"Kuba i ständig förändring sedan 1959"

Intervju med Raúl Castros dotter Mariela Castro Espín
Publicerad i Corriere della Sera
Intervjun gjord av Alessandra Coppola [Översättning Jorge Capelán]

Hon är Raúls dotter och hon säger helt lugnt att förändringar behöver göras på Kuba när förutsättningar nu finns.

Hon är brorsdotter till Fidel och näst äldsta dotter till Kubas nuvarande president, 45 år gammal och mor till tre barn. Hon är sexolog och har engagerat sig i hbt-personers rättigheter. Hon leder Kubas Centrum för Sexuell Upplysning, Cenesex, skriver böcker om puberteten och är en stor beundrare av Roberto Benigni: "Jag avgudar honom såväl som hans film 'Livet är underbart.' Jag skulle vilja att han får reda på det..." I väntan på hans svar planerar hon att se [Antonello Grimaldis film] 'Caos Calmo': Bland hennes favoriter finns också Nanni Moretti, "jag grät som om det hade varit mitt eget barn när jag såg 'Ett rum i våra hjärtan'..."

Hennes andre man är fotograf från Palermo ("Fast italienarna och kubanerna är precis lika machistiska - skrattar hon - det är samma latinska kultur..."), därför känner Mariela sig hemma i Italien: "Åh, Michelangelos David... Jag skulle vilja att den kubanska socialismen blev som renässansen, en pånyttfödelse i alla bemärkelser: det är just detta som den socialistiska erfarenheten har saknat..." Hon korsade Atlanten och landade i Milano igår för att vara med på den Internationella Ungdomsbokmässan i Bolognia och där hon kommer att presentera sin bok '¿Qué nos pasa en la pubertad?' [Vad händer med oss under tonåren?] som översatts till italienskan av Bianca Pitzorno.

Fråga: Varför blev du intresserad av dessa frågor?

- När jag läste pedagogik blev jag intresserad av förskoleåldern. Min mamma [föregångaren i kampen för kvinnors rättigheter, Vilma Espín, som avled 2007] hade under en längre tid arbetat med sexualupplysningsfrågor. Så småningom blev även jag intresserad.

Fråga: Genom Cenesex har ni åstadkommit framsteg som också krävs av organisationer i Italien, som gratis hormonbehandlingar inom allmänna hälsovården. Mötte ni många hinder på vägen? Kan man säga att Kuba är ett homofobiskt land?

- Jag tycker att det i Kuba finns ett slags mjuk, icke aggressiv homofobi. Det finns inga fall av mord eller fysisk misshandel av homosexuella män som i Europa eller USA. Det är sant att vi gick igenom en svår tid på 60- och 70-talet, men då var motståndet mot homosexualiteten allmänt spritt i världen. Sedan, i samband med arbetet för kvinnornas rättigheter spreds också insikten om att det finns olika sexuella läggningar.

Fråga: Vad tycker din far om din verksamhet? Får du råd från honom?

- För tre år sedan under en av kubanska kvinnoförbundets kongresser sade min far offentligt att det hade varit min mor som för länge sedan hade hjälpt honom att ändra tankesätt. Och att jag också hade hjälpt honom... Han säger alltid till mig att jag ska göra som min mamma – finkänsligt, taktfull och med respekt. Utan att orsaka brytning. Och så har jag gjort.

Fråga: Vilken sorts president kommer din far att bli? Sett från Europa verkar det som om han ger tecken på större öppenhet än sin bror. I sitt första tal som president den 24 februari talade han om valutareform och om att många förbud skulle lyftas...

- Förändringarna på Kuba startade i januari 1959 men Europa verkar inte fatta det. Kuba är ett land i revolution, i ständig förändring. Dagens förändringar beror inte på presidentbytet, Fidel är fortfarande kommendanten och alla beslut fattas tillsammans med honom.

Fråga: Men de är i alla fall olika...

- Naturligtvis har de olika personligheter. Fidel håller långa, djupa och filosofiska tal. Min pappa är mer direkt, han blir nervös av lång tal. Fidel tänker alltid på det slutgiltiga målet, han förlorar aldrig den strategiska visionen ur sikte. Pappa omsätter visionen i verklighet, i praktiska åtgärder. De kompletterar varandra.

Fråga: Sedan Fidels sjukdom i juli 2006 verkar ett spektrum av olika åsikter ha öppnats. Håller landet på att öppna sig för kritiken?

- Men vi kubaner är själva mycket kritiska! Det är inte sant att det inte finns någon yttrandefrihet! Det kan vara så att folk idag mer än tidigare anser att deras åsikter förtjänar att bli hörda och säger sin mening. Jag tycker också att det ska vara en medborgerlig rättighet att ta in på alla hotell, att kunna köpa datorer och elektroniska apparater, att slippa utresetillstånd, att lösa problemet om den dubbla valutan... Det viktiga är att det på Kuba finns politisk vilja att både erkänna misstag och gå framåt utan att för den skull förlora människan och hennes behov ur sikte. Utrymmet för att diskutera och föreslå finns - men inom socialismens ram. De flesta kubaner vill ha socialismen kvar fast bättre skött. Vi måste få hitta vår egen väg precis som vilket annat land som helst.