Kubas vicepresident på Klimatmötet
Esteban Lazo, Kubas vicepresident, sade bland annat på Klimatmötet:
Jag ansluter mig till de fördömanden och protester som uppstått på grund av brist på öppenhet och att det finns parallella förhandlingar kring dokument som officiellt inte existerar. Det har kallats till ett möte med ett urval av talare som utsetts på ett odemokratiskt sätt. Vi noterar att man utestänger NGO:s från denna sal och den uppenbara repressionen av demonstranter.
På den historiska Rio-konferensen 1992 sade kamrat Castro, jag citerar:
”En viktig biologisk art är hotad beroende på den accelererande och successiva förstörelsen av dess naturliga omgivningar. Arten är människan.” ”Huvudansvaret för den brutala förstörelsen av miljön ligger hos konsumtionssamhällena.” ”Lösningen får inte stoppa utvecklingen bland dem som behöver det mest.” ”En bättre fördelning av rikedomarna och av tillgänglig teknik skulle kunna bespara mänskligheten denna förödelse. Mindre lyx och slöseri i några få länder skulle kunna åstadkomma minskning av fattigdom och hunger på en stor del av planeten.”
Detta fortsätter att vara kärnan i problemen idag
Mindre än två årtionden senare har den genomsnittliga årliga ökningen av koldioxid varit större än under hela den period innan från vilken det finns mätningar. Den globala temperaturen fortsätter att öka. Istjockleken i de arktiska områdena minskar. Havsnivån stiger. Orkaner kommer allt tätare och är allt mer våldsamma. Nederbördsmönstret har förändrats. Ytterligare 100 miljoner hektar skog är borta. Öknarna har blivit större. Ungefär 30 % av alla arter kommer att försvinna om den globala temperaturen stiger med mellan 1,5 och 2,5 grader. Små ö-nationer riskerar att dränkas i havet.
Mycket av detta är oåterkalleligt. Det är därför det internationella samfundet, och särskilt de fattiga länderna, snabbt måste vidta åtgärder för att anpassa sig till klimatförändringarna. Och de måste få finansiell hjälp för att kunna göra det. Det speciella uttalande som antogs av statscheferna vid ALBA:s 8:e toppmöte i Havanna nyligen slår fast att klimatförändringar är det allvarligaste och mest angelägna problem som mänskligheten står inför. Men egoismen och egenintresset bland de utvecklade länderna för att bevara en orättvis och ojämlik världsordning hindrar oss från att vidta de förändringar som nuvarande och framtida generationer kräver.
Efter närmare två år av förhandlingar för att fatta ett andra åtagande under Kyoto-protokollet har vi kommit till denna konferens utan en verklig överenskommelse, beroende på den ansvarslösa attityden och bristen på politisk vilja bland de utvecklade länderna.
De som står för 76 % av de ackumulerade utsläppen i atmosfären ska ta fullt ansvar för de verkningar som deras ekonomier och livsstil, baserad på slöseri och icke långsiktigt hållbar produktion och konsumtion, har på klimatet. Det krävs åtaganden för rejäla minskningar av utsläppen från dessa länder och inte hycklande lösningar baserade på vad som är bra för marknaden.
USA, vars utsläpp står för en fjärdedel av de totala utsläppen, kan inte få fortsätta att hålla det internationella samfundet som gisslan i sin inrikespolitik. Att vidmakthålla ansträngningarna att kapa det nuvarande regelverket för klimatförändringar, fastslaget i Kyoto-protokollet, för att istället få fram en överenskommelse som gäller alla länder lika, fastän de är våldsamt olika vad gäller deras ekonomiska, finansiella och tekniska möjligheter, kommer inte enbart att vara ett stort hinder för att nå resultat, utan det är också ett alternativ som är fullkomligt oacceptabelt ur politisk och etisk synvinkel…
Ett avtal får inte vara främmande för realiteten i en djupt ojämlik och exkluderande internationell ekonomisk ordning, som lämnat 2,5 miljarder människor i fattigdom, 1,1 miljarder utan dricksvatten, 2,6 miljarder utan grundläggande sanitetsmöjligheter, fler än 800 miljoner analfabeter och fler än 1 miljard hungriga på vår planet.
Gapet mellan den utvecklade och utvecklingsländer har inte slutat att växa. De rikaste 20 % av befolkningen förbrukar mer än 85 % av den privata konsumtionen, samtidigt som 2,8 miljarder människor lever på mindre än två dollar om dagen.
Ett långsiktigt avtal för att bekämpa klimatförändringar får inte hindra utvecklingen i 3:e världens länder. Det måste innefatta en mekanism för att de utvecklade länderna finansierar åtgärder som minskar effekterna och anpassar utvecklingsländerna till klimatförändringar. Det handlar inte om välgörenhet, men en moralisk plikt till länderna i Syd. Samtidigt är det ett åtagande utifrån löftena i Kyotoprotokollet.
De enorma summorna för att rädda företag och banker från konkurs och de miljarder och åter miljarder dollar som varje år investeras i vapen, visar att de finansiella resurserna finns. Vad som krävs är den politiska viljan att använda dem på ett mer rationellt, humant och hållbart sätt för att möta den katastrof som väntar oss.
Kuba, ett land utsatt för en grym blockad av världens mäktigaste makt, med begränsade resurser, har trots det genomfört en energirevolution. Den har avsevärt minskat landets utsläpp av koldioxid. Som vi gjort i andra frågor är vi beredda att ödmjukt dela med oss av våra erfarenheter till hela det internationella samfundet.
Esteban Lazo, Kubas vicepresident, i Köpenhamn 091217
Översättning och foto: Zoltan Tiroler