|
Amnesty, dess källor och kritiken
av Kuba
Även
utifrån Amnestys diskutabla kriterier klarar sig Kuba
mycket bra i organisationens genomgång över brott
mot Mänskliga Rättigheter i Amerika. Säkert
förvånande för många som följer
massmedia, där man envist försöker framställa
Kuba i nattsvart dager.
Sammanfattningen
Amnesty har nu publicerat sin årsbok om brott mot de
Mänskliga Rättigheterna (MR) i världen 2005.
Amnesty används ofta som ett slagträ i debatten
mot Kuba och det är därför intressant att granska
dokumentet.
Amnesty
gör en sammanfattning över de olika kontinenterna.
På de fyra sidor som behandlar Nord- och Sydamerika
listas en lång rad brott mot MR. Om man går igenom
sammanfattningen så pekas än en gång USA
ut överlägset flest gånger för brott
mot MR. Märkligt (?) nog ger det inget genomslag i massmedia
att USA omnämns dubbelt så många gånger
som närmast följande länder. USA ”leder”
ligan överlägset, med 15 omnämnanden i sammanfattningen.
Därefter följer Colombia och Guatemala med 8. Tätt
efter följer Mexiko. Sedan kommer Haiti, Brasilien och
Ecuador. Argentina och Peru har tre noteringar vardera. Kuba
nämns, liksom flera andra länder, två gånger.
Skulle man inkludera relevanta länder i de mer svepande
benämningarna ”de Andinska länderna”
och ”Centralamerika” skulle Kuba halka ännu
längre ner i listan. Värt att notera är att
det alltmer ifrågasatta Venezuela nämns inte en
enda gång för brott mot MR!
Kritiken
mot Kuba
Kuba
ägnas knappt lika mycket utrymme i den kompletta Amnesty-rapporten
som Sverige, en sida. Surfar man runt i rapporten bland världens
länder, så stöter man ideligen på tortyr,
mord, ”försvinnanden”, misshandel, övergrepp,
dödshot. Kuba framstår som den idyll det är.
Vad gäller Kuba påstår Amnesty att det finnas
inskränkningar i yttrande-, förenings- och rörelsefrihet.
Detta exemplifieras och konkretiseras inte alls. Vidare uppges
att det finns ”nästan 70 samvetsfångar i
fängelse”.
Det
ska erkännas att USA:s blockad nämns som en negativ
faktor för MR. Även om Amnesty lånat den felaktiga
termen ”embargo” från USA. Däremot
sägs inget om de allt hårdare åtgärderna
från USA, inget om USA:s samarbete med terrorister som
försöker mörda kubanska politiker och utföra
attentat, inget om USA:s ”plan för övergång
till demokrati” och de mångmiljonbelopp som USA
pumpar in till sina samarbetsmän på Kuba.
Märkligt
kan tyckas att Amnesty tar upp det som graverande att ”regeringen
försökte undertrycka privat företagande”.
Sedan när har det blivit en mänsklig rättighet
att utnyttja andra människors arbetskraft? Räknas
marknadsekonomi till mänskliga rättigheter av Amnesty?
Att organisationen inte är speciellt välinformerad
visas av att man påstår att ”Den ekonomiska
situationen försämrades”. Den som är
det minsta insatt vet att Kuba förra året nådde
den högsta tillväxtsiffran i Latinamerika, närmare
12 %! Förbättringarna är påtagliga, inte
minst vad gäller ökad tillgång på mat.
Kubas insatser för MR
Kuba
får inte något erkännande för sina unika
insatser för MR hemmavid och i en lång rad länder;
Den fullbordade alfabetiseringen av en miljon venezolaner
och det pågående alfabetiserings-programmet i
Bolivia. För att kunna läsa behöver man kunna
se. Kuba har nu opererat flera hundra tusen latinamerikaner
för ögonsjukdomar, och sex miljoner kommer att,
utan att betala ett öre, återfå synen de
närmaste tio åren, tack vare Kuba! Det lilla ö-riket
stod ensamt för 75 % av all hjälp som det jordbävningsdrabbade
Pakistan fick utifrån. Likaså har Kuba ensamt,
och givetvis gratis, behandlat 20 000 strålskadade barn
efter Tjernobylkatastrofen. Tiotusentals kubanska läkare
och lärare arbetar i avlägsna delar av Latinamerika
och Afrika. Samtidigt utbildas tusentals fattiga, men studiebegåvade,
ungdomar från dessa länder gratis på Kuba
till högt kvalificerade yrken. Exemplen kan mångfaldigas.
Inget land i världen gör något motsvarande.
Vad allt detta innebär för mänsklig värdighet
för alla de som berörs, borde inte vara svårt
att föreställa sig. Att Kuba, enligt FN, har Latinamerikas
högsta medellivslängd, lägsta barnadödlighet
och är det enda landet där det inte förekommer
undernäring är inte heller något som tillgodoräknas
det.
Amnestys
tvivelaktiga källa – Reportrar utan gränser
Den enda källan Amnesty uppger är den franska organisationen
”Reportrar Utan Gränser”, RSF. RSF citeras
inte bara av Amnesty, utan av fler debattörer för
att kritisera Kuba.. Så låt oss granska denna
NGO som försöker rida på ”Läkare
Utan Gränsers” goda namn och rykte.
I
april publicerade den franske journalisten Máxime Vivas
en omfattande undersökning av RSF. En del av detta refererades
av Metros franska upplaga. Sammanfattningsvis hävdar
Vivas att RSF i praktiken är en underavdelning till USA:s
utrikesdepartement. Faktum är att RSF är mycket
mild i kritiken mot USA:s koncentrationsläger och agerande
gentemot reportrar i Irak, trots att där 2004 dödades
53 journalister. USA håller fortfarande reportrar från
Al Jazera och BBC fängslade. Samma år dödades
journalister i Mexiko, Brasilien och Peru. Journalisternas
villkor i Colombia är ännu värre. På
Kuba har ingen journalist dödats eller ”försvunnit”
sedan revolutionens seger 1959. Men om RSF är mild i
kritiken mot USA och dess vänner, så är man
desto mer aggressiv mot Kuba och Venezuela, ett annat av USA:s
hatobjekt.
RSF:s
agerande förklaras av dess finansiering: RSF uppger själva
den Miami-baserade stiftelsen ”Center for a free Cuba”
och CIA:s bulvanorgan ”National Endowment for Democracy”
(NED) som bidragsgivare. Vidare kommer pengar till 30-miljoners
budgeten från finansmannen Georg Soros och hans ”Open
Society Institute”, samt en rad multinationella företag.
Bidragen från NED/CIA bekräftas av den amerikanske
journalisten Diana Barahona i ”Guild Report” 2005-03-11.
Hundratusentals dollar från den antikubanska maffian
i Miami skänks inte av människokärlek. Motivet
är naturligtvis att få internationellt stöd
för påståenden om att Castro fängslar
alla ”oberoende” reportrar.
Den
kanadensiske journalisten Jean-Guy Allard, som skrivit en
bok om RSF, skriver: ”Den för varje gång
allt starkare förbindelsen mellan RSF och de nordamerikanska
organen som ägnar sig åt att destabilisera länder
som inte underordnar sig Washingtons intressen förklarar
Robert Ménards [ordförande i RSF] ångest
inför de offentliga anklagelser som publicerats av Paristidningen
Metro. Men det finns mycket mer att tillägga.”
Också
den franske forskaren Salim Lamrani på Sorbonneuniversitetet
i Paris har för spanska webbportalen ”Rebelión”
beskrivit hur RSF under åratal tagit emot pengar från
NED. Ménard erkänner finansiering från NED,
men ”ser det inte som ett problem”. Lamrani visar
att av RSF:s medel går bara 7 % till att bistå
journalister i svårigheter, medan 93 % används
till propaganda och desinformation. Lamrani säger också:
"Försvaret av pressfriheten är bara en fasad.
Reportrar utan Gränser är i tjänst hos mäktiga
regeringar och finansgrupper. Det är en av anledningarna
till att koncentrationen av massmedia och information, det
främsta hotet mot pressfriheten, aldrig har angripits
av Ménard. Reportrar utan Gränser har heller aldrig
intresserat sig för USA-journalisten Mumia Abu-Jamals
öde, bland andra. Mumia Abu-Jamal är fängslad
i USA sedan 20 år för sitt journalistiska arbete
och politiska uppfattningar."
Slutsatser
•
Vissa påståenden i Amnestys rapport är direkt
felaktiga
• Att i samband med de ”nära 70 samvetsfångarna”
inte nämna det kända och erkända faktum att
de tagit emot pengar från USA, som metodiskt arbetar
för att störta Kubas regering, är ohederligt.
• Att använda USA:s stödorganisation RSF som
källa är att undergräva sin egen trovärdighet
• Kuba gör ett fantastiskt arbete för de mänskliga
rättigheterna, för vilket de aldrig får något
erkännande från Väst. Däremot beundras
Kubas insatser i 3:e världen. Till svenska medias (och
svenska FN-förbundets!) fasa valdes Kuba med mer än
70 % av rösterna in i FN:s nya råd för de
mänskliga rättigheterna. Trots lobbyverksamhet och
påtryckningar från EU och USA, så fick den
karibiska nationen 135 av 191 röster. Torterar- och ockupationsmakten
USA vågade inte ens kandidera.
Faktaruta
– Blockad/ embargo
Ett
embargo är när en stat inte har handelsförbindelser
med ett annat.
En
blockad är när en stat dels inte har förbindelser
med ett annat, och dessutom försöker hindra andra
länder från att ha det. En rad internationella
avtal, bland annat inom Världshandelsorganisationen WTO,
förbjuder blockader. FN betraktar det som en krigshandling.
USA hindrar bolag i länder utanför USA att ha kontakter
med Kuba. Det gäller främst dotterbolag till amerikanska
företag, allt ifrån resebyråer till medicin-
och datortillverkare. Finns det USA-komponenter i en maskin
eller utrustning, får den inte exporteras till Kuba.
Och omvänt, finns det exempelvis kubanskt socker i godis
eller kubanskt nickel i en bil får det inte importeras
till USA. Blockaden drabbar Kuba på alla områden.
Exempelvis får spanska hotellkedjor på Kuba inte
driva hotell i USA. Vidare har stormakten bötfällt
europeiska och latinamerikanska banker för att de hanterat
dollar som Kuba fått in via turism och export. Chefer
och ledande tjänstemän för exempelvis kanadensiska
storföretaget Sheritt får inte inresetillstånd
till USA. På varje ambassad som USA har, finns en ansvarig
för att försöka hindra avtal med Kuba. Exemplen
är otaliga. Blockaden kostar Kuba uppskattningsvis 2
miljarder dollar per år.
Det är på grund av denna illegala inblandning i
andra länders angelägenheter som FN:s Generalförsamling
varje år med förkrossande majoritet röstar
mot USA:s blockad. Att EU röstar mot USA beror givetvis
inte på något stöd för Kuba, utan för
att USA inkräktar på europeiska företags möjligheter
att tjäna pengar.
|
