RÅTTAN I PIZZAN
100 kubanska skrönor
Eva Björklund 080116

Torbjörn Elenskys ”Luisas tupp. 100 kubanska bilder” har mottagits med förtjusning av det medieetablissemang han tillhör. Boken träffar helt rätt i dagens politiska klimat. ”Alla” kommer att älska denne nordlige observatörs litterära bilder från sitt möte med det frodiga öriket och dess infödingar som ännu inte ”inympats den protestantiska etiken” och vars ”vidriga” (DN) regim vägrar erkänna den anglosachsiska överhetens civilisatoriska uppdrag.

Elensky återger historier från sin sambos kvarter i Cacocum: ”en liten municipio på östra Kuba”. Det är en kommun med ca 45.000 invånare. Jordbruk och jordbruksindustri dominerar med 2 stora sockerbruk, 15 lantarbetarkooperativ, 5 bondeägda produktionskooperativ, 15 service- och kreditkooperativ och mindre stadsjordbruk. I kommunen med 10 kommundelsnämnder finns 143 läkare, varav 102 husläkare ute i kvarteren, 10 tandläkare, 3 vårdcentraler, 3 mödravårdscentraler, ett ålderdomshem och 9 apotek. Där finns 3 daghem, 8 låg- och mellanstadieskolor, 4 högstadieskolor, en särskola, 3 tekniska gymnasier, 3 bibliotek, 2 biografer, 3 kulturhus, museum, bokförlag osv.

Kubas BNI per capita är omkring en tiondel av Sveriges. USAs ekonomiska blockad har pågått sedan 1960 och har sedan 90-talet kostat minst omkring 10 % av bruttonationalinkomsten per år. Ackumulera det till den trots blockaden höga tillväxten och kubanerna vore idag hälften så fattiga. Detta är vad blockaden går ut på, att hålla kubanerna nere i fattigdom och brist för att skapa missnöje och grogrund för uppror. USAs frustration över att detta inte lyckats leder till allt fler miljarder läggs ner på att framställa Kuba som eländig diktatur.

Ingen av Elenskys 100 bilder avspeglar Cacocums samhällsliv eller orsakerna till de materiella brister som finns. Han säger sig ha insikt om hur hans förhandsinställning påverkar seendet: ”för det ansikte Kuba visar upp för mig beror på hur jag tittar tillbaka”. Men det har inte mildrat hans förakt för kubanerna som ett folk som ”säljer kön och hjärtan till yumas för en spottstyver och tror sig så smarta när de lyckas lura till sig några hundra dollar”.

För vad är det han ser – och som recensenter tar till sig? Jo, ett land bestående av ogina, missunnsamma skrävlare, hycklare, svartjobbare, mutkolvar, lycksökare, horor av både könen, kvinno- och barnmisshandlare, alkoholister osv - inte en hederlig, vettig människa i sikte. Det enda avvikande i boken är några, men ganska få, stämningsbilder utan politisk avsikt och en avvikande röst.

Det är klart att svartjobb, skattesmitning, prostitution, mygel, alkoholism, drömmar om lyckan på andra sidan ån mm finns på Kuba precis som i de flesta länder och mer framträdande i olika subkulturer än i samhällena som helhet. Det som utmärker Kuba är inte att där finns mer, utan kanske t o m mindre. Problemet är att Elenskys ”bilder” dels i sig generaliserar våldsamt utifrån några sådana subkulturer, dels att de tas för sanning i stället för att uppskattas som de rövarhistorier de är, och att de tolkas utifrån en härskande politisk mall om det ”vidriga, totalitära, korrupta” mm Kuba. Att de också anses bidra med fakta om Kuba är ytterligare ett uttryck för den okunskap om landet som är ett resultat av den demonisering av landets styre som dominerar i massmedia och politik.

Elensky ser också - emellanåt – med dubbla känslor på sin roll. ”Äntligen kommer den där släktingen eller vännen som lyckades ta sig ut tillbaka – guldbehängd med väskorna bågnande av presenter.” Och beskriver ”en konstig gripande känsla att så lätt kunna göra så många så lyckliga med små presenter som för oss inte betyder någonting alls” (glaspärlor!) ”men deras förödmjukelse slår tillbaka på mig själv … deras skamkänsla, komplex och underlägsenhetens nedtryckta revanschism (eller inbillar jag mig, projicerar jag bara?).”

Inbillningar, projiceringar och dessutom ett uppdrag som gör honom blind för allt det som inte passar in: ”Jag ser det som min uppgift att förminska denna formlöst svällande, uppblåsta Kubadröm. Kubanerna är små råttor som alla vi andra, hungriga och kåta, och när skeppet springer läck gör de vad de kan för att lämna det.”

Allt som uppnåtts trots USAs ekonomiska, biologiska, terror- och propagandakrigföring måste svärtas ned. Inte minst gäller detta de tiotusentals läkare och sköterskor som återgivit över en miljon fattiga människor synen, räddat hundratusentals liv och givit många tiotals miljoner bättre livskvalitet. Utifrån sig själv känner man ju ofta andra, så Elenskys förklaring är att de skulle få ”svindlande höga löner”. Fakta är att de får mindre än 50 kronor om dagen att leva på i utlandstjänst, medan familjen därhemma får ut deras normala lön.
För att ytterligare förminska det kubanska hälsovårdsundret hävdar Elensky att de högutbildade på Kuba, läkarna bland andra, ”är funktionella analfabeter”.

Själv känner han sig kluven mellan plötslig givmildhet: ”Innan jag åker tillbaka till Sverige ska jag ge bort mina Adidasskor”; överseende med de stackare som tror att de är något: ”Låt honom få det lilla nöjet” att cykla om mig; inbillningen att kanske ”göra större nytta om man ger sig spelet i våld, knulla, festar, bjuder, sprider dollar och presenter” bland infödingarna och ”sadismen i njutningen att berätta” om den rika världens tekniska underverk.

Kackerlackor kallar han de Präster för Fred i USA som sedan 1992 med sin Vänskapskaravan brutit den kriminella blockaden mot Kuba. De har hungerstrejkat, åtalats, bötfällts för att de fört över ambulanser, dialysapparater, datorer, biblar till det blockerade Kuba. Till samma kategori hör ”Harry Belafonte, Danny Glover, Howard Zinn, Noam Chomsky, Gore Vidal eller någon annan ur den globala vänstereliten”. Dit måste då rimligen också höra statsledningarna i de 184 länder i världen som kräver att USA ska häva sin blockad som utgör ett brott mot internationell rätt. Det mesta Elensky kan medge är att grannen i norr ”flera gången sneglat ned mot denna karibiska pärla” men blockaden menar han egentligen är revolutionens räddning.

Värst är naturligtvis att så många, trots 50 år av konstant, massiv propaganda från USA, hyllar Fidel Castro (älskad i den fattiga världen, hatad i den rika, kan det finnas något samband?) och kubanerna enastående framsteg (Washington, Miami, Elensky & co till trots så erkänns dessa internationellt av alla utom de mest fanatiska). Elensky psykologiserar om andra (projicering?) ”halvintellektuellas gamla platonska dröm: tyrannen som låter sig rådas” och finner en utväg i mystiken: ”rationella förklaringsmodeller står sig slätt”.

Framgångarna inom hälsovården är ett krux, svårt att komma förbi. God statistik ”tycks placera Kuba på nivå med världens i-länder på områdena sjukvård och utbildning. Hur nivån verkligen är kan jag inte avgöra.” Men när han uppmärksammar att det ”är ett under hur vitala gamlingarna är på Kuba” så har det inte med hälsovården att göra: ”Är det klimatet, kosthållet eller den lyckade genetiska blandningen som givit upphov till ett så segt och stolt släkte.” Och som kontrast jämför han med ”De yngre med sina löständer, fetma eller revben som nästan sticker hål på skinnet, alkoholism och allehanda andra problem.” Uppenbart är hans intresse för kubaner begränsat till en mycket liten krets kring sambons familj, men även där verkar detta överdrivet. Och som slutkläm påstår han att barnen blivit kortare till växten under senare decennier. Och detta tas som pregnanta utsagor om läget på Kuba idag trots alla vetenskapliga och FN-rapporter om motsatsen.

På detta sätta skulle i stort sett varje uppgift om Kuba och dess invånare kunna konstateras missvisande, men det skulle bli en bok, som inget förlag skulle ge ut. För den som är intresserad av fler nerslag i skrönorna och lögnerna bifogar jag några sammanställningar.

Bilaga 1: Faktafel mm
Bilaga 2: Skrönor mm

FAKTAFEL,
ogrundade påstående, uppenbara projiceringar,
några exempel, långt ifrån uttömmande

Om historien
”de jättejordbruk genom vilken den kubanska koloniseringen administrerades och gjordes vinstgivande under loppet av 1500-talet” (10)
Kommentar: Storgodsen utvecklades i större skala först under slutet av 1700-talet och främst under början av 1800-talet.

Om Cacocum
”Indianernas ord för häst här på Kuba lär ha varit det onomatopoetiska ”cacocum” … som hovarnas klapper.” (10)
Kommentar: Ursprunget är äldre än hästarna på Kuba. ”Akkokun” latiniserat till ”acocum” ingår i många latinska ord som t ex Ban-acocúm. De spanska kolonisatörerna tog ofta urinvånarnas ortnamn och lade till ett religiöst namn som i detta fall San Pedro de Cacocum. De kubanska forkarnas hytotes är att ursprungsnamnet – före hästarna – var Ka-acckokun, reducerat och latiniserat till Cacocum.

Om USAs anspråk på Kuba
Grannen i norr har ”flera gånger sneglat ned mot denna karibiska pärla”, USAs insats i kriget mot Spanien ”ledde till att de fick rätten att ingripa i Kubas inre angelägenheter… de fick också ätten att hyra marinbasen i Guantanamo.” (57)
Kommentar: Redan 1823 uttalade USA sin avsikt att lägga beslag på Kuba och försökte upprepade gånger köpa landet från Spanien. USA ingrep och avväpnade de kubanska frihetsstyrkorna när de i stort sett hade besegrat de spanska trupperna 1898, berövade dem segern, ockuperade landet och tvingade landets USA-tillsatta regering att godta USA-interventioner och att upplåta Guantanamo och två marinbaser till.

Om utvandringen
”miljoner kubaner som flytt till USA” (17)
Kommentar: knappt 1,7 miljoner människor med kubanskt ursprung enligt USAs befolkningsstatistik, innefattande den stora koloni som fanns där före 1959.

Om dödligt förtryck
”Sedan revolutionen 1959 har 5.640 arkebuserats, 1.203 öppet mördats, 155 sägs ha dödats i fängelse … 1.314 avlidigt genom olyckor under politiskt fångenskap, … uppemot 80.000 kubaner beräknas ha dött under försök att korsa vattnet mellan Kuba och Florida.
Den som tittar på UNICEFs statistik kan konstatera …” (31)
Kommentar. Dessa siffror har ingenting med Unicefs statistik att göra. Genom att lägga dem efter Unicefs siffror om hälsoläget utan att ange annan källa, och fortsätta med hänvisning till Unicef försöker han ge trovärdighet åt fullständigt grundlösa påståenden från ett projekt som drivs av Kubansk-Amerikanska Stiftelsen, CANF samorganisationen för yttersta högern i Miami, som stöder och finansierar terroristaktioner mot Kuba, och tillverkar många av de lögner som sedan sprids över världen. I projektledningen ingår Carlos Alberto Montaner, med bakgrund som CIA-agent och terrorist och författare till skrönan för 30 år sedan om den ”förlamade kubanske poeten Valladares”, som i levande livet visade sig vara varken förlamad eller poet. Detta ingår som standard i Folkpartiets lögnkampanj mot Kuba sedan förra seklet.

Om de kubanska läkarna i utlandstjänst
”med kubanska mått enorma löner i utlandstjänst, tillåts föra in varor som inte går att köpa på Kuba .. Åtskilliga har valt att stanna och skaffa sig behagligare liv i Afrikas stora metropoler (49)
”kompenseras extremt rikligt, med utbetalningar till familjen på Kuba, löner som ter sig svindlande för läkare vana vid några hundra pesos i månaden därhemma, plus vidlyftiga möjligheter att föra hem eftertraktade produkter. Enstaka avhopp sker men tystas ner.” (196)
Kommentar: Läkarna får mindre än 50 kronor om dagen att leva på i utlandstjänst, medan familjen därhemma får ut deras normala lön, som regel minst 500 pesos.

Om religionsförföljelse
”Försökt förbjuda religionen och stänga alla kyrkor på Kuba (52)
”öppnade man plötsligt för alla kyrkor efter påvens besök (1998)
”sedan mer än fyrtio år försökt att döda Gud, just det: döda Gud! – men Gud lever i församlingsmedlemmarnas hjärtan”
”de troende samlades i hemlighet” (89)
Kommentar: Varken katolska eller andra kyrkor har stängts, men många förföll och förlorade medlemmar (katolska kyrkan p g a sitt ställningstagande för USAs krigföring under 60-talet). Sedan den ekonomiska krisen i början på 90-talet har kyrkorna fått mer stöd utifrån och kunnat locka tillbaka folk både med andlig och lekamlig spis.

Om rockmusiker
” roqueros, ofta en rebellisk, politikfientlig, oppositionell stil och livsstil, här. Där staten tror sig kunna bestämma hur alla landets invånare skall tänka, ett verkligt uppror, fjärran ABF och ungdomsgårdarnas oskadliggörande tolerans (73)
Kommentar: Om toleransen är oskadliggörande vet jag inte, men rockarna får också stöd och scener i den kubanska kulturvärden

Om förbjuden frukt
Räkor, hummer och nötkött är förbjuden mat för kubaner (83)
Kommentar: det som är förbjudet är svarthandel, och det gäller alla varor

Om handgjorda, foträta skor
”Regimen skulle väl helst se att alla bar rejäla, handgjorda foträta skor” (86)
Kommentar: vad man än må säga om regimen, men handgjorda, foträta skor är utan någon som helst tvekan uttryck för Elenskys tendens att pådyvla kubanerna sina egna fobier.

Om det förbjudna
”Varje märkesplagg, liksom de med amerikanska flaggan – som förut var förbjuden (87)
Kommentar: USAs flagga har aldrig varit förbjuden
”strängt förbjudet för kubaner att komma in på hotell och turistanläggningar, inte ens till stranden får de gå, så en exilkuban som kommer hem och vill bjuda sina föräldrar på en weekend på hotell på stranden får enligt lag inte göra det, utan poliser står utposterade just för att hindra kubaner att komma in” (199)
Kommentar: Det som utestänger många kubaner från de finare turisthotellen är detsamma som på de flesta andra håll, penningen.

Om fängelsestraff
”Hårda straff, och lön får de ingen”
”Billigt sätt för regeringen att hålla hjulen snurrande och besätta jobb som är så tunga och dåligt avlönade at ingen frivilligt vill ha dem” (111)
Kommentar, alla fångar som arbetar får lön för arbetet, största delen skickas hem till familjerna för underhåll till barnen, bostadskostnad mm.

Om förbud mot homosexuella
”1970 antogs en lag som förbjöd homosexuella att uppbära offentliga positioner i kulturlivet”
(122)
Kommentar: Ingen lag av det slaget, däremot en praktik under 70-talets första hälft som marginaliserade flera homosexuella författare. Frigörelsen från den homofobi som fortfarande präglar de flesta länder på jorden har på Kuba gått snabbare än i de flesta länder i den amerikanska världsdelen, och har nått fram till debatten om samkönade äktenskap.

Om alkoholism
”Alkoholism är en folksjukdom som förstör oräkneliga liv, äktenskap, barndomar runtom på ön”
(127)
”Nej, det är väl inte alla kvinnor som blir slagna, liksom inte alla män är alkoholister, men det finns byar och områden där frekvensen av bägge är avgjort högre än normalt, precis som barnuppfostran kräver stryk, så är det bara.” (38)
Kommentar: Kuba har bland de lägsta alkoholintagen i hela Latinamerika. Alkoholism drabbar ungefär 10 procent av de regelbundna brukarna, som på Kuba utgör 45 procent av den vuxna befolkningen, det skulle leda till ca 40.000 alkoholister. Studier visar att 33 procent får familjeproblem, 21 procent har varit inblandade i stölder, 20 procent utövat våld mot sina makar, 43 procent hade deltagit i gatuslagsmål, och 23 procent i störande av allmän ordning (kanske överrepresenterade i Elenskys bekantskapskrets)

Om läkares kunskaper
”Läkare som på grund av risken för avhopp sällan tillåts delta i konferenser och vidare utbildning i andra länder, tillhör kanske inte eliten i världen”, 195
Kommentar: Kubanska läkare och forskare får inte inresevisum till USA där många internationella konferenser på hög nivå hålls. När de hålls i Europa är kubaner ofta närvarande och uppskattade för den höga nivån på deras bidrag

Om kritiker
Men revolutionen skickar sina kritiker i fängelse också när de hade kunnat vara den till hjälp
Kommentar: även om man skulle acceptera Amnestys och de USA-stödda kubanska uppgiftslämnarna påståenden om samvetsfångar och politiska fångar skulle det sammanlagda antalet kritiker bara uppgå till ca 250.

SKRÖNOR, RÖVARHISTORIER MM

De vandringssägner som kommer närmast Råttan i pizzan handlar om att snikna pizzeriabagare ”smälte ner kondomer i stället för ost på pizzorna, många människor dog och de åkte i fängelse”. (20-21)

Sambo Antonio förmedlar vad som är ”normalt: ”Alla du ser … knullar kvinnor, män, hästar, hundar, getter, hönor. De har så mycket kraft och så starka safter som stiger dem åt huvudet och de måste få utlösning för att inte explodera.”(78)

Strandraggaren Alexey skrävlar om hur många ”riktiga män” han sätter på: ”Det finns ingen som orkar med mig, jag ger kuk och kuk och kuk tills de ber mig om nåd.” ”Det är tydligt att de har en helt annan syn på sex än vi protestantiska nordeuropéer” är Elenskys kommentar. (78)

Men Alexey får också berätta om våld, om mosterns man som misshandlar henne och skär av henne halsen, ”huvudet bara satt fast där bak, några senor i nacken. Hela byn satte efter honom. Tog fast honom, misshandlade honom och körde över honom med traktor, det var bara slamsor kvar efteråt.” Elensky häpnar, ”det är ju bara tre månader sedan”. (166)

Antonio kan också berätta om grannen Luisas son (polis) ”älskar att sätta på och när det går för honom biter han så hårt i ryggen att stora stycken slits loss.” (130)

Att rättsväsendet inte bara är ruttet utan absurt får Antonios pappa bekräfta: ”Om du är en stackars bonde som har kanske en eller ett par kor … om någon skulle komma och stjäla en av dem är det du själv som åker … i fängelse … Lagarna här är orättvisa och hårda och de är alla skrivna bara för att passa Honom. (83)

Om Luisas son (se ovan polisen) och hans hustru, berättar Elensky själv, att de ”får pengar från två håll, hon har en spanjor som kommer en gång om året några veckor som hon tillbringar uteslutande med honom, medan mannen har en mexikansk läkare i 60-årsåldern som kommer titt som tätt och som tar med honom till ett hus i ... Havanna eller Santiago, och betalar honom rundlig för att skaffa fram sju nya killar om dagen, som alla måste vara aktiva, riktiga män med stora kukar, inga maricones, för den rollen har mexikanen ensamrätt på. Alla vet vad som pågår.” (193)

Elensky återger också rykten med reservationen att det är ”omöjligt att beräkna sanningshalten” men de förstärker ju den allmänna bilden, som rykten om maskerade män som släpar iväg folk i kedjor, ”en lär ligga för döden i grannbyn, minst ett dussin barn har försvunnit spårlöst. Så många barn rövas bort, dödas och lemlästas, att det är ett under att det finns några kvar. ”(205)

Om Fidel Castro finns flera skrönor. En handlar om den massiva folkliga kampanjen 1999-2000 för lille Elians och faderns rätt till återförening. Den skulle ha kommit till för att Fidel Castro trodde på en 30 år gammal spådom om att ”en liten pojke skulle bli hans fall” (16-17)