|
Tal vid Moncadamötet Sergels Torg 28 juli 2006
Eva Björklund
För en vecka sedan kom Fidel Castro som hedersgäst
till Mercosurs toppmöte i Cordoba, Argentina. Vid mötet
anslöts Venezuela till den grundval för en gemensam
marknad som Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay lade
för 15 år sedan. Till den har Chile, Bolivia
Peru, Colombia associerat sig, och nu har Mercosur också
tagit ett första steg för att införliva Kuba
i den grupp som hyser över 65 procent av Latinamerikas
befolkning.
Som
vanligt när Fidel dyker upp i Latinamerika blir det stor
folkfest, och medierna tävlade med varandra om att hylla
besöket med rubriker som "En historisk dag",
"Bravo Fidel", "Mottagen som hjälte",
"Sydamerika omfamnar Kuba" osv. Tänk så
annorlunda det kan vara i Syd!
Mödrarna
vid Plaza de Mayo kallade till ett möte vid universitet
i Cordoba där över 50.000 lyssnade till Venezuelas
och Kubas presidenter. Och som Fidel sa till Chavez, efter
framgångsrikt Mercosurmöte: "Vem kunde ha
föreställt sig att vi två skulle vara här
tillsammans, och så lyckliga?"
Ja,
vem kunde ha trott det? För vägen har varit lång,
egentligen snart 200 år, sedan Bolivar ledde befrielsekampen
mot Spanien med målet att skapa ett enat Latinamerika.
Och milstolparna är många.
En
avgörande milstolpe var attacken på Moncadakasernen
i Santiago de Cuba. Kuba var då som vilket annat land
som helst i Latinamerika med korrupta USA-lakejer vid makten
i formellt folkvalda parlament, omväxlande med militärdiktaturer.
Klyftorna var enorma mellan en välbärgad elit och
ett folkflertal i elände, arbetslöshet, analfabetism
och våldsamt förtryck.
Men
den befrielsekamp som inleddes 26 juli 1953 var inte bara
mot militärdiktatur och elände, utan också
del av en sekelgammal kamp för Kubas självständighet
och hela Latinamerikas kamp för sin andra befrielse.
Moncadisterna
kallade sig 100-årsgenerationen, för deras aktion
inspirerades av Jose Martí som fötts 100 år
tidigare. Han ledde befrielsekriget mot det spanska kolonialväldet
och han insåg redan då att Kubas befrielse från
Spanien också måste vara en befrielse från
USA.
"Jag
har levt i odjurets buk och känner dess inälvor
och min slunga är Davids.
Viktigare än något annat är att genom Kubas
befrielse förhindra att Latinamerikas folk införlivas
med det råa och oroliga Nordamerika, som föraktar
dem". Så skrev José Martí dagarna
innan han stupade i strid 1895.
Som
ni vet misslyckades Moncada-attacken, de flesta deltagarna
tillfångatogs och mördades av Batistas hejdukar
på det vidrigaste sätt. Men ur detta nederlag växte
26-juli-rörelsen som 1959 skulle segra och göra
Kuba till Latinamerikas första fria land, fritt från
USAs herravälde.
Idag,
53 år senare, är Kuba inte längre det enda
landet i Latinamerika som kastat av sig USA-oket. Och det
mycket tack vare att Kuba under mer än 40 år hållit
hoppets fana högt och stått emot USAs ekonomiska
och biologiska krigföring, terror, sabotage, undergrävande
verksamhet och världsomfattande smutskastning och byggt
upp ett enastående samhälle som idag kan komma
de andra folken till hjälp. Samtidigt betyder den vänstervridning
av Latinamerika, som bl a Mercosurs konsolidering innebär,
naturligtvis en oerhörd lättnad för Kuba, och
ett gruvligt slag mot USAs herravälde.
Att
den kubanska revolutionen lyckades överleva är en
seger för mänskligheten och särskilt för
folken i Latinamerika, som haft Kuba som exempel och hopp
om att det finns en annan väg än den nyliberala
marknadens globaliserade diktatur. Och just för att Kuba
lyckats stå emot och överleva USAs aggressioner,
är det trots sin litenhet och sina begränsade resurser,
den fiende som USA mer än något annat ägnar
sig åt att smutskasta, förtala, svälta ut,
terrorisera. Och för att förhindra nya Kuba på
sin bakgård Latinamerika har USA varit och är berett
att begå vilka vidriga brott som helst.
En
av de värsta av USA-regimens hejdukar är Luis Posada
Carriles. T o m FBI har karaktäriserat honom som den
värsta terroristen i hela Amerika. Till hans förfärligaste
brott hör sprängningen av ett kubanskt passagerarplan
1976 med 73 döda, och 11 sprängattentat mot hotell
i Havanna 1997, och ett stort antal planerade, men stoppade
mordförsök på Fidel Castro, det senaste i
Panama 2000, som om det lyckats även skulle ha sprängt
ett stort antal universitetsstudenter i luften. Denne man
åtnjuter Bush-regimens skydd i USA där hans enda
brott anses vara olaglig invandring. Det står i bjärt
kontrast till den behandling de fem kubaner fått som
under många år avslöjade den Miami-baserade
terrorismens planer och räddade många liv. Det
ska Johan Persson berätta om, som företrädare
för den 10-milamarsch för De Fem som avslutas här
idag på Sergels Torg.
Kuba
är inte ett paradis på jorden, men ändå
ett slags underverk. Det är ett land som visat att man
även med begränsade resurser kan skapa ett människovärdigt
samhälle, mot alla odds som David mot Goliat, mot USAs
invasionsförsök, mordförsök, blockad,
förtal och utfrysning. Trots allt, trots alla undergångsprofetior
och besvärjelser, finns Kuba där idag också
som en enorm resurs för hela Latinamerika.
Trots
USAs upptrappade aggressioner, trots EU-länders - inklusive
Sveriges - allt aktivare uppslutning för att tvinga fram
ett systemskifte på Kuba, trots mångmiljonbelopp
för att skapa en "inre opposition" så
har inga påtagliga resultat synts på Kuba annat
än att antalet USA- och EU-finansierade grupper mångfaldigades
genom delning. Så USA tar nya tag på samma, hittills
misslyckade väg.
År
2004 antog Bush-regimen en detaljerad plan för återkolonisering
av Kuba. Denna Bush-plan går ut på att återprivatisera
hela Kuba, upplösa jordbrukskooperativen, vräka
bönderna, återta flerfamiljshusen och kasta ut
familjerna, avskaffa pensionerna och socialbidragen, sälja
ut skolor, sjukhus och läkemedelsindustri, införa
en USA-styrd "professionell" polisstyrka osv. Eftersom
detta enligt Bush antagligen kommer att möta stort motstånd
från befolkningen ("Det kommer inte att bli lätt")
ska massivt och generaliserat förtryck av den USA-ledda
ny polisstyrkan omedelbart sättas in mot medlemmar i
parti och folkrörelser och "andra regeringssympatisörer
Š listan är lång".
Bush
anslog också 59 miljoner US-dollar extra för att
dels skapa internationell opinion för planen att störta
den kubanska regeringen, med våld om så krävs,
dels bygga upp femtekolonnen på Kuba, som trots alla
miljoner dollar förblir ett antal smågrupper, helt
utan folklig förankring.
År
2005 tillsatte Bush-regimen t o m en "övergångssamordnare"
en slags guvernör som skulle leda Kubas privatisering.
I juli 2006 ökades tilläggsbudgeten till 80 miljoner
USD samtidigt som Bush-regimen kungjorde att den också
har en hemlig plan för maktövertagande på
Kuba, att ta till om den öppna skulle misslyckas. Med
tanke på erfarenheterna av USA-styrda regimskiften finns
anledning att frukta statsterroristiska och militära
inslag.
Ett
uttryck för USA-regimens outsägliga arrogans är
att de efter uppdateringen av Bush-planen anklagar Venezuela
för inblandning i Kubas inre angelägenheter! Det
är den famöse FN-ambassadören Bolton som hävdar
att USAs inblandning är god och därför rätt,
och Venezuelas samarbete med Kuba är av ondo. Det är
samma logik som leder USA och Israel att trots de katastrofala
erfarenheterna i Libanon, Irak, Afghanistan och nu Libanon
igen, anta att de tack vare sin överlägsna våldsapparat
har rätt att terroriststämpla och förinta allt
motstånd mot deras anspråk på överhöghet.
Mot
inget av USAs uppenbara brott mot folkrätt och mänskliga
rättigheter protesterar Sveriges regering, tvärtom.
"Rädda
för Bush, kaxiga mot Castro?" Den frågan ställde
TVs Uppdrag granskning den 13 juni, riktad till svenska regeringen.
En utgångspunkt var årets utrikesdeklaration.
Där nämns "mänskliga rättigheter"
16 gånger såsom genomsyrande "hela vår
utrikespolitik". Men bara på ett ställe oroar
sig "Sverige" uttryckligen för "brotten
mot mänskliga rättigheter", och det är
på Kuba. Dock inte på den del av Kuba som är
ockuperad av USA - Guantamobasen.
USAs
brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten
finns trots sin ohygglighet inte i regeringens världsbild.
När USA tillägnas fyra rader så är det
med följande ord: "För regeringen är det
centralt att utveckla den transatlantiska länken och
Sveriges samarbete med Förenta staterna. På samma
sätt som vi behöver ett engagemang från USA
i de globala frågorna, behöver USA det internationella
samfundet för att kunna hantera sin egen hotbild. Öppnandet
av den nya svenska ambassaden, House of Sweden, symboliserar
regeringens ambition att fördjupa relationen med USA."
Bakgrunden
till fixeringen vid Kuba är USAs ofta uttalade insikt
att Kuba utgör det främsta hindret för deras
anspråk på ekonomisk och politisk kontroll över
Latinamerika. Och EU och Sverige tycks erkänna USAs överhöghet
i dess världsdel - enligt Monroedoktrinen 1823 - och
i stället satsa på sin egen "bakgård",
Östeuropa, för ekonomisk och politisk expansion.
Det
är en skam, det måste stoppas. Jag är övertygad
om att om folk finge veta sanningen skulle de kräva en
transatlantisk länk till Kuba, Venezuela och Bolivia
och de sociala rörelserna i hela Amerika i stället
för knäfall för Washingtons krigspolitik. Regering
och riksdag måste också få veta att vi kräver
en annan politik.
|
