” Inga nya tider med Obama, men det är nya tider i Latinamerika ”

Utdrag ur en längre intervju med Eva Golinger från USA, doktor i internationell rätt och författare till flera böcker om Venezuela, Kuba och USA:s politik. Intervjun gjord i juni 2009, finns i sin helhet på www.rebelion.org . Översättning: Zoltan Tiroler

Du påstod nyligen att Washington inte accepterar att förlora i förhållande till Kuba. Vad menar du med det?
Det finns ingen logik i USA:s Kubapolitik. Det är en politik som hör det förgångna till, barnslig och baserat på imperiets stolthet. Alla vet att blockaden mot Kuba inte har något att göra med hot från ön mot USA. Det handlar om att vägra acceptera ett nederlag. Hur är det möjligt att en ö med 11 miljoner invånare har lyckats stå emot imperiets aggressioner? USA är ett land på 300 miljoner som också har världens starkaste ekonomi och krigsmakt. Tio presidenter har försökt att besegra Kuba och de har alla misslyckats. Det visar USA:s sårbarhet och svaghet, vilket de inte är beredda att acceptera.

Nu vill Obama gå till historien som den statschef som lyckas genomföra ”övergången” på Kuba. Därför vänder man på OAS´ beslut nyligen om att ogiltigförklara resolutionen från 1962 som uteslöt Kuba och säger att den nya resolutionen [som upphäver uteslutningen] är en seger för USA! Det är patetiskt att höra talesmännen för USA:s Utrikesdepartement när de påstår att det var deras förslag som antogs. Bara några dagar innan OAS-mötet underströk Washington att det motsatte sig att upphäva resolutionen, ja att man inte ens skulle tillåta att ämnet togs upp på mötet. Det var länderna i ALBA tillsammans med majoriteten av de andra länderna som insisterade på att behandla temat och upphäva resolutionen från 1962 utan några villkor. Washington tvingades acceptera detta, annars hade man blivit fullständigt isolerade. Nu använder man sin propagandaapparat för att vända sitt nederlag till en seger.

Varför har OAS upphävt beslutet efter alla dessa år och vad tycker du Kuba bör inte för position?
Beslutet bör inte tillskrivas OAS utan den latinamerikanska enigheten som leds av länderna i ALBA som Bolivia, Kuba, Dominica, Ecuador, Honduras, Nicaragua och Venezuela. Vi ser ett Latinamerika som är starkare, enigare och med större värdighet än tidigare. Med detta beslut har man visat sin fasthet för världen. Beslutet togs 1962 då USA behärskade organisationen. Men otvivelaktigt har denna dominans tappat i styrka tack vare de revolutionära rörelserna som håller på att befria folken från imperialismens grepp. OAS är en organisation som tjänar imperialismens intressen. Det har aldrig fördömt de många brotten och konstanta aggressionerna från Washington. Det gäller tiotals statskupper planerade och finansierade av CIA, det gäller invasionerna i Grenada och Panama, de territoriella övergreppen på de centralamerikanska länderna och så vidare.

Varför ska man då ha en regional organisation som inte representerar medlemmarna? Idag, med skapandet av nya enheter som ALBA och UNASUR där inte USA är med, har OAS allt mindre betydelse och existensberättigande. Och i praktiken accepterar inte USA att vara en jämbördig part med de andra i regionen. Det är ett imperium, och en imperialistiskt stat har ingen plats i en organisation som arbetar för integration, där alla medlemmar bör behandlas lika. Därför tror jag att det är dags att lansera en ny organisation som omfattar Latinamerika och Karibien, men inte USA. Dessutom skapades OAS för att främja den nyliberala, kapitalistiska modellen från USA. Idag är denna modell i förfall och ett fiasko. Den nya organisationen bör acceptera och erkänna de socio-politiska modeller som de fria folken beslutar att använda.

Tror du att ”Monroe-doktrinen”, som kännetecknat USA:s dominans i regionen, tror du att dess dagar är räknade? Är det nya tider med Obama?
Obama företräder Monroedoktrinen. Det har han upprepat gång på gång när han understrukit sitt mål att återta USA:s ledarskap i världen och framförallt i Latinamerika. Han har tillkännagivit en slösaktig budget för program föra att ”främja demokratin” (det vill säga undergrävande verksamhet och påverkan på det civila samhället). I Latinamerika är det avsatt 320 miljoner dollar bara för 2010. Det är mer än vad Bush investerade under sina åtta år som president. Alltså är det inga nya tider med Obama. Det är nya tider i Latinamerika. Monroedoktrinen har besegrats av de revolutionära folken i Latinamerika. De speglar sig inte längre i imperiets spegel, utan i sina egna ögon. Utan tvivel vidmakthåller Washington Monroedoktrinen som grund för sin politik i regionen. Utrikesminister Hillary Clinton sade till pressen på väg till toppmötet i Trinidad och Tobago i april att ”…självklart är Latinamerika mycket viktigt för oss, det är ju vår bakgård!” Washington fortsätter att underskatta folken och kommer att betala konsekvenserna när de öppnar ögonen och ser att världen i deras omgivning förändrats och de har hamnat efter.

Slutligen, vad har den kubanska revolutionen betytt för folken i Latinamerika?
Den kubanska revolutionen kommer också fortsättningsvis att vara utgångspunkten för revolutionerna i detta århundrade. Trots att den kubanska revolutionen inte nått sin fulla potential på grund av Washingtons blockad, så representerar den värdighet, rättvisa, solidaritet och revolutionär fasthet. Den har varit en av de viktigaste erfarenheterna i mänsklighetens historia. Det har gett ett enormt hopp och inspiration till de förtryckta folken i hela världen. Det har tjänat som ett andningshål och ett stöd som hållit kampen för en mer rättvis värld levande. Och det i så hög grad så att efter 50 år börjar denna kamp att förvandlas till en modell för ett socialistiskt och humant samhälle för hela regionen.

Utan det kubanska folkets uthållighet, beslutsamhet, styrka och solidaritet så hade inte den bolivarianska revolutionen i Venezuela kommit till makten. Än mindre hade de övriga rörelser som kommit till makten och som står för förändring, lyckats. Jag tror att alla vi revolutionärer i världen känner oss ödmjukt tacksamma och stolta för att det kubanska folket har stått emot imperiets aggressioner och att de aldrig vikit av från vägen mot ett rättvist samhälle. Ingen och inget är perfekt, och genom att säga detta erkänner jag de fel, problem och framgångar som gjorts. Men för mig är Kuba det bästa exemplet på solidaritet mellan folk och revolutionär kärlek – två nödvändiga element för att garantera mänsklig rättvisa, lycka och välgång.