Konflikterna i Mellanöstern - Kuba försvarar folkrätten

Att motsätta sig stormakters militära ingripanden för att störta regeringar är inte detsamma som att sympatisera med den angripna regeringen. Det är ett försvar för internationell lag och rätt utan vilken enbart den starkares rätt skulle råda.

Att en opposition mot auktoritära och förtryckande regimer kan lockas att ta emot stöd och samarbeta med de imperialistiska krafterna kanske är förståeligt. Men all erfarenhet visar att det i längden gör ont flerfalt värre och leder till oöverskådliga konsekvenser.

 

Anfallet mot Libyen

I februari 2011 fick Aftonbladets Åsa Linderborg upprörd kritik för att hon hävdade att Fidel Castro inte - som det påstods i massmedia – uttalat stöd för Kadaffis regim i Libyen. Castro hade varnat för att Nato skulle anfalla och de förödande konsekvenser det skulle få.

De folkliga upproren i Egypten och Tunisien hade fått USA och EU att inse att de måste offra sina långvariga allierade Mubarak och Ben Ali för att kunna behålla kontrollen. I Libyen hade ett uppror startat i Benghazi men till skillnad från de fredliga protesterna i grannländerna hade de libyska beväpnats och inbördeskrig brutit ut.

Den 23 februari skrev Fidel Castro en artikel - Cynismens makabra dans - som Åsa Linderborg hänvisade till. Där skrev han bland annat

”Nu har anden sluppit ur flaskan och Nato vet inte hur den ska kunna kontrolleras igen. Nato kommer att försöka få ut så mycket de kan av den förfärliga händelseutvecklingen i Libyen. Ingen kan för ögonblicket veta vad som händer där. Alla möjliga siffror och versioner, till och med de mest otänkbara, har lanserats av imperiets massmedier och skapat kaos och vilsenhet. Det är dock uppenbart att ett inbördeskrig pågår i Libyen. (…)
Imperiets massmedier har förberett terrängen för handling. Ett militärt ingripande i Libyen är inget att förvåna sig över. Med ett sådant skulle Europa säkra tillgången till nästan två miljoner fat lätt olja (…)
Skulle ett NATO-ingripande i Libyen kunna stoppa den revolutionära vågen i Egypten?”

”Ansvar att skydda”

NATO-bombningarna av Libyen inleddes den 19 mars 2011 omedelbart efter att FNs säkerhetsråd dagen innan antagit resolution 1973, framdriven av USA, Frankrike och Storbritannien mot Afrikanska Unionens tydliga vilja och med oklart och vacklande stöd från Arabförbundet. Resolutionen anförde FN:s ”ansvar att skydda”, grundat på en resolution i generalförsamlingen 2005, förkortad R2P. Väl medvetna om risken att mäktiga stater skulle missbruka den för egna syften såg generalförsamlingens mindre mäktiga - men flertal - länder till att kringgärda detta ”ansvar” med en rad starka förbehåll.

För det första anger R2P att om landets regering, som har ansvaret att skydda befolkningen inte gör det, ska omvärlden med alla till buds stående fredliga medel bistå och förmå den därtill. Först därefter - och bara om situationen utgör hot mot internationell fred - kan säkerhetsrådet besluta om väpnat ingripande. I resolutionen understryks att tillämpningen ska ske i enlighet med FN-stadgan och måste bli föremål för fortsatt behandling.

Inget av detta uppfylldes i Libyens fall. Situationen utgjorde inget hot mot internationell fred. Fredliga medel hade inte prövats. Libyen hade omedelbart efter resolutionen beordrat eld upphör, vilket inte beaktades. Inte heller fick Afrikanska Unionens medlare som flugit in till Tripoli tid att ens påbörja sitt arbete. Och tillämpningen av resolutionen blev inte föremål för någon fortsatt behandling. Och anfallskrig utgör i sig ett stadgebrott. Så det är uppenbart att anfallet mot Libyen bröt mot folkrätten, vilket även USA/Nato närstående experter medgett. Säkerhetsrådet står inte över FN-stadgan.

USAs man på plats för att samordna kriget

USA intygade (”på heder och samvete”, fingrarna i kors?) att de inte avsåg att tvinga fram ett regimskifte. Och så övergav såväl Natomakten Tyskland som vetomakterna Ryssland och Kinas sitt motstånd mot en flygförbudszon ”till skydd för civilbefolkningen”. Då hade - som senare bekräftats av Hillary Clinton - USA redan i hemlighet skickat en av sina skickligaste diplomater till Benghazi för att samordna de väpnade upprorsstyrkorna och Natos flyganfall*. Det slutade med att upprorsstyrkorna med NATOS spaningsstöd (Sveriges Jasplan) hösten 2011 kunde inringa och mörda Kadaffi och hans närmaste och regimskiftet fullbordas.

När dimridåerna skingras och historien före och verkligheten efter anfallskriget börjar sippra fram måste än en gång konstateras hur möjligheten till fredlig lösning till civilbefolkningens fördel undanröjts med hjälp av massiv medial krigshets. Efter civilbefolkningens katastrofala lidande i Afghanistan och Irak har USA/Nato än en gång bevisat att oavsett vad de påstår sig bomba, är det de som ska skyddas som stryker med.

Fidel Castros ord besannades fullt ut. Bombningarna och det utländska stödet till upprorsstyrkorna (inte bara från USA: de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike spelade en stor roll) var uppenbart brott mot folkrätten. De har lett till oerhörda lidanden för civilbefolkningen, till omfattande materiell förstörelse, till laglöshet och terror och lagstiftning som begränsar kvinnors rättigheter. Inte bara Kuba utan alla ALBA-länder och de flesta länder i Afrika söder om Sahara m fl länder i tredje världen tog ställning mot Natos krigföring för regimskifte, men de har ju inte plats i säkerhetsrådet.

Nästa bricka i det blodiga spelet om Mellanöstern: Syrien

Kina och Ryssland insåg att de hade låtit sig luras (det är i och för sig obegripligt) när det gällde Libyen. Så när utvecklingen av proteströrelsen i Syrien hösten 2011 började likna den i Libyen – innefattande CIAs, Saudiarabiens och Qatars inblandning och stöd till en väpnad opposition, förstärkt med tillresande jihadister med erfarenhet från Kosovo och Libyen med mera - vägrade de att stödja det krav på ingripande för regimskifte som USA/Nato drev på i strid mot folkrätten.
Bland de länder som också motsätter sig den utländska inblandningen för att störta regeringen finns Kuba** och övriga ALBA-länder med hänvisning till FN-stadgans grundsatser om respekt för alla länders självständighet och oberoende. På sitt toppmöte i augusti antog också Alliansfria Rörelsen som samlar i stort sett hela tredje världen ett uttalande till stöd för förhandlingar. De hävdar att fred endast kan åstadkommas i förhandlingar mellan regering och opposition. Men med USA/Natos stöd har den krigförande oppositionen hela tiden motsatt sig detta. De motarbetade Kofi Annans medlaruppdrag, de motarbetade FNs och Arabförbundets sändebud till Syrien och alla försök som gjorts därefter att få till stånd förhandlingar. USAs/NATOs mål var och förblir att få bort ännu en regim som inte underkastar sig USAs och EUs påbud.  Men i första linjen i striden placerar de sina ”allierade” de arabiska kungadömena Saudiarabien och Qatar tillsammans med NATO-medlemmen Turkiet.
Inför alla resolutioner och initiativ sedan i höstas för att uppnå en fredlig lösning genom förhandlingar har rebellsidan med sina internationella faddrar ställt som villkor att Syriens president Assad ska avgå först, dvs samma ultimata krav som drev på kriget mot Libyen.  Så pressades anden ur flaskan även i Syrien.

Fruktansvärt, blodigt, förödande inbördeskrig med utländskt stöd

Det har lett till ett alltmer förödande, mångsidigt inbördeskrig understött med vapen, rådgivare, pådrivare och stridsinformation utifrån. Saudiarabien, Qatar och Jordanien går in med massiva vapentransporter, Frankrike och Storbritannien vill också ”bidra”. Stridande grupper strömmar in från Saudiarabien, Libyen, Tunisien och Jordanien. CIA sänder in sina rådgivare, materiel och kommunikationsutrustning.
Alla har de sina egna dagordningar och slåss om makten över rebellkoalitionen. Qatar står nära muslimska brödraskapet. Saudiarabien stöder grupper närstående Al Qaida. Öppna strider mellan dem äger rum och sekulära fronten Farouq angripits av islamistiska Nusra fronten som vill inför Sharia-lag och etablera ett islamistiskt emirat.
De utländska makterna vill alla isolera Iran och säkra sunnitisk överhöghet över shiiterna. Men är inte överens om vilken sunnitisk variant de ska sätta in.  Turkiet vill bli av med Assad och uppnå ökat regionalt inflytande men vill inte ha grannar som domineras av arabiska kungadömen. Israel drömmer om att krossa Libanons Hesbollah. Tillsammans kan de uppnå målet att störta den syriska regimen men på bekostnad av många fler liv än de hittills dryga 70 000.  Och ”segern” kommer troligen att sluta i kaos och ännu ett land bryts sönder efter Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen. 

Kuba och ALBA-länderna har tydligt från början motsatt sig västmakternas och gulfstaternas inblandning i Syrien precis som i Libyen, och vilket annat land som helst där USA/Nato försöker att genomföra regimskifte.

 

FN GRUNDADES FÖR ATT UNDVIKA KRIG

Efter andra världskriget grundades FN för att avskaffa krig, och skapa fred med fredliga medel. Så har FNs säkerhetsråd gått till väga vid inbördeskrig eller krig mellan stater: förhandlingar för eldupphör och sedan fredsbevarande styrkor. Detta bröts upp efter att USA blev ensam supermakt i och med Sovjetblockets kollaps. Nato-bombningarna av Jugoslavien – ett uppenbart brott mot FN-stadgan - markerade den nya tid som fortsatte med USAs anfallskrig mot Afghanistan och Irak. Nya ord och begrepp lanserades som "fredsframtvingande" krig och ”humanitära krigsinsatser”.

USA/Nato hävdade att kriget mot Jugoslavien var en humanitär insats, till skydd för de mänskliga rättigheterna och därmed överordnad folkrätten. Det följdes upp med en hård kampanj för att i FNs generalförsamling 2005 driva igenom en paragraf om ”ansvar att skydda” som skulle ge utländska makter rätt att ingripa i andra länder. Som argument framhölls folkmordet i Rwanda. Frankrike som anses bära tungt ansvar för detta har dock aldrig ställts till svars. 

Fader Miguel D’Escoto, legendarisk fredskämpe i Latinamerika, och 2010 ordförande i FNs generalförsamling uttryckte det sålunda: FN håller på att bli en disfunktionell institution och ett dödligt vapen för de imperialistiska länderna, med säkerhetsrådet i händerna på USA och EU.

Svensk-Kubanska Föreningens styrelse
genom Eva Björklund 2013-04-06

 

*
USAs man på plats
Vid ett attentat mot USAs konsulat i Benghazi, Libyen, den 11.9, årsdagen av attacken mot tvillingtornen i New York, omkom USAs ambassadör till Libyen, Christopher Stevens. Dagen efter hans död hedrade Hillary Clinton honom med orden:
”I början av den libyska revolutionen bad jag Chris att bli vår utsände till upprorsstyrkorna. Han anlände till hamnen i Benghazi med ett lastfartyg och började bygga upp vårt förhållande med Libyens revolutionärer.”
Det var i mars 2011 som Stevens skickats iväg som USAs ”Särskilda företrädare hos Libyens Övergångsråd (LTNC) för att samordna USAs militära, diplomatiska och finansiella stöd för att störta Libyens regering. Som sedermera också framkommit ingick spelade ärrade libyska Al Qaida styrkor en inte försumbar roll för att uppnå detta med USA gemensamma mål.

 

**
Kuba tillbakavisade FNs resolutionsförslag mot Syrien i augusti 2012. Kuba hävdade att det på inget sätt skulle bidra till att lösa den kris som sliter landet i stycken. Kubas representant i FN, Pedro Nuñez Mosquera varnade för att resolutionen skulle kunna öka våldet och oron i Syrien och bereda väg för utländskt militärt ingripande “som vi har färska sorgliga erfarenheter av.”
Kuba hävdar att allt våld, massakrer och terroristaktioner som tar oskyldiga liv i Syrien måste upphöra, och för att det ska lyckas måste det blir stopp på vapensmuggling och finansiering av upprorsgrupper, liksom utbildning och annat stöd till dem. Kuba uttrycker oro “över hur de västliga medieimperierna behandlar Syrien med syfte att uppmuntra mer omfattande och brutal blodsutgjutelse”. 
Inför 67-årsdagen av Syriens självständighet från Frankrike samlades företrädare för kubanska freds- och solidaritetsorganisationer nu i början av april för att protestera mot det våld som USA-Nato- och EU-länder främjar för att störta den syriska regeringen. Där fanns den legendariska Solidaritetsorganisationen med folken i Asien, Afrika och Latinamerika, OSPAAAL, Kubas Arabiska Förbund och Institutet för vänskap med folken, ICAP.