA dragit igång en stor offensiv i sydöstra Angola mot Jonas Savimbis styrkor. När Sydafrika såg att offensiven verkade bli framgångsrik, intervenerade de. Sydafrika kontrollerade vid denna tid södra Angola. I början på november hade de sydafrikanska trupperna ringat in de angolanska enheterna vid samhället Cuito Cuanavale och gjorde sig redo att förinta dem.
FN:s Säkerhetsråd krävde att Sydafrikas trupper, SADF, skulle dra sig tillbaka villkorslöst från Angola. Men Reaganadministrationen försäkrade dem att resolutionen kunde ignoreras. USAs talesman i ärenden om Afrika, Chester Crocker, sade till Sydafrikas ambassadör i USA: ”Resolutionen säger inget om sanktioner och inte heller något om hjälp till Angola. Det är ingen tillfällighet, utan resultatet av våra ansträngningar att hålla resolutionen inom vissa ramar.” Under tiden skulle SADF förgöra FAPLAs elitenheter.
I början på 1988 ansåg sydafrikanska militära källor och västerländska diplomater att Cuito Cuanavales fall var omedelbart förestående. Detta skulle varit ett förkrossande slag mot Angolas regering. Men 15 november 1987 hade Fidel Castro beslutat att skicka mer trupper och vapen till Angola tillsammans med landets bästa flygplan och piloter, de bästa luftbekämpningsvapnen och de mest moderna stridsvagnarna. Syftet var inte bara att försvara Cuito Cuanavale utan att jaga ut SADF från Angola en gång för alla. Vid ett senare tillfälle förklarade Castro strategin för Sydafrikas Kommunistpartis ledare, Joe Slovo: Kuba skulle stoppa SADF och sedan anfalla från ett annat håll som ”en boxare som med vänstern upprätthåller motståndaren för att sedan klippa till med högern.”
Kubanskt flyg och 1 500 soldater förstärkte angolanerna och Cuito Cuanavale föll inte. 23 mars 1988 satte SADF sin sista större attack mot Cuito Cuanavale. Som överste Jan Breytenbach själv beskrev det: ”anfallet stoppades abrupt och definitivt” av de kubanska och angolanska styrkorna.
Under tiden förberedde sig Havannas högernäve för ett slag. Mäktiga kubanska kolumner avancerade i sydväst mot gränsen till Namibia. De sydafrikanska dokument som skulle kunna berätta vad de sydafrikanska ledarna trodde är fortfarande hemligstämplade. Men vi vet vad SADF gjorde: de retirerade. USAs säkerhetstjänst förklarade att sydafrikanerna backade för att de tog intryck av den snabbhet med vilken kubanerna hade avancerat och de ansåg att ett större slag skulle ”inneburit stora risker.”
Som barn i Italien hörde jag min far prata om det hopp som han och hans vänner kände i december 1941 när de fick höra att de tyska trupperna hade tvingats att överge staden Rostov vid Don. Det var första gången som den tyske övermänniskan tvingats retirera. Jag mindes hans ord och de känslor av hopp som det innebar, när jag läste sydafrikansk och namibisk press i mitten på 1988.
26 maj 1988 tillkännagav chefen för SADF att ”kubanska styrkor och styrkor från [befrielserörelsen] SWAPO, tungt beväpnade och för första gången integrerade, avancerade cirka 60 kilometer mot gränsen till Namibia.” 26 juni medgav SADF att kubanska MIG-23 flög över Namibia. Det var en drastisk förändring då luftrummet fram till dess hade tillhört SADF. Den sydafrikanske generalen tillade: ”närvaron av kubaner har framkallat en våg av oro i Sydafrika.” Denna oro delades definitivt inte av de svarta i Sydafrika: de såg tillbakadragandet av rasisttrupperna som en strimma av hopp.
Medan Castros trupper avancerade mot Namibia så sammanträdde kubaner, angolaner, sydafrikaner och nordamerikaner vid förhandlingsbordet. Det fanns två nyckelfrågor: Om Sydafrika accepterade Säkerhetsrådets resolution 435 som krävde Namibias självständighet och om parterna kunde enas om en tidsplan för de kubanska truppernas tillbakadragande från Angola. Sydafrikanerna verkade vara fulla av hopp. Utrikesminister Pik Botha förväntade sig att resolutionen skulle ändras. Försvarsminister Malan och presiden PW Botha försäkrade att Sydafrika bara skulle dra sig tillbaka från Angola om ”Ryssland och dess marionetter gjorde samma sak.” De nämnde inte ens ett tillbakadragande från Namibia.
16 mars meddelade Business Day att Pretoria ”erbjöd sig att retirera till Namibia – inte från Namibia – i utbyte mot att de kubanska trupperna skulle dras tillbaka från Angola.” Det vill säga att Sydafrika inte hade någon som helst avsikt att dra sig tillbaka från Namibia.
Men kubanerna hade ändrat situationen på marken och när Pik Botha lade fram de sydafrikanska kraven sade Jorge Risquet, som ledde den kubanska delegationen, något som föll som en sten på motståndarna: ”epoken av militära äventyr, straffri aggression, massakrer på flyktingar är slut”. Han sade att Sydafrika agerar som en ”segrande armé när det i verkligheten är en angreppsarmé som fått stryk och är på reträtt. Sydafrika borde förstå att det inte kommer att få något vid detta förhandlingsbord som det inte kunde vinna på slagfältet.”
När förhandlingsrundan avslutades i Kairo skickade Crocker ett telegram till USAs utrikesminister George Shultz där han skrev att samtalen haft ”som bakgrund den växande militära spänningen på grund av de välbeväpnade kubanska truppernas avancemang mot den Namibiska gränsen. Den kubanska framryckningen i sydvästra Angola har skapat en militär dynamik utan motstycke.”
Den stora frågan var: skulle kubanerna stanna vid gränsen? För att få ett svar på denna fråga sökte Crocker upp Risquet: ”Har Kuba för avsikt att stoppa framryckningen på gränsen mellan Namibia och Angola?” Risquet svarade: ”Om jag skulle säga att de inte kommer att stanna skulle jag framföra ett hot. Om jag skulle säga att de kommer att stanna skulle jag ge en försäkran. Och jag vill varken hota eller lugna. Det jag sagt är att enbart avtal om Namibias självständighet ger några garantier.”
Dagen därpå, 27 juni 1988, attackerade kubanska MIG-plan SADF:s positioner i närheten av dammen vid Calueque, 11 kilometer från gränsen till Namibia. CIA informerade att ”det framgångsrika sätt på vilket Kuba använt sitt flygvapen och den uppenbara svagheten hos Pretorias luftförsvar” demonstrerade att Havanna uppnått luftherravälde i södra Angola och norra Namibia. Några timmar efter den framgångsrika kubanska attacken förstörde SADF en bro nära Calueque över floden Cunene. Enligt CIA förstördes bron för att ”göra det svårare för de kubanska och angolanska trupperna att gå över gränsen till Namibia och minska antalet positioner som de behövde försvara.”
Aldrig tidigare hade faran av ett kubanskt framryckande in i Namibia verkat så nära. De sista sydafrikanska soldaterna lämnade Angola 30 augusti. Då hade förhandlarna inte ens börjat diskutera något tidsschema för ett kubanskt tillbakadragande.
Trots alla Washingtons ansträngningar för att hindra det, så ändrade Kuba historiens gång för Södra Afrika. Till och med Crocker erkände Kubas roll när han i ett telegram till Schulz den 25 augusti 1988 skrev: ”att begripa hur kubanerna tänker är ett slags konst. De är beredda både på krig och på fred. Vi har varit vittnen till en förfinad taktik och en stor kreativitet vid förhandlingsbordet. Detta har som bakgrund Castros massiva insats och en insats utan motstycke av hans soldater på marken.”
Kubanernas hjältedåd på slagfältet och skicklighet vid förhandlingsbordet var avgörande för att Sydafrika tvingades att acceptera Namibias självständighet. Det framgångsrika försvaret av Cuito Cuanavale var början på ett fälttåg som tvingade SADF ut ur Angola. Den segern sträckte sig längre än Namibia.
Många skribenter, bland dem Malan, har försökt att skriva om historien. Men enligt såväl dokument från Kuba som USA så framgår vad som verkligen hände. Denna sanning uttrycktes på ett vältaligt sätt av Thenjiwe Mtintso, Sydafrikas ambassadör i Kuba 2005 [alltså efter apartheidregimens fall]: Idag har Sydafrika många nya vänner. Igår beskrev dessa vänner våra ledare och våra kämpar som terrorister och de plågade oss. Istället stödde de Sydafrika under apartheid, dessa samma vänner som nu vill att vi ska fördöma och isolera Kuba. Vårt svar är väldigt enkelt; det är de kubanska martyrernas blod och inte blodet från dessa vänner, som rinner djupt i den afrikanska jorden och när frihetens träd i vårt fosterland.”
Cubadebate 130323
Foto: Cubadebate
Översättning: Zoltan Tiroler
