Kubansk kämpe för revolutionen död

Sergio Corrieri avled 29 februari vid åldern 69 år efter en svår sjukdom. Svensk-Kubanska Föreningen sänder sina kondoleanser till hans närmaste och till alla på Kuba. Sergio var en stor kämpe för revolutionen och solidariteten, veteran från kampen mot Batista, en av Kubas främsta kulturarbetare, en stor teater- och filmpersonlighet. Han gjorde ett val 1990 när Kuba behövde honom som ordförande för Kubas institut för vänskapen med folken, ICAP, vid tidpunkten då Sovjetunionen kollapsade och många vänsterkrafter ute i världen tappade modet. Ordförandeskapet i ICAP krävde alla hans krafter och gav inget utrymme åt hans konstnärliga yrke. I intervjuer har han sagt att han inte tvekade vid valet och:

"Om jag fick ett andra liv, skulle jag inte tveka att göra allt igen, men hela tiden att försöka göra det bättre".


Det är med sorg i hjärtat som vi mottagit beskedet att Sergio Corrieri avlidit. Så sent som för ett par månader sedan i Havanna fick många svenska deltagare i Nordiska Brigaden höra Sergio Corrieri brännmärka USA:s brottsliga blockad och aggressiva politik mot Kuba, och samtidigt berätta vilken stor betydelse vår internationella solidaritet har. Med sitt tal inledde Sergio ceremonin i Lenin-parken då det årliga stora bålet tänds för att symboliskt elda upp all världens orättvisor.

Senast Sergio Corrieri besökte Sverige var 1998. Emellertid har hundratals från Sverige träffat honom sedan dess på Kuba. Hans första besök i Sverige var 1977 då han under en hel vecka följde med Tältprojektets landsomfattande turné med 100 progressiva musik- och teaterarbetares musikteater Vi äro tusenden om den svenska arbetarklassens historia. Många band med svenska kulturarbetare knöts.

Sedan oktober 1990 har Sergio som ordförande lett Kubas institut för vänskapen med folken, ICAP, som började byggas upp redan 1960 för att främja solidariteten, såsom det står i Första Havannadeklarationen från 2 september det året; "Alla folk måste agera med solidaritet gentemot andra folk som är utsatta för förtryck, kolonialism, exploatering eller aggression, oavsett var de befinner sig och oavsett hur stora avstånden dem emellan är. Alla världens folk är bröder och systrar!"

Solidaritet erfordrar att vi kommer överens om vad som är viktigast att inrikta våra krafter på och att vi samordnar med varandra. I december 1990 samlades ett möte i Milano, Italien. Där deltog 30 representanter för Kubasolidaritetsorganisationer i elva västeuropeiska länder inklusive Sverige. Sergio Corrieri var på plats. Tidpunkten var ett år innan Sovjetunionens upplösning, och avtalade leveranser av olja, maskinreservdelar m.m. uteblev redan därifrån. George Bush den äldre var vid makten i Washington. Tillsammans med de mest reaktionära USA-kubanerna i Miami ledde han kören som proklamerade att inom några veckor skulle Kuba falla. Men kubanerna mobiliserade sig för att försvara revolutionen. "Vi ska motstå, kämpa och vinna naturligtvis" sa Fidel Castro i ett tal 28 september 1990, då han deklarerade att Kuba gick in i ett beredskapsläge; "specialperioden".

Det var i denna svåra tid som Sergio axlade manteln att leda ICAP. Då fanns omkring 500 vänskaps- och solidaritetsorganisationer för Kuba runtom i världen i 98 länder. Fyra år därefter, 1994 i Havana, samlades världens solidaritetsrörelse för Kuba till det Första Världssolidaritetsmötet med Kuba. 3 069 representanter kom från 108 länder. Antalet solidaritetsorganisationer hade då vuxit från 500 till 1200 i 115 länder.

År 2000 i Havanna samlades solidaritetsrörelsen till det Andra Världssolidaritetsmötet med Kuba, totalt 4 347 personer. Denna gång hade vi från Sverige en stor delegation med 26 representanter från Svensk-Kubanska Föreningen och från andra solidariska organisationer. År 2000 hade antalet solidaritets- och vänskapsorganisationer för Kuba vuxit till 1 643 och fanns nu i 127 länder.

Idag 2008 finns över 2000 vänskaps- och solidaritetsorganisationer för Kuba i ett 140-tal länder. Solidariteten med Kuba fortsätter att växa. Det kämpande Kuba visar att en annan och mänsklig värld är möjlig. Misär, avsaknad av hälsovård, okunskap, bomber och skräck borde vara bannlysta från vår värld. Här i Europa, i Istanbul 2006, samlade det senaste europeiska kubasolidaritetsmötet 65 representanter från 23 länder, en fördubbling jämfört med det första mötet i Milano 1990.

I vårt eget land går solidaritetsarbetet också starkt framåt. Från 1 112 medlemmar i Svensk-Kubanska Föreningen 2001 är vi nu över 1 750 medlemmar och vi har organiserad aktivitet på allt fler orter. I vårt solidaritetsarbete är kontakterna med Kuba centrala, självklart. Vi hade 64 deltagare från Sverige i Nordiska Brigaden i vintras. Det stora intresset för nästa brigadresa till Kuba Första Maj är glädjande. Det är ICAP som skapat dessa möjligheter för oss att genom mängder av studiebesök, kulturaktiviteter, brigadarbete etc. få lära känna Kuba. Det är ICAP, genom sin reseorganisation AMISTUR, som organiserar specialresor för lärare, sjukvårdsfolk, kulturarbetare m.m. Genom ICAP har vi under årens lopp kunnat bjuda in många kubanska gäster till Sverige. Vi har kunnat arrangera seminarier och kulturaktiviteter med det allra bästa från Kuba.

Sergio Corrieris stora passion var teatern, som han började vid redan som 16-åring vid Universitetsteatern i Havanna 1954. Hans skådespelarkonst rönte snart stor framgång. Men revolution pågick på Kuba, och Sergio deltog i 26-julirörelsen och kommunistpartiet PSP, liksom i mängder med protestaktioner och manifestationer. Han var nydanare inom teatern och efter revolutionen 1959 medverkade han tillsammans med dem som utvecklade Kuba till en stor filmnation. Han har i en intervju sagt att "revolutionen förändrade våra liv och öppnade upp nya perspektiv för den kubanska kulturen. Vi förstod att vi måste skapa konst tillsammans med revolutionen och också för revolutionen, konst av hög klass, och att som konstnärer måste vi samtidigt vara både medborgare och soldater."

1968 grundade Sergio Teatergruppen Escambray. Gruppen gav sig ut i Escambraybergen i mellersta Kuba, som härjats av USA-organiserade contras åren efter revolutionen. Sergio har förklarat; "Vår strävan var inte att ge folk kulturell bildning. Vi ville nå ut till folket med olika tankar för att hjälpa dem förstå sin egen verklighet och på det sättet bli kapabla att förändra sin situation". Sergio var redan en av Kubas främsta skådespelare och hade filmerbjudanden från Spanien, Italien, Sovjetunionen, men han valde Escambray. Innan Escambray hade han just gjort filmen Minnen från underutvecklingens tid, regissör Tomás Gutiérrez Alea. Sammanlagt har Sergio Corrieri medverkat i fjorton filmer, och i mängder med teaterproduktioner inkl Brecht, Tjechov, Arthur Miller, Majakovskij. Han har regisserat vid flera tillfällen och medverkat i TV-produktioner. Han har fått prestigefyllda latinamerikanska och kubanska priser för sitt konstnärskap.

Konstnärskapet var en del i hans kamp för det nya Kuba. Han var med i skapandet av folkmilisen till försvar för revolutionen och deltog i mobiliseringarna, exempelvis till Escambraybergen och Grisbukten. Han åkte till Angola med Escambrayteatern för att dela med sig av sin konst till de kubaner som bistod angolanerna i striderna mot apartheidregimens anfallskrig. När Sandinisterna segrade 1979 åkte teatern till Nicaragua.

Sergio Corrieri gavs förtroendet att vara delegat till Kubas Kommunistiska Partis första kongress 1975. 1980 valdes han in i dess centralkommitté och utsågs 1987 till ledare för partiets kulturavdelning. 1976 valdes han in i Kubas parlament, den nya Nationalförsamlingen, där han medverkade i flera mandatperioder. Han tvekade inte när han 1990 ombads axla ordförandeskapet för ICAP, trots att det skulle kräva hela hans ansträngning och inte ge utrymme för skådespelandet. Han sa "den starkaste solidariska medvetenheten är när våra vänner identifierar sig med Kubas kamp som sin egen, och inte som något som pågår jämsides med deras egen kamp. . . . . Det finns ingen rättvis sak i världen som Kuba inte stödjer".

Svensk-Kubanska Föreningen
Martin Österlin, ordförande
4 mars, 2008