Den politiska bakgrunden till den cyniska domen i Atlanta

Redan omedelbart efter det att Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González i september 1998 hade gripits och kastats i det federala häktets isoleringsceller uppstod inom högerextrema kretsar, medier och FBI i Miami en diskussion om möjligheten att knyta någon av de fem till nedskjutningen den 24 februari 1996 av terroristen José Basultos två cessnaplan. Kuba hade tidigare utfärdat upprepade varningar i samband med provokativa inflygningar över Kubas territorium. Basultos provokationer hade pågått i flera år. Efter varningar över radio den 24 februari till Basulto och övriga piloter, och efter det att planens besättningar nonchalerat dessa varningar, sköts två av de tre planen ner.

Då de fem kubanska terroristbevakarna tillbringat åtta månader i häktets isolering beslöt åklagarna att lägga till åtalspunkten ”konspiration i syfte att begå mord av första graden”. Anklagelsen riktades mot Gerardo Hernández. Genom åtalet skapades en möjlighet att i en domstol i USA utfärda en dom som skulle hävda att händelsen den 24 februari 1996 handlade om mord av första graden; och att Gerardo Hernández var skyldig till detta mord – tillsammans med myndighetspersoner på Kuba. De kontrarevolutionära grupperna i Miami jublade över åtalet, och över de intressanta perspektiv som tycktes öppna sig.

Anklagelsen bidrog också till att piska upp hatstämningen i Miami, och den bidrog till att öka hetsen mot samtliga de fem åtalade. Något som naturligtvis samtidigt ökade jurymedlemmarnas känsla av att ett utslag som gick den mäktiga och våldsbenägna exilkubanska högern emot, skulle kunna vara synnerligen ohälsosamt och riskfyllt.

Tidigt lanserades också kravet från de högljudda högerkretsarna att den politiska ledningen på Kuba skulle dras in i processen. Fidel och Raúl Castro var de som särskilt nämndes. Det var alltså av flera skäl hett eftersträvat av de kontrarevolutionära högerkrafterna att någon i rättegången i Miami skulle dömas skyldig till mord. Därmed skulle en grund för åtal och aktioner riktade också mot den militära och politiska ledningen på Kuba vara lagd.

Men nu var det ju så att anklagelsen mot Gerardo Hernández, som från början bottnat i ett syfte helt skilt från sökande efter sanning och rättvisa, led av skriande brist på bevisgrund. Och åklagarnas mål var att förmå juryn att anamma åsikten att det stodklartatt Gerardo Hernández utom varje rimligt tvivel medverkat i något som utom varje rimligt tvivel varit en konspiration i syfte att begå mord av första graden!

I en instruktion till juryn i Miami förtydligade rättens ordförande Joan Lenard att en fällande dom mot Gerardo Hernández måste basera sig på övertygelsen att han medverkat i ett beslut vars syfte var att på olagligt vis ta livet av människor, och att i detta fall det handlade om att, för att verkställa dödandet, skjuta ned planen över internationellt vatten. Denna instruktion betraktade åklagarna som ”ett oöverstigligt hinder” för en fällande dom. Vilket föranledde dem att under rättegången vända sig till appellationsdomstolen i Atlanta med en begäran att Lenard’s instruktion skulle upphävas. Appellationsdomstolen avslog åklagarnas begäran. Vilket möjligen temporärt orsakade förstämning bland åklagarna, men deras farhåga att instruktionen innebar att juryn aldrig skulle kunna fälla Hernández visade sig vara för ”pessimistisk”. Ty det absurda inträffade att juryn inte såg det som åklagarna sett – det ”oöverstigliga hindret” – utan fann att det stod utom varje rimligt tvivel att Gerardo Hernández deltagit i en konspiration syftande till att begå mord av första graden. Dock har det i efterhand sipprat ut att flera i juryn var mycket tveksamma, och att särskilt en av juryns medlemmar länge stretade emot. Trycket från en majoritet, som naturligtvis förstod att en friande dom på denna punkt skulle medföra avsevärda risker, blev emellertid för starkt. Inte bara de  mäktiga och våldsamma exilkubanska högergrupperna hade tydligt gjort klart vad som förväntades av juryn. Åklagarna hade i sina pläderingar beskrivit de fem som fiender ”som kommit till USA för att förstöra vårt land”. Oenighet inom juryn i skuldfrågan hade inneburit ny rättegång och att anklagelsen att man svikit sin patriotiska plikt och gått kommunisternas ärenden skulle ha riktats mot juryns medlemmar. Med andra ord fungerade den rättsupplösande mekanism som härrörde ur den hotfulla situationen, och vars uppenbara närvaro under rättegången i Miami 2001 föranledde den eniga tre-domare-panelen i Atlanta att i augusti 2005 riva upp domarna mot de fem, och att beordra om att en ny rättegång på annan plats än Miami skulle hållas.

Också rättens ordförande, Joan Lenard, utsattes för trycket att gå de anti-kubanska kontrarevolutionära krafterna till mötes. Efter det att juryn fattat det absurda beslutet att den funnit det stående utom varje rimligt tvivel att Hernández var skyldig till att ha deltagit i en mordkonspiration, hade hon en laglig möjlighet att agera på basis av att utslaget, mot bakgrund av den av henne själv utfärdade instruktionen till juryn, var orimligt. Men hon avstod från det. Istället utfärdade hon på denna åtalspunkt straffet livstids fängelse.

Också Joan Lenard, liksom juryns medlemmar, levde och verkade i Miami. Hon hade sin egen och sin makes karriär och hälsa att tänka på. Att aktivt verka för rättvisa i en situation då detta skulle ha inneburit att mot juryns utslag också verka i Hernández intresse förmådde hon sig inte till. Under rättegången hade hon vid fem tillfällen avslagit försvarets begäran att flytta rättegången till annan plats än Miami. Tre-domare-panelen fastslog i sin dom 2005 att hon gjorde fel då hon inte tillmötesgick försvaret. Att hon inte gjorde så hade säkert sin grund i att Miami omöjliggjorde inte bara en rättvis jury. Miami omöjliggjorde också en rättvis domare!
Domaren, i vars hand det låg att avgöra om en rättvis rättegång var möjlig i Miami, var själv bakbunden! Ett politiskt betingat moment 22 med andra ord!
 

När sedan tolv-domare-panelen, efter justitiedepartementets och åklagarnas påstötning, omprövade tre-domare-panelens beslut och i augusti 2006 förklarade att Miami fungerat bra som rättegångsplats, innebar detta en exempellös överkörning av de tre domarna Birch, Kravitch och Oakes. Den senare, som varit utlånad från appellationsdomstolen i New York, ingick inte i tolv-domare-gruppen; vilket förklarar röstsiffrorna 10-2. Birch och Kravitch, som höll fast vid sin mening att Miami var omöjlig som rättegångsplats i ett mål som berörde Kuba, skrev en mycket grundlig reservation. Deras tidigare dom, omfattande 93 sidor, hade rönt stor uppskattning bland många jurister, och överkörningen, som deras kollegor i Atlanta nu hade utsatt dem för, måste rimligtvis ha varit omskakande. Det som Stanley Birch och Phyllis Kravitch bevittnat var hur tio av deras kollegor antingen dukat under för det politiska trycket eller helt enkelt låtit egna anti-kubanska politiska uppfattningar korrumpera ett juridiskt beslut. De två kom att hantera denna erfarenhet något olika, i den nya tre-domare-panelen vars uppgift det var att behandla de fems överklaganden rörande rättegångsfel, åtalspunkter och straffsatser. I denna panel insattes också William Pryor, en domare med så uttalade konservativa politiska anknytningar att stora ansträngningar från Demokratiska Partiet gjordes för att stoppa George W Bush’s utnämning, i november 2003, av honom till domare i appellationsdomstolen i Atlanta. Det blev reaktionären Pryor som fattade rodret och pennan i den nya tre-domare-panelen.

Beslutet som de tre domarna tillkännagav den 4 juni innebar att de inte fann anledning att kritisera någon av de fällande domarna från Miami. Dock ansåg de att i tre fall för hårda straff utmätts av rättens ordförande Joan Lenard. Antonio Guerrero och Ramón Labañino, som bestraffades med livstids fängelse för konspiration till spioneri riktat mot USA.s försvar, ska enligt beslutet i Atlanta bestraffas lindrigare; därför att de aldrig var i närheten av säkerhetsklassat eller hemligt material. Fernando González, som fick 19 år för att han enligt åtalspunkterna utan att anmäla saken verkade som agent för främmande makt, hanterade falska identitetshandlingar samt konspirerade med andra inom dessa områden, ska också enligt appellationsdomstolens tre domare straffas lindrigare. Detta på grund av att han inte haft den ledande roll som Joan Lenard tillskrev honom i domen från 2001.

Beslutet av domstolen Atlanta innebär att frågan om straffsatserna för Fernando González, Antonio Guerrero och Ramón Labañino skickas tillbaka till distriktsdomstolen i Miami. Utifrån appellationsdomstolens beslut ska den federala distriktsdomstolen där hålla en ny ”hearing” med de tre och utmäta nya straff.

För Gerardo Hernández och René González står allt från domen 2001 kvar. Det gäller de fällande domarna och också straffsatserna: Två gånger livstid plus 15 år för Hernández, 15 år för René González.

Vad gäller domen för konspiration till mord reserverar sig domare Kravitch. Och hon motiverar sin reservation utförligt. Hon påvisar det fullkomligt orimliga i uppfattningen att det står ställt utom varje rimligt tvivel att Hernández deltagit i en konspiration med syftet att begå mord. Ja, hon visar till och med på det orimliga i att påstå att en sådan konspiration överhuvudtaget måste ha förelegat.

Stanley Birch kommenterar också han frågan om konspiration till mord. Han påstår att den är svår (”a close case”), men att han ändå går på samma linje som William Pryor. Denna linje går ut på att genom vaga och märkliga resonemang hävda att juryns slutsats var ”rimlig”, och att i tveksamma fall åklagarnas ståndpunkt ska ha ”förtur”.  Birch skrivning andas dåligt samvete, och han väljer att betona att rättegången enligt honom skulle ha tagits om på nytt, på annan ort än i Miami. Och han säger att han hoppas att Högsta Domstolen ska få tillfälle att pröva denna fråga. Han orkar dock inte stå för det han inser vara uppenbart vad gäller det absurda mordåtalet. För han inser också vilka våldsamma reaktioner från Miami-högern och det fariseiska politiska etablissemanget som skulle ha blivit följden om han valt att ställa sig på Phyllis Kravitch’s sida; och därmed förvandlat 2-1 till 1-2. Osökt går tanken till Pontius Pilatus.

Och domaren Stanley Birch har verkligen anledning att rannsaka både sitt professionella och sitt mänskliga samvete! För samtidigt som Ramón Labañino och Antonio Guerrero nu kommer att få sina livstidsstraff vad gäller åtalspunkten konspiration i syfte att begå spioneri omprövade, så förvägras detta Gerardo Hernández. Motiveringen är att han ändå har sitt andra livstidsstraff för konspiration i syfte att begå mord, och att därför en strafflindring vad gäller spioneripunkten skulle sakna betydelse för honom. Det betyder att om Stanley Birch  på punkten konspiration till mord valt att rösta med Phyllis Kravitch istället för med William Pryor, så skulle också Gerardo Hernández fått sitt livstidsstraff för konspiration till spioneri omprövat.
De fem har aldrig begått någon handling som kan beskrivas som spioneri. De är dömda för att ha haft för avsikt att göra det någon gång i framtiden; en anklagelse som de fem energiskt tillbakavisat. Nu har domstolen i Atlanta hävdat att de livstidsstraff som tre av de fem dömdes till är felaktiga, därför att de aldrig begick spioneri och aldrig var i närheten av säkerhetsklassade handlingar eller hemligstämplat material. Det betyder att om de nya straffsatserna följer lagens riktlinjer så ska straffen, enligt de fems försvarare, skäras radikalt; och med tanke på att de fem nu varit frihetsberövade i tio år och att möjlighet till tidigarelagd frigivning finns (om den frihetsberövade varit ”skötsam”) så skulle, om ett tillräckligt kraftigt tryck från solidaritetsrörelsen finns för rättvisa i detta fall, en frigivning inom överskådlig tid kunna pressas fram.
Men detta gäller nu inte för Gerardo Hernández. Och det finns all anledning att förmoda att domaren Stanley Birch fattade sitt beslut att tillsammans med William Pryor rösta för den fällande domen mot Hernández på grund av – förutom väntade våldsamma reaktioner från Miami-högern – olika former av starka påtryckningar.

Domslutet att Gerardo Hernández tillsammans med myndighetspersoner har begått mord står fast, och står därmed till förfogande i samband med verkställandet av den aggression som planeras; och som utannonserats i form av ”Commission for Assistance to a Free Cuba”.

Efter domen i Miami 2001 har två kubanska MIG-piloter och en militär befälsperson åtalats i sin frånvaro, för nedskjutningen av cessnaplanen den 24 februari 1996.

I Miami-pressen förekom efter de fällande domarna 2001 spekulationer om möjligheten att moraliskt bryta ner Gerardo Hernández. En representant för FBI lanserade förhoppningen att när appellationsprocessen väl slutförts och Hernández utan hopp sitter i sin cell med livstidsstraffet orubbat, så kommer han kanske att bli förhandlingsvillig. Förhoppningen handlar om att Gerardo Hernández i utbyte mot strafflindring skall börja säga lämpliga saker som kan vara användbara i aggressionen mot Kuba. Och den som vet hur propagandan produceras i Washington och Pentagon, och av CIA, vet att det ”lämpliga” alls inte behöver ha med det sanna att göra.

Vår övertygelse är att Gerardo Hernández aldrig någonsin kommer att låta sig knäckas. Men det finns all anledning att förmoda att en intensifiering av försöken att bryta ner honom nu stundar.

Olika former av tortyr har Gerardo Hernández och hans kamrater redan utsatts för. Det började med den exempellösa isoleringen i 18 månader under häktningstiden. När Bush-regeringen anföll Irak kastades de fem, som då var utplacerade på fem olika fängelser för att avtjäna sina straff, på nytt i isoleringsceller. Denna gång handlade det om minimala celler, med påslagna lysrör dygnet runt och om påbud att endast bära underkläder. Totalt besöksförbud gällde, vilket också gällde advokaterna som då var i färd med att författa inlagor för överklagandena. När en av advokaterna lyckades få till stånd korta sammanträffanden med Hernández och Guerrero fördes de till samtalsrummen, där samtalet skedde i vakts närvaro och genom en avskiljande glasskiva, kedjade till händer och fötter. Beslutet om isoleringen av de fem kom ”uppifrån” och motiverades med ”nationella säkerhetsskäl”. Det skulle gälla i tolv månader, och därefter omprövas. Det handlade alltså om en möjlighet till tidsmässigt obegränsad isolering under tortyrliknande former.

Också att man nekat Gerardo Hernández och René González att få besök av sina makar är exempel på försöken att bryta ner dem.

Men alla de fem kubanerna har under fängelsetiden upprätthållit samma höga moral som de uppvisade i rättegångssalen i Miami. Grunden för deras hållning har varit och är det förhållandet att de inte begått några omoraliska handlingar, att de verkat för att skydda människor på Kuba, och även i USA, mot högerextremisternas terrorism och militärt uppbackad aggression från USA. Deras arbete måste av alla anständiga människor betraktas som naturligt, hedersamt och lovvärt. Och därför förenas idag så många människor världen över i uppfattningen att anständigheten och rättvisan kräver att Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González omedelbart friges!