Reportrar Utan Gränsers besatthet av Kuba

Salim Lamrani, fransk professor och forskare specialiserad på relationerna mellan Kuba och USA. Lamrani har publicerat en rad böcker. (Arikeln är något nedkortad, därför är inte noterna i följd)

Reportrar Utan Gränser, RUG, är en fransk NGO som framställer sig som en organisation som försvarar journalister. Men organisationen är inget annat än ett avlönat språkrör för propaganda från Washington. Forskaren Salim Lamrani avslöjar de senaste lögnerna från dessa ”försvarare av en fri press”.

RUG fortsätter att vara besatta av Kuba. RUG uppger själva att 86 journalister och 20 assistenter till dessa mördades, samt att 67 journalister kidnappades 2007 på olika platser i världen. Inget av dessa 173 fall rör Kuba! Trots det koncentrerar RUG sin propaganda mot Kuba. (1) Organisationens ordförande, Robert Menard, utnyttjade de nyligen hållna valen på Kuba till att angripa situationen för de ”fängslade journalisterna” (2)

Vid en presskonferens 16 januari upprepade RUG sitt krav att ”de 24 kubanska journalisterna som är fängslade under den absurda förevändningen att de var ´avlönade legoknektar till USA´, släpps.” Organisationen syftar på de personer som dömts av kubanska rättsväsendet till straff på mellan sex och 28 års fängelse för samarbete med främmande makt. (3) RUG kallar anklagelserna för ”absurda” och försöker framställa de ”24 fängslade kubanska journalisterna” som att de straffats för sina åsikter. Inte i något fall framhålls det faktum att de brutit mot lagen och tagit emot finansiering från USA, vilket det kubanska rättsväsendet hävdar. Skeptiker kan ifrågasätta det kubanska rättsväsendet. Men det finns en källa som behandlar denna verklighet och som står över alla misstankar. Dokumenten från USA:s regering bekräftar att USA rekryterar, tränar och finansierar individer på Kuba för att främja USA:s utrikespolitik mot den kubanska regeringen.

Ända sedan den kubanska revolutionens seger 1959 har USA haft en politik som syftar till att skapa en opposition på Kuba. Exempelvis framhöll viceminister Livingston Merchant vid ett möte i Nationella Säkerhetsrådet 14 januari 1960 att: ”Vårt mål är att utforma vårt agerande för att påskynda framväxten av en opposition på Kuba.” Och sekreteraren för ”Interamerikanska ärenden”, Roy Rubottom, försäkrade att ”det antagna programmet [för att störta den kubanska regeringen] gör att vi kan ge vår hjälp till element som opponerar sig mot Castros regering så att hans fall verkar vara ett resultat av hans egna fel.” (4)

19 juni 1963 godkände president Kennedy en hemlig plan som syftade till att ”upprätthålla så stort tryck som möjligt mot Kuba, samt skapa och utnyttja situationer för att stödja element som är mot regimen…med syfte att genomföra en statskupp” (5)

Denna politik gäller än idag, fast med en skillnad: det som var en hemlig politik på sextitalet övergick till officiell politik från 1992 [alltså efter Sovjetblockets upplösning]. Torricelli-lagen antogs av USA:s kongress 1992. Också den innehåller en undergrävande del och en interventionistisk sådan. Exempelvis slås i avsnitt 1705 fast att ”USA ger stöd till olika NGO som är lämpade att stödja individer och organisationer som bidrar till en icke-våldsam och demokratisk förändring på Kuba.” (6)

Clintonadministrationen antog Helms-Burton-lagen 1996. Denna verkar för att gruppera, förstärka och finansiera en intern opposition på Kuba. Sektion 109 är mycket tydlig: ”Presidenten [USA:s] har fullmakt att ge assistens och erbjuda alla typer av stöd till individer och organisationer för att organisera styrkorna med syfte att bygga en demokrati på Kuba. (7)
6 maj 2004 offentliggjorde president Bush ett imponerande dokument på 454 sidor med titeln ”Kommissionen hjälp till ett fritt Kuba”. Denna rapport förutser utarbetandet av ett ”solitt program till stöd för det kubanska civilsamhället”. Bland åtgärderna fanns finansiering med 36 miljoner dollar avsedd för ”stöd till den demokratiska oppositionen och stärkande av det framväxande civila samhället”. (8)

Dåvarande vice ministern för Affärer för Västra Halvklotet, Roger Noriega, meddelade 2 mars 2005 att Bush-administrationen lagt till 14,4 miljoner dollar till budgeten och de tidigare 36 miljonerna från 2004. Noriega var också öppenhjärtig att avslöja identiteten på några av de personer som på Kuba arbetade med att genomföra USA:s utrikespolitik. Noriega nämnde Martha Beatriz Roque, ”Damer i Vitt” och Oswaldo Payá. (9)

10 juli 2006 godkände president Bush en ny rapport på 93 sidor. Det uttalade syftet var klart: störta den konstitutionella ordningen på Kuba. Den viktigaste åtgärden var en utökad finansiering av de olika ”dissident-grupperna”. Washington ville påskynda rekryteringen av individer som ska delta i störtandet av den nuvarande regeringen. Till de första 36 miljoner dollarna, tillsammans med de senare 14,4 från 2005, lades nu ytterligare 31 miljoner dollar. Bush-planen nämner också några av de personer som ska leda arbetet, bland andra: ”Martha Beatriz Roque, Oswaldo Payá, Guillermo Fariñas och ”Damer i Vitt”. (10)

Dessutom avsatte Bush-administrationen 24 miljoner dollar ytterligare till Radio och TV Martí, två propagandainstrument syftande till ”regimförändring”. Det är överföring av program för undergrävande verksamhet och bryter internationell rätt som förbjuder intrång på nationella frekvenser. Personer bland ”dissidenterna” tar emot en del av dessa pengar för att distribuera radio- och TV-apparater som fångar in de program som sänds från USA. Bush-planen inkluderar att ”träna och utrusta oberoende journalister inom press, radio o TV.” (11)

På detta sätt bekräftar det officiella USA-dokumenten den subversiva politiken och motsäger definitivt påståendena från RUG om att USA inte skulle finansiera dissidenterna. RUG tvekar inte heller att göra brottslingar till journalister. De har, med två undantag, aldrig utövat någon journalistisk aktivitet innan de anslöt sig till den lukrativa affärsverksamhet som ”dissident-verksamheten” utgör.

RUG tar också upp ”Hälsotillståndet hos de fängslade representanterna för dissidentpressen” och påstår att några är ”allvarligt sjuka”. RUG försäkrar att ”i cellen har man varken tillgång till mat eller adekvat vård”. (15) RUG utsätter sig för åtlöje – Hur skulle man kunna överleva om man inte fick mat och vård? Kan RUG nämna en endaste individ som dött i fängelse på grund av svält eller brist på medicinsk vård?

Vad ligger bakom RUG:s besatthet av Kuba? Kan det verkligen vara situationen för pressen? Vad föranleder prioriteringen av Kuba när RUG kanske borde prioritera Irak där 47 journalister mördades 2007, Somalia där åtta journalister förlorade livet, Pakistan där sex journalister omkom, Sri Lanka där tre journalister avrättades, Afghanistan, Eritrea, Filippinerna, Nepal eller Mexiko där också flera journalister mördats.

Svaret är finansieringen av RUG. Organisationen subventioneras av extremhögern i Center for a Free Cuba (17), vars chef Frank Calzón är fd ledare för CANF. CANF är en terroristorganisation, ansvarig för otaliga attentat mot Kuba. (18). RUG finansieras också av CIA:s täckmantel i form av National Endowment for Democracy, NED, vars syfte är att främja Vita Husets politiska agenda. (19)

Den franske journalisten och författaren Maxime Vivas publicerar inom kort den avslöjande boken ”Det skumma ansiktet på RUG”. Där uppdagas ”tveksamma förbindelser, skamlig finansiering, upprepade lögner, allt utan någon anknytning till de mål man proklamerar”. Denna bok visar detaljerat Robert Menards dubbelspel och avslöjar den parisiska organisationens sanna ansikte i tjänst hos världens mäktiga.” (20)

Översättning Zoltan Tiroler

[1] Reporters sans frontières, « Liberté de la presse : l’année 2007 en chiffres », 2 janvier 2008. (site consulté le 23 janvier 2008).
[2] Reporters sans frontières, « Reporters sans frontières rappelle le sort dramatique des journalistes emprisonnés, à la veille du scrutin législatif », 17 janvier 2008. (site consulté le 20 janvier 2008).
[3] Ibid.
[4] Marion W. Boggs, « Memorandum of Discussion at 432d meeting of the National Security Council, Washington », 14 janvier 1960, Eisenhower Library, Whitman File, NSC Records, Top Secret, in Foreign Relations of the United States 1958-1960 (Washington : United States Government Printing Office, 1991), pp. 742-743.
[5] Piero Gleijeses, Misiones en Conflicto. La Habana, Washington y África 1959-1976 (La Havane : Editorial Ciencias Sociales, 2004), p. 37.
[6] Cuban Democracy Act, Titre XVII, Section 1705, 1992. Voir également Salim Lamrani, Double Morale. Cuba l’Union européenne et les droits de l’homme (Paris : Éditions Estrella, 2008), pp. 45-55.
[7] Helms-Burton Act, Titre I, Section 109, 1996.
[8] « Le plan Powell pour l’après-Castro », par Arthur Lepic, Réseau Voltaire, 16 juin 2004. En annexe de cet article on trouvera le rapport à télécharger.
[9] Roger F. Noriega, Assistant Secretary Noriega’s Statement Before the House of Representatives Committee on International Relations, Department of State, 3 mars 2005. (site consulté le 9 avril 2005).
[10] « Le nouveau plan de Bush pour renverser les institutions cubaines », par Salim Lamrani, Réseau Voltaire, 2 août 2006. Le rapport cité peut être téléchargé en annexe de cet article.
[11] Ibid., p. 22.
[15] Reporters sans frontières, « Reporters sans frontières rappelle le sort dramatique des journalistes emprisonnés, à la veille du scrutin législatif », op. cit.
[16] Reporters sans frontières, « Baromètre de la liberté de la presse 2007. Journalistes tués », 2 janvier 2008. (site consulté le 26 janvier 2008).
[17] Reporters sans frontières, « Lettre ouverte à ses détracteurs », Réseau Voltaire, 12 septembre 2006
[18] Salim Lamrani, « La Fondation nationale cubano-américaine est une organisation terroriste », Mondialisation, 27 juillet 2006.
[19] « La NED, nébuleuse de l’ingérence "démocratique" », par Thierry Meyssan, Réseau Voltaire, 22 janvier 2004.
[20] Maxime Vivas, La face cachée de Reporters sans frontières. De la CIA aux faucons du Pentagone (Bruxelles : Aden, 2007).