Den 29 januari 2002 gick USA:s president George Bush till attack mot en rad länder som han gav beteckningen ”ondskans axelmakter”, länder som var fiender till honom och enligt honom motståndare till frihet och demokrati. I själva verket var det länder som på ett eller annat sätt stod i vägen för USA:s anspråk på världsherravälde. Genom att ge sin egen sida namnet ”allierade” ville han få oss –eller åtminstone sin amerikanska publik– att tänka på Andra världskriget och Västsidans (Sovjetunionen då?) rättmätiga kamp mot nazismen. Den här gången förde Bush samman Palestina, Irak, Afghanistan, Iran, Syrien, Nordkorea och Kuba på de ondas sida; egentligen var det palestinier, irakier, afghaner, iranier, syrier, nordkoreaner och kubaner som han på detta sätt gjorde till lovligt byte för USA:s pågående och kommande angreppskrig. Och det är människor som han låter massakrera; mödrar och barn.

Hur skall man få västerlänningarna att förstå detta? Norrmannen Erik Hillestad kom på att samla vaggvisor. Han reste till alla länder på Bushs lista, besökte vanliga hem och professionella artister och spelade in det som föräldrarna sjöng för sina barn för att få dem att somna.

Efter återkomsten till Norge samarbetade Hillestad med musikern Knut Reiersrud för att arrangera sångerna, så att de fick ackompanjemang och parades med västerländska röster. Hillestad berättar att han genomförde resan till de sju länderna på några månader, men att få med de västerländska artisterna tog över ett år. En stor mängd förfrågningar skickades ut, och det kom svar av fyra slag. En grupp förklarade frankt, att ett sådant här projekt var alldeles för farligt att befatta sig med. Det kunde medföra svartlistning och alla möjliga obehag eller faror. En annan grupp svarade inte över huvud taget. Den tredje gruppen svarade positivt att de skulle velat delta men inte kunde för andra åtaganden och förpliktelser. Det hade den fjärde och sista gruppen också, men de kastade sig ändå in i projektet med liv och lust. Där finner vi bland de för oss kända Eva Dahlgren, Nina Hagen och Ricke Lee Jones.

Visorna är vackra och gripande och några av dem ännu starkare med den bifogade texten. Vi kan föreställa oss hur mödrar tröstar och lugnar sina små, medan de allierade bombar och beskjuter deras byar, städer och hus. Den iranska sången bär titeln ”Min tulpan, min pärla”, det palestinska bidraget namnet ”Klagosång” och det afghanska ”En dag, min pojke”. Det som mera behöver vetas finns på www.kkv.no

Gábor Tiroler