| |
Vilma Espín till minne
Vilma
Espín Guillois dog den 18 juni, 77 år gammal,
efter en lång tids sjukdom. Hon var ordförande
i en av Kubas mäktigaste organisationer, Kvinnoförbundet.
Genom de 50 år som gått sedan hon anslöt
sig till befrielsekampen i Sierra Maestra har hon och de andra
kvinnliga förgrundsgestalterna i gerillan, och det kvinnoförbund
de skapade, visat hur avgörande kvinnornas deltagande
och jämställdheten är. Utan kvinnorna kan ingen
verklig socialistisk revolution genomföras, så
har många sagt. Och Kuba gjort.
Hon
var bland de första som begav sig till Moncada-kasernen
26 juli 1953 för att kräva det omöjliga, att
få se de tillfångatagna rebellerna. De var redan
mördade. Med en hårsmån undgick hon att själv
bli gripen. Snart blev hon en av ledarna i den underjordiska
motståndskampen i Santiago de Cuba, samtidigt som hon
studerade på universitetet. Med sin examen 1954 blev
hon en av de två första kubanska kvinnliga ingenjörerna.
Efter en masterskurs i USA reste hon till Mexiko för
överläggningar med Fidel Castro som förberedde
Granmaexpeditionen. När 26-julirörelsen ledare från
hela landet samlades i Sierra Maestra i februari 1957 blev
hon invald i styrelsen och samordnare för kampen i Oriente,
som den legendariska Deborah. Sommaren 1958 anslöt hon
sig till gerillan i bergen, i den östra andra front som
leddes av Raul Castro. De gifte sig efter segern 1959, och
fick fyra barn. Vilma tog sig an att organisera kvinnorna,
att mobilisera dem att delta i och försvara den genomgripande
samhällsförändring som skulle göra Kuba
till vad det är idag. FMC, Kvinnoförbundet där
över 80 procent av kvinnorna över 14 år är
medlemmar, drev på för utbildning, daghem, likalön,
rätt till arbete och 1975 familjelagen, som då
var en av de mest avancerade i världen och slog fast
kvinnors och mäns lika rättigheter och skyldigheter
också i omsorg om barnen och skötseln av hemmet.
Att uppnå det i verkligheten tar mer tid, och ännu
återstår en del för jämställdheten
i hemmen och i politiken, men inte så mycket i arbetslivet
och Kuba är utan jämförelse det mest jämställda
samhället i världsdelen. För det har Vilma
spelat en avgörande och ovärderlig roll. Med sin
intelligens, medkänsla, kunskap och ledarförmåga
har hon blivit älskad av både kvinnor och män.
Hon
och FMC har också varit pådrivande för den
uppgörelse med manskult och homofobi som var ett tungt
arv från både afrikanskt, spanskt och sedermera
sovjetiskt patriarkat. Efter 60-talets förtryck mot homosexuella
är Kuba, med accelerande fart från 80- talet och
framåt, nu på väg att bli det mest öppna
samhället för HBT-personer i världsdelen.
Hon tillhörde grundarna av kommunistpartiet 1965 och
valdes först in i centralkommittén, sedan politbyrån.
Hon valdes också in i den första folkvalda nationalförsamlingen
1975, och i dess ”statsråd”, som det ständiga
utskottet kallas.
Hon besökte Sverige flera gånger. FMC inbjöds
många år till de socialdemokratiska kvinnornas
kongresser. Vilma Espín blev t o m personlig vän
med ledarna och firade en gång midsommar här med
Anita Gradin och Majlis Lööws familjer. Men Kuba
och dess Kvinnoförbund sattes ut i kylan efter Sovjetblockets
sammanbrott och uppslutningen kring den nya världsordningen.
Svensk-Kubanska Föreningen hade dock glädjen att
ha henne som gäst flera gånger, sista gången
när hon deltog i FNs stora barnkonferens i Stockholm
1996, på väg mellan en konferens om barnprostitution
i Japan och ett kvinnosymposium i USA.
Hennes
bortgång har uppmärksammats av internationella
nyhetsbyråer, som kopierats i svenska och genomgående
bekräftat manskulten i vår del av världen.
Vilma Espín presenteras av alla som Raul Castros hustru,
vilket ingen kuban någonsin skulle göra. Hon nådde
helt av egen kraft och förmåga sin ledande ställning
och stod inte i något avseende i skuggan av sin man,
snarare kanske tvärtom.
Eva Björklund
|
