Förutsägbar journalistik i Sveriges Radio

Journalisten Susanna Einerstam har fått stipendium och varit på Kuba för att göra en reportageserie för ”Studio Ett”. Vad alla avsnitten handlar om är inte svårt att gissa; hon intervjuar dissidenter. Lika säkert som att solen går upp varje dag, lika självklart är det att det är den mikroskopiska dissidentgruppen som alltid får komma till tals i svenska media. Denna lilla grupp får, utan att ifrågasättas, säga vad de vill och det upprepas med dramatisk röst av den svenska journalisten. Tydligen kan Einerstam inte spanska, för intervjun görs på engelska. Man kanske kan tycka att en journalist som ska tränga in bakom kulisserna på Kuba åtminstone ska kunna det världsspråk som talas där (som Einerstam kallar ”kuba-spanska”).

Reportageserien kallas ”Kuba – de förbjudnas röst”. Men dessa påstått ”förbjudna” röster hörs och läses i vartenda reportage. Medierapporteringen försöker att få folk att tro att dissidenter, som ignoreras eller föraktas av de flesta kubaner, är representativa. De verkligt förbjudna är de vanliga kubanernas röster. De kommer aldrig till tals i svenska media. Det är som om utländska journalister i Sverige enbart skulle låta Sverigedemokraterna representera Sverige.

Den första vi får möta i serien är tonåringen Rufina Velàzques som utan att ifrågasättas kan säga att ”de kan göra vad som helst med oss, fängsla oss, mörda oss”. Den naturliga följdfrågan hade varit: ”När mördades någon senast?” Självklart ställs inte frågan eftersom politiska mord, i motsats till andra länder i regionen, inte förekommer på Kuba. Rufina kan också, ostraffat säga: ”Vi har ingen regering. Vi har tyranni och en tyrann.” Inte heller ifrågasätts uppgiften att Rufinas pappa dömts till tre års fängelse för att han ”demonstrerat för Mänskliga Rättigheter”. Givetvis är han inte dömd för att han marscherat ”35 mil med krav på mänskliga rättigheter och frigivning av de politiska fångarna.” Men Einerstam kontrollerar självklart inte vad han är dömd för.

Vi får som vanligt veta att stränder och hotell är förbjudna för kubaner. Det är inte sant. Alla stränder är öppna för kubaner. Det finns gott om bildbevis som visar såväl vanliga kubaner som dissidenter som badar på just den strand som Einerstam nämner. Det finns heller inget generellt förbud för kubaner att ta in på turisthotell, men det är ekonomiskt omöjligt för de flesta. Hur många ”vanliga” medborgare möter man på turisthotellen i andra länder i tredje världen? I Thailand? I Turkiet? I Marocko? Men någon problematisering sker inte i dessa reportage.

Einerstam informerar oss om att Rufina bor lååångt utanför Havanna i en fattig förort tio mil från huvudstaden. Trots det, och trots att familjen ”bara har vatten och vissna grönsaker i kylskåpet”, tar hon sig flera gånger i veckan till USAs intressekontor i Havanna för att skriva artiklar och publicera i anti-kubanska skrifter. Och det är där skon börjar klämma. På ett foto på Studio Etts hemsida inför de andra reportagen ser vi en annan dissident med en USA-flagga. USA är ett land som helt öppet försöker krossa den kubanska regeringen. Dissidenterna får, enligt officiella USA-uppgifter, tiotals miljoner dollar per år. Det förklarar varför vanliga kubaner föraktar dem. Det förklarar kanske också varför Rufina tar sig den besvärliga vägen till USAs intressekontor och varför fadern sitter i fängelse? Det förklarar varför hon har böcker som ”någon” smugglat in? Samarbete med den makt som i snart 50 års tid gjort allt, inklusive terrorism, för att återta Kuba är straffbart. Svårare än så är det inte. Men det nämns givetvis inte.

Skulle en svensk besöka exempelvis Irans eller Rysslands ambassad flera gånger i veckan kan jag garantera att SÄPO hade agerat, trots att Sverige i motsats till Kuba, inte är hotat.

Rufina säger att hajarna utanför Miami är mätta av kubaner. Om USA skulle bevilja visum till dem som vill emigrera skulle hajarna kanske istället vara hungriga. Men i propagandan gör det sig bättre med drunknade kubaner än sådana som kan flyga dit i vanlig ordning. Därför är just kubaner de enda medborgare i hela världen som automatiskt får stanna i USA om de lyckas ta sig dit. Men att få visum av USA för att kunna åka dit i säkerhet förunnas ytterst få.

Slutligen: kraven på journalistik på SR imponerar inte. Det är inte förvånande när man i det aktuella programmet utan invändningar accepterar 19-åriga Rufina, som uppger att hon inte har någon utbildning på området, som ”oberoende journalist”.

Zoltan Tiroler, journalist