USA
och EU är djupt sårade:
Hur kan Castro tacka nej till vår
hjälp?
Eva Björklund
Europeiska
och media i USA förmedlar upprördhet över att
Kubas president avböjt erbjudanden om humanitär
hjälp från USA och EU. Och vid första anblicken
kan det ju verka besynnerligt att tacka nej till både
dollar och euro.
Det
var den värsta orkanen i mannaminne. Den svepte förbi
sydöstra Kuba på torsdagsnatten med vindhastighet
på upp till 250 km/timme (70 sekundmeter). Och gick
tvärs över centrala Kuba på fredagsnatten
med ännu högre hastigheter, upp till 290 kr/timmen.
Vindhastigheten halverades på vägen över ön
men även 40 sekundmeter är mycket. Våghöjden
mot södra kusten uppgick till 8 meter.
Redan ett par dagar innan orkanen drog Kubas enastående
förebyggande maskineri igång med varningar och
uppmaningar till befolkningen. En och en halv miljon människor
evakuerades, dvs över 10 procent av befolkningen. Boskap
evakuerades också, fönster spikades för eller
klistrades över, löst bråte samlades in, datorer
mm flyttades upp från bottenvåningar, eller strandnära
byggnader osv. Och timmarna innan orkanen drog in över
Kuba stängdes hela el-nätet ner för att undvika
skador av nedfallna ledningar. Den kommunala hushållsgasen
stängdes också av. Medan radio och TVs alla kanaler
höll folk informerade om alla detaljer över hela
ön.
Men
det var de värsta orkanstyrkorna någonsin, och
förödelsen blev därefter. 120.000 byggnader
skadades, 15.000 raserades helt, 25.000 delvis, ytterligare
24.000 blev utan tak och 60.000 tak skadades. Över 100
hektar grödor sopades bort, varav 11.000 bananträd
och hela citrusskörden i Matanzas. Över sju ton
mango förstördes. Över 75.000 fåglar
dog och hela det ekologiska systemet skadades svårt,
framför allt i Cienfuegos och Granma. El-nätet klövs
i två delar när 36 högspänningstorn fälldes
omkull. Orkanen slog också ner fem TV-torn och tre radiosändare.
21 hotell skadades svårt, liksom 160 sjukhus och vårdcentraler,
96 idrottsanläggningar och 69 kulturhus. 300.000 ton
livsmedel förstördes. Och värsta av allt, trots
alla evakueringar och uppmaningar dog 16 personer, vilket
inte hänt på årtionden i detta orkandrabbade
land. Kostnaderna beräknas till 1.4 miljarder dollar.
Hur kan ett fattigt land som Kuba med en BNP på ca 25
miljarder då tacka nej till humanitär hjälp?
Ta
USA först. Till att börja med är det ju rena
skämtet att som W Bush erbjuda 50.000 dollar i humanitärt
bistånd. Men skämt åsido. USA-regimen bedriver
en blockad som kostar Kuba 1-2 miljarder extra årligen
för transporter och höjda priser på importen,
förutom att livsviktiga läkemedel överhuvudtaget
inte går att köpa. USA-regimen förbjuder också
sina medborgare att sända en enda cent till Kuba. Till
och med USA-kubaner som nu vill skicka nödhjälp
till närmaste släkten får inte göra det.
Däremot har Bush-regimen anslagit många tiotals
miljoner dollar för att köpa samarbetsfolk på
Kuba (betalas med 5-10 gånger kubansk medellön).
Och nu är regimen sårad över Castros bristande
tacksamhet över ett erbjudande om humanitär hjälp
som är mindre värd än USA-sändebudets
bil på Kuba, och dessutom knuten till villkor om USA-inspektion!
Ta
EU se´n. EU har visserligen nu lyft de sanktioner som
infördes mot Kuba i juni 2003 och som berövade Kuba
ett par-tre miljoner euro årligen. De var naturligtvis
från början ett skandalöst uttryck för
dubbelmoral och eftergifter för USA, och ledde bara till
att det blev svårare för EU-länderna att utföra
sin del av det av del USA-ledda undergrävande arbetet
för att störta regimen. Så sanktionerna har
hävts men bara "på prov". Sanktionsfriheten
är kopplad till krav att Kuba ska visa sig "förtjäna"
dem. Detta hävdar ett EU som vägrar att ens låta
frågan om USAs grova kränkningar av mänskliga
rättigheter på Guantanamobasen, Abu Graib och hemliga
tortyrskepp tas upp i FNS Kommission för mänskliga
rättigheter.
Och när EU nu så storsint erbjuder en mindre summa
är den som tidigare villkorad och urgröpt av höga
kostnader för EU-tjänstemän som på plats
ska bestämma vart pengarna ska gå, hur de ska administreras
och av vem, och kontrollera dem, oberoende av kubanska prioriteringar
och utanför kubanska myndigheters kontroll. Detta samtidigt
som EU öppet och i praktiken samarbetar med USA för
systemskifte på Kuba. Och, inte att förglömma,
när storsintheten ska bedömas: EU-ländernas
dumpning av subventionerat betsocker på världsmarknaden
har berövat Kuba miljarder i förlorade sockermarknader.
Vem
kan vara förvånad över att Kuba inte visar
tacksamhet över smulor från sådana rikemäns
bord?
Jämför
dessa världsledare i EU och USA och jämnför
deras villkorade nådegåvor med fattiga Kuba och
dess bistånd till syskonfolken. 40.000 ungdomar från
över 100 länder i tredje världen får
gratis (undervisning, studiematerial, kost och logi) akademisk
och yrkesutbildning på Kuba. 30.000 kommer från
Afrika. Av de 28.000 läkarstudenterna på Kuba är
över 9.000 från Amerika (inkl några från
USA) och övriga från Afrika. Samtidigt bedriver
ca 24.000 kubanska läkare och sjukvårdspersonal
biståndsarbete i 76 länder.
Kuba
och kubanerna har det svårt. USAs ekonomiska krigföring
och allt fler och värre orkaner tär hårt på
ett fattigt folk. Men deras mänskliga resurser är
enorma, stärkta av en djupt förankrade solidaritet
med varandra och folk i omvärlden. Att en bättre
värld är nödvändig kan väl bara få
förneka. Kubanerna tillhör dem som visar att den
också är möjlig. Vi behöver dem, och
de behöver vårt solidariska stöd.
Sätt i pengar på Svensk Kubanska Föreningens
Stödfond 40 54 11 –0, eller på Medicininsamlingen
pg 23 57 15 –0
www.svensk-kubanska.se
|