Caleb McCarry till Sverige
Bush kräver grönt ljus för aggression mot Kuba

Med samtal med regeringen i Tyskland inledde den 10 april Caleb McCarry, den av USAs president George W Bush utsedde ”övergångskoordinatorn för Kuba”, en ny rundresa genom Europas huvudstäder; endast Berlin, Bryssel och Oslo har hittills tillkännagivits som mål, men det handlar om fler, och bland dem ingår Stockholm.

McCarry’s mandat är baserat på ett i maj 2004 antaget dokument, som officiellt heter Commission for Assistance to a Free Cuba men ofta refereras till som kort och gott Bush-planen. Dokumentet, som är offentligt och omfattar 450 sidor, söker nog sin motsvarighet vad gäller fräck och brutal stormaktsarrogans. Förutom den gängse kaskaden av förvanskningar i beskrivningen av situationen på Kuba, är dokumentet mycket öppet vad gäller planerade handfasta åtgärder i oförblommerat nykolonial anda. Det kubanska samhällsbygget är enligt Bush-regeringens dokument ”oacceptabelt”, och med hjälp av USAs insatser av ”rådgivare” inom alla samhällsområden skall Kuba omstöpas i grunden. Polis från USA ska vara behjälplig då arresteringar av regeringsrepresentanter genomförs och då alla den kubanska revolutionens institutioner vräks över ända. ”Marknadsekonomi” och massiva privatiseringar skjuts naturligtvis fram som centrala dagordningspunkter. Kort sagt handlar det om en återgång till ”the good old days”, och osökt går tankarna till hur USA genom ockupationen av Kuba 1898 till 1902 påtvingade Kuba en nykolonial underkastelse som genom det så kallade Plat-tillägget bland annat ledde till upprättandet av den i dessa dagar ökända basen i Guantánamo.

Den 10 juli 2006 offentliggjordes att dokumentet av USAs regering bekräftats på nytt, men att nu också en hemlig del tillfogats. Med tanke på den offentliga textens brutalitet kan ju frågan ställas vad som bedömts nödvändigt att hemlighålla. Ett rimligt antagande är att det handlar om den rent militära planeringen.

Caleb McCarry har av Bush-regeringen tilldelats samma titel som Paul Bremer fick i det ockuperade Irak. För McCarry’s del handlar det om att som nykolonial ståthållare leda söndersmulandet av grannlandet Kubas samhällsbygge. Men förverkligandet av denna plan förutsätter att möjliga hinder även på den internationella politiska arenan undanröjs. Det är faktiskt snudd på häpnadsväckande hur oblygt Bush-planen basunerar ut att tiotals miljoner dollar skall spenderas på att bearbeta europeiska regeringar, politiska partier, olika organisationer och medier. Det handlar om att skapa tillräcklig acceptans för den planerade aggressionen. Och om vilka som ska bearbetas och om budgeten för denna bearbetning berättas det alltså utan omsvep i Bush-planen.

EU slöt 2003 upp bakom USA och införde diplomatiska sanktioner mot Kuba, och i bakgrunden fanns en utpressningssituation. Det handlade om att undgå att drabbas av den så kallade Helms-Burton-lagen, ett annat uttryck för USAs stormaktsarrogans. Denna extraterritoriella lag innebär till exempel att europeiska företagsledare kan ställas inför rätta och dömas i USA om deras företag upprätthåller ekonomiska förbindelser med Kuba.

Men nu hyser Bushregeringen stor oro inför en rad europeiska staters ståndpunktförändring. Det finns nämligen sedan en tid en skönjbar vilja inom EU att normalisera relationerna med Kuba. Detta kom till tydligt uttryck i samband med EU-kommissionären Louis Michels besök på Kuba i mars i år. Och inom EU har Spanien, som starkt hävdat nödvändigheten av en normalisering, fått stöd för sin ståndpunkt av en rad andra medlemsstater. I juni kommer EUs ministerråd att behandla frågan, och det är mot den bakgrunden som Bush tilltänkte ståthållare åter sänts ut till Europas huvudstäder.

Också förra året genomförde McCarry en europaturné, och då liksom nu var det mycket hemlighetsmakeri. I Stockholm vägrade han att svara på journalisternas frågor om vad som avhandlats i diskussionerna med UD. Vilket inte hindrade att medierna välvilligt gav honom utrymme för framförande av sitt och Bush-regeringens propagandistiska budskap. I ett väl tilltaget programinslag i Sveriges Radios P1 framställdes han aningslöst som en om det kubanska folkets välgång månande mysfarbror.

Både UDs representanter och berörda svenska politiker, liksom alla berörda journalister, borde naturligtvis utgå från insikten att när McCarry talar om Bush-planen så är de, som mottagare av hans budskap, faktiskt en del av denna plan! Många miljoner dollar spenderas enligt Commission for Assistance to a Free Cuba på att pressa Europas beslutsfattare och opinionsbildare till att svälja imperiemaktens plan; och på att få så många som möjligt att dessutom anta den aktiva rollen som husbondens röst.

Blir han framgångsrik denna gång, imperiets ståthållare? Sverige är idag av Bush-regeringen betraktad som en följsam bundsförvant i fråga om politiken mot Kuba; tillsammans med stater som Polen och Tjeckien. Så vad gäller Caleb McCarry’s nedslag i Stockholm kan man fråga sig om det är alltför djärvt att hoppas att det i vårt land fortfarande i utrikespolitiken finns kvar åtminstone ett svagt eko från den tid som förknippas med namnet Olof Palme. Eller har den hållningslösa anpassligheten numera blivit den allt överskuggande hållningen?

Tomas Widén
Svensk-Kubanska Föreningen i Eskilstuna