Fidels Castro: Jag säger inte farväl...

Kära fosterlandsvänner

I fredags, 15 februari, lovade jag att i nästa krönika ta upp ett tema som intresserar många av er. Nu blir det i form av ett budskap.

Det har blivit dags att nominera och välja ledamöter till Statsrådet, dess ordförande, vice ordföranden och sekreterare.

Jag har innehaft det hedersamma uppdraget att vara dess ordförande under många år. Den 15 februari 1976 antogs den socialistiska grundlagen genom fri, direkt och hemlig folkomröstning av mer än 95 % av väljarna. Den första nationalförsamlingen konstituerade sig den 2 december samma år och valde ledamöter och ordförande till Statsrådet. Tidigare hade jag varit premiärminister under nästan 18 år. Hela tiden har jag haft de befogenheter som behövts för att med överväldigande folkligt stöd fortsätta det revolutionära samhällsbygget.

Med kännedom om mitt kritiska hälsotillstånd har många i utlandet dragit slutsatsen, att mitt tillfälliga överlämnande 31 juli 2006 av mitt ansvar som ordförande i Statsrådet till förste vice ordföranden Raul Castro Ruz, var slutgiltigt. Raul själv, som dessutom i egen kraft är försvarsminister, och de andra kamraterna i partiledningen och regeringen ville inte se mig avskiljd från mitt uppdrag trots min dåliga hälsa.

Mitt läge var besvärande inför en fiende som har gjort allt som tänkas kan för att göra sig kvitt mig och jag gillade inte alls att behöva tillfredsställa honom.

Lite senare återfick jag full kontroll över min tankeförmåga och kunde läsa och skriva mycket under den påtvingade vilan. Jag fick kraft nog att skriva timmar i sträck mellan rehabilitering och återhämtning. Sunt förnuft gav vid handen att detta kunde jag göra. Å andra sidan var jag alltid noga med att undvika att skapa illusioner när det gäller mitt hälsotillstånd, så att en försämring inte skulle innebära traumatiska nyheter för folket mitt under kampen. Min viktigaste uppgift efter alla dessa år av kamp var att förbereda alla psykologiskt och politiskt för min frånvaro. Jag försummade aldrig att påpeka att det handlade om en återhämtning ”inte utan risk”.

Jag har alltid velat uppfylla min plikt till sista andetaget. Det är vad jag kan erbjuda.
Till mina allra käraste fosterlandsvänner, som för några dagar sedan visade mig den enorma äran att välja mig till parlamentet, där viktiga beslut måste fattas för vår revolutions framtid, vill jag säga att jag varken eftertraktar eller accepterar – jag upprepar – varken eftertraktar eller accepterar uppdragen som ordförande i Statsrådet eller som överbefälhavare.

I korta brev till Randy Alonso, programledare för kubanska televisionens Mesa Redonda, som jag bad honom sprida, lade jag diskret in delar av det budskap jag nu skriver, utan att delge honom min avsikt. Jag hade förtroende för Randy för jag lärde känna honom väl när han var student på journalisthögskolan. Jag hade då möten nästa varenda vecka med företrädare för studenterna från landsorten i biblioteket i Kohly-byggnaden där de bodde. Idag är hela landet ett enormt universitet.

Några meningar från brevet till Randy 17 december 2007:

”Det är min djupaste övertygelse att svaren på de aktuella problemen i det kubanska samhället, som har en genomsnittlig utbildningsnivå på 12 år, nästan en miljon universitetsutbildade och där alla medborgare utan åtskillnad har möjlighet att studera, kräver fler svarsalternativ för varje konkret problem än vad som finns på ett schackbräde. Inte minsta detalj kan försummas. Det handlar inte om att hitta någon enkel utväg utan om att människans intelligens i ett revolutionärt samhälle måste råda över hennes instinkter.”

”Mitt grundläggande ansvar är inte att klamra mig fast vid uppdrag och ännu mindre att lägga hinder i vägen för yngre människor, utan att bidra med erfarenheter och tankar vilkas blygsamma värde ligger i den enastående tid som det fallit på min lott att leva.”

”Jag menar som Niemeyer att det gäller att vara konsekvent in i det sista.”
Brevet 8 januari 2008:

” … Jag är bestämd anhängare av att rösta ”en-för-alla” (den princip som beaktar de mindre välkändas meriter). Det har gjort det möjligt för oss att undgå tendenser att kopiera från länder i det före detta socialistiska blocket, som porträtten av den enda kandidaten, lika ensam som solidarisk med Kuba. Jag hyser stor respekt för det första försöket att bygga socialism som också gjorde det möjligt för oss att fortsätta på den väg vi valt.”

”Jag var mycket klar över att all världens ära ryms i ett majskorn”, upprepade jag också i det brevet.

Så jag skulle svika mitt eget samvete om jag skulle ta på mig ett uppdrag som kräver en rörlighet och ett fullständigt engagemang som jag inte har fysiska möjligheter att leva upp till. Jag säger bara som det är, utan att dramatisera.

Lyckligtvis kan vår process ännu räkna med ledare av det gamla gardet, tillsammans med andra som var mycket unga när första etappen av vår revolution inleddes. Några av dem gick med i kampen i bergen nästan som barn och senare har de hedrat landet med sitt hjältemod och sina internationalistiska uppdrag. De har den auktoritet och den erfarenhet som behövs för att garantera återväxten. Vår process kan också räkna med mellangenerationen som tillsammans med oss lärde sig grunderna i den komplicerade och nästan ouppnåeliga konsten att organisera och leda en revolution.

Vägen kommer alltid att vara svår och kräva allas intelligenta ansträngningar. Jag misstror såväl självrättfärdigandets som självplågeriets skenbart enkla vägar. Det gäller att alltid vara beredd på det värsta. Att vara lika måttfull i framgång som ståndaktig i motgång, det är en viktig princip att ha i minnet. Den fiende vi måste besegra är oerhört stark, men ändå har vi hållit honom stången under ett halvt århundrade.

Jag tar inte farväl. Jag vill bara som enkel soldat delge er mina tankar. Jag kommer att fortsätta skriva under rubriken ”Kamrat Fidels tankar”. Det blir ett av många vapen ni kan räkna med. Kanske kommer min röst att finna lyssnare. Jag kommer att vara försiktig.

Tack,

Fidel Castro
08 02 18

översättning Eva Björklund 08 02 19