Cuito Cuanavale
20 år sedan segern över Sydafrikas armé vid Cuito Cuanavale i Angola – en milstolpe i Södra Afrikas historia

Den 23 mars firas på Kuba, i Angola, Sydafrika och Namibia 20-årsminnet av det historiska slaget vid Cuito Cuanavale i Angola, då Sydafrikas armé besegrades, framför allt tack vare Kubas kraftfulla insats. Segern över apartheidregimens toppmoderna armé vid Cuito Cuanavale innebar en vändpunkt i kampen för frihet i hela Södra Afrika.

Efter ”Nejlikornas revolution” i Portugal 1974, började upplösningen av det portugisiska kolonialväldet med Moçambiques och Guinea-Bissaus självständighet. Under 1975 utropade Kap Verde och Sao Tomé sin självständighet. I januari 1975 enades Portugal och befrielserörelsen MPLA i Angola om att Angola skulle bli självständigt den 11 november samma år.

Men USAs plan för det rika Angola, var att skapa en marionettregim med Sydafrika och Zaire som mellanhänder. Landet skulle helt enkelt ägas gemensamt av Sydafrika och överste Mobutos Zaire. För att hindra MPLA från att få makten i Angola finansierade USA också den ”nationella rörelsen” UNITA, som leddes av den sedermera ökände Jonas Savimbi.

I augusti, dvs några månader före det överenskomna datumet för utropandet av självständighet, invaderade Sydafrika Angola. Angreppet följdes av en ännu större invasion i oktober. Samtidigt angrep trupper från Zaire norrifrån, och tanken var att gemensamt inta huvudstaden Luanda före den 11 november.

Den angolanska regeringen bad då Kuba om hjälp och tusentals kubaner började anmäla sig. Den 5 november kom de första kubanska trupperna iväg till Angola i den s.k. Operation Carlota – efter namnet på den kvinnliga ledaren av ett slavuppror på Kuba som bröt ut just den 5 november, 1843.

Med kubanska handelsfartyg fördes 36000 frivilliga soldater, tanks, mark- och luftartilleri och pansarvagnar över Atlanten till Angola. Först hejdades Mobutos trupper och drevs tillbaka in i Zaire. Därefter koncentrerades kampen mot de sydafrikanska styrkorna, och dessa drevs 1000 km söderut, ända ner till gränsen mot Namibia, som då var ockuperat av Sydafrika. I slutet av mars 1976 hade alla sydafrikanska soldater drivits ut ur Angola.

I det här läget ansåg Kuba att Sydafrika skulle tvingas följa FNs resolution nr 435 och lämna Namibia, men Sovjetunionens regering yrkade på att de kubanska trupperna skulle dras tillbaka, av fruktan för USAs reaktion på ett sådant krav.

Kuba kunde nu sakta börja minska sin truppnärvaro i Angola, och när Fidel Castro besökte landet 1977, hade den kubanska styrkan minskats med en tredjedel. Hotet från USA och Sydafrika gjorde dock att det var omöjligt för kubanerna att helt lämna Angola.

Cuito Cuanavale

1987 inledde Angolas armé en offensiv mot UNITA i sydöstra Angola. Kubanerna hade avrått från offensiven, eftersom man bedömde att det kunde provocera fram en ny invasion av Sydafrika, vilket skulle bli förödande för de angolanska förbanden. Sydafrika anföll mycket riktigt, med vad som då ansågs vara Afrikas modernaste armé, och de angolanska styrkorna drevs tillbaka med stora förluster i manskap och materiel. Man förlorade bl a ett stort antal splitter nya pansarvagnar som Sovjetunionen hade levererat.

Nu hotade fienden staden Cuito Cuanavale som med sin flygbas var mycket viktig för försvaret av södra Angola. Läget för de angolanska styrkorna blev ytterst kritiskt, och Angolas regering bad Kuba om hjälp.

Kuba bedömde försvaret av Cuito Cuanavale som livsviktigt för Angola. En sydafrikansk seger skulle innebära inte bara förlusten av staden och Angolas bästa trupper, utan förmodligen slutet för Angola som självständig nation.
Kubas högsta politiska och militära ledning beslöt då att samla tillräckligt stora styrkor för att en gång för alla driva ut Sydafrika ur Angola. Den 15 november 1987, beslöt den kubanska regeringen att skicka det bästa man hade i manskap och utrustning. Liksom år 1975 sändes nu en mängd soldater och vapen den långa sträckan över Atlanten – c:a tusen svenska mil – för att landsättas i södra Angola. De kubanska trupperna i Angola kom därmed att uppgå till 55 000, vilket innebar en oerhörd ansträngning för det lilla landet Kuba.
Kubansk militär fick kommandot över de angolanska styrkor som befann sig utanför Cuito Cuanavale, och med gemensam ledning inleddes den största militära sammandrabbningen i Afrika sedan Andra Världskriget. Taktiken var – så som Fidel efteråt berättade för Joe Slovo, ledaren för Sydafrikas kommunistparti – att först hejda anfallet, och sedan anfalla fienden från ett annat håll, ”som en boxare som blockerar slaget med vänster hand, och slår till med högern”. Den 23 mars var Sydafrikas nederlag vid Cuito Cuanavale ett faktum.

Efter ytterligare ett förödmjukande nederlag i juni 1988 nära staden Tchipa i sydvästra Angola, tvingades Sydafrika till förhandlingsbordet. Fredsavtalet för sydöstra Afrika undertecknades i FN-högkvarteret i december 1988. Angola var räddat, Namibia fick sin självständighet i mars 1990, och apartheidsystemet i Sydafrika var snart till ända. Den nya presidenten de Klerk upptog förhandlingar med ANC, och 1990 släpptes äntligen Nelson Mandela ur fängelset.

De sista kubanska soldaterna lämnade Angola i maj 1991. Under de femton åren av kubansk närvaro i Angola hade 300 000 soldater deltagit. Dessutom närmare 50 000 civila solidaritetsarbetare. 2077 kubaner offrade sina liv i kampen för Angola och Namibia.

I ett tal i Havanna 1991 prisade Nelson Mandela Kubas insatser:

”Det kubanska folket har en speciell plats i afrikanernas hjärtan. De kubanska internationalisterna har med en aldrig tidigare skådad osjälviskhet bidragit till självständigheten, friheten och rättvisan i Afrika. I Afrika är vi vana att vara offer för länder som vill stycka upp kontinenten eller ta ifrån oss vår självständighet. Aldrig tidigare i vår historia har det hänt att ett annat folk har rest sig upp för att försvara något av våra länder. Segern över apartheidarmén blev en inspiration för det kämpande folket i Södra Afrika! Utan segern vid Cuito Cuanavale skulle våra organisationer inte ha blivit legala. Rasistarméns nederlag vid Cuito Cuanavale har gjort det möjligt för mig att vara här idag! Cuito Cuanavale var en milstolpe i kampen för befrielsen av Södra Afrika!”

Bertil Olsson

Källor bl a: Ramonet, Cien horas con Fidel.
En artikel av Piero Gleijeses, professor vid John Hopkins Universitetet i Washington D.C. : <www.africaresource.com/content/view/388/68/>

Läs mera! På svenska rekommenderar vi ”Olivgrön solidaritet KUBA OM KUBA I AFRIKA”, utgiven av medlemmar i Afrikagrupperna, UBV och Svensk-Kubanska Föreningen i Eskilstuna, 2002.
Beställ den i Kubabutiken, den kostar 50 kr plus frakt.
www.svensk-kubanska.se/kubabutiken/sidor/bocker.html