Svenska media ensidigare än USAs

Eva Björklund

   

 

 

 

  





Svenska media ensidigare än USAs

Fidel Castros sjukdom har föranlett en väldig mediainsats på många håll i världen, i nivå med hans odiskutabla internationella betydelse. Det är dock svårt att kalla det bevakning eftersom det mesta är spekulationer och desinformation, utan något egentligt intresse för vad Kuba är och vad som sker där.

I Sverige har rapporteringen varit särskilt ensidig. Jag har följt tidningar, radio och TV här och i USA och England samt de stora internationella nyhetsbyråerna. Det har slagit mig att de utanför Sverige släpper fram en mer mångfasetterad bild och mer information.

Svenska media verkar inte våga nämna Fidel Castro utan att sätta dit epitetet diktator eller envåldshärskare, så att ingen ska missta sig. Ledande internationella nyhetsbyråer liksom tidningar och TV-kanaler i USA - t o m i Miami - kallar honom däremot helt korrekt Kubas president, den kubanska ledaren, Mr Castro, Fidel Castro, Castros regering etc.

Där finns också många reportage som informerar om och kritiserar USAs folkrättsvidriga program för återkolonisering av Kuba. I Sverige nämns det inte alls, eller i förbigående och med gillande som ”demokratistånd”, som om det skulle vara en helt normal och legitim företeelse som dessutom tros nå framgång.

New York Times kritiserar t ex skarpt den plan för maktövertagande på Kuba som Bush-regimen lanserade för två år sedan och som ytterligare trappades upp tre veckor innan Castros operation. NYT, som naturligtvis inte motsätter sig syftet, menar liksom många ledande organ i USA att Bush-regimen driver en politik av självisolering som försvårar möjligheterna att få inflytande över utvecklingen på Kuba både för regeringen och för USA-bolagen. Och de varnar för alla planer på att försöka provocera fram kaos och militärt ingripande, för de vet att dessa planer finns.

Liksom i Englands The Guardian publiceras i USA artiklar som inte bara rapar upp att Bush och Rice förnekar att de har några planer på militär intervention utan ställer det mot det hemliga bihang i Bushplanen som svårligen kan tolkas som något annat än militära planer. I The Guardian inte bara nämns alla mordförsök på kubanska ledare som den naturligaste sak i världen utan där frammanas också bilden av vad USA skulle göra om något annat lands regering försökte mörda USAs president. Där understryks att USAs planer inte har något med demokrati att göra och att ”Imperiemakten borde hålla sina händer borta, nu som tidigare” (Duncan Campbell).

Enligt t ex Boston Globe präglas Bush-regimens planer av total okunnighet om den kubanska verkligheten och det folk som de vill svälta ut för att bereda marken för en USA-ledd regering. USA presidentpolitik (liksom EU-ländernas inklusive Sveriges) har avskurit den från all kontakt med majoritetssamhället på Kuba och dess ledare, eftersom de inte tillmäts något värde. Detsamma verkar gälla även i svenska media.

Rapporteringen från Miami är också snedvriden, som om staden dominerades av folk som jublar över Castros snara död. Av media i USA kan man dock förstå dels att de flesta av de drygt 1,5 miljon medborgare och bosatta i USA som har kubanska rötter är motståndare till aggressionspolitiken mot Kuba och det förbud att besöka sitt hemland som USA lagt på dem. Det gäller också folkopinionen i hela USA, där ca 65 procent är för att häva den ekonomiska blockaden. I kongressen är stödet för detta ännu större, men alla majoritetsförslag körs över i kohandeln med senaten och presidenten.

Vad som ska hända efter Fidel har blåsts upp som det stora frågetecknet. Att detta är sedan länge klart i den kubanska grundlagen – förste vicepresidenten träder in i presidentens ställe - låtsas ingen om. Och när svenska medier för att skapa mystik förmedlade påståenden om att Castro redan dött, eller att ingen visste hur operationen hade gått, eller att det hela var en enda bluff, kunde man inte bara på Kuba och andra platser i världen få läsa eller höra t ex talmannen i kubanska Nationalförsamlingen berätta om sina besök hos sjuklingen redan samma dag som operationen genomförts.

Några dagar senare informerade både Reuters och AP om hur den ene efter den andra kubanska regeringsledamoten bekräftat att återhämtningen verkar gå bra. Där förekom också att även andra kubaner fick komma till tals än de som går som barn i huset på USAs intressekontor eller hemmahos dess chef, som den så ofta citerade ”progressive kristdemokraten Oswaldo Payá” eller ”människorättsaktivisten” Elizardo Sanchez (för den som tror att detta är förtal kan fotodokumentation framläggas). De stora nyhetsbyråerna passade också på att informera om att kardinal och ärkebiskop Jaime Ortega uppmanat sina troende att be för presidentens hälsa och ”för landets ledning i denna betydelsefulla stund”.

Till skillnad från svenska media har t ex Anita Snow, AP, givit läsarna underlag för att förstå Fidel Castros och den kubanska regeringens omfattande folkliga stöd. Hon intervjuade folk som mest som talade om ”att socialism är mycket mänskligare än kapitalism” och om ”trygga gator, rikt och tillgängligt kulturliv, en avspänd livsstil tillsammans med familj och vänner, gratis utbildning, hög bildningsnivå, specialistläkare av högsta internationella nivå”. Hon noterade t o m att ”Dessa kubaner försvarar sitt system som en demokrati med direktvalda ledamöter till national- och länsförsamlingar och kommunfullmäktige, med Fidel Castro vald som ledamot för Santiago de Cuba och sedan av nationalförsamlingen till landets president”. Hon återgav också kubaners kritik av USAs valfusksystem och ett samhälle präglat av egoism, ytlighet och slöseri.

I beskrivningen av Fidel Castro och Kuba finns en mycket tydlig kontrast mellan å ena sidan den förhärskande ståndpunkten i media i USA och EU, och å andra sidan den som ges i Syd. Där dominerar bilden av den geniale folkledaren, försvararen av det nationella självbestämmandet, av Latinamerikas integration, av folkbildaren, folkhälsoförespråkaren, förkämpen för solidaritet, rättvisa och mänsklig värdighet. Och de olika FN-organen framhåller de enastående kubanska framgångarna i fattigdomsbekämpning, utbildning och hälsa, naturvård och ekologiskt jordbruk, jämställdhet, antirasism mm. Det blir obegripligt för dem som tror på demoniseringen i Nord.

Det är lättare att förstå Kubas överlevnad och snabba ekonomiska, sociala och kulturella utveckling efter krisen i början på 90-talet om man medger att den är resultatet inte av en självhärskares förtryck av folket, utan av ett djupt folkligt demokratisk engagemang och att detta är själva grundvalen också för ledarens möjligheter att driva på utvecklingen.

Eva Björklund


Källor i Sverige bl a
TT 2.8, TT 3.8, 11.8
DN 30.7, 2.8, 3.8, 15.8,
SvD 2.8, 3.8, 4.8, 13.8, 15.8, osv
SVT, 7.8
SR 11.8, 13.8,
Aftonbladet 12.8, 13.8
Expressen 1.8, 2.8, 6.8, 11.8, 13.8, 14.8, 15. 8



 

 





Denna plats utges av Svensk-Kubanska Föreningen.
Synpunkter? Kontakta webmaster.cubava@swipnet.se
Copyright © Svensk-Kubanska Förening. Revised: August 24, 2006