Fem år sedan domarna föll mot de fem kubanerna

Det har nu gått fem år sedan en federal domstol i Miami, Florida, i december 2001 utmätte fängelsestraffen för de fem kubanska terrorismbekämparna Antonio Guerrero (livstid plus 10 år), Fernando González (19 år), Gerardo Hernández (två gånger livstid plus 15 år), Ramón Labañino (livstid plus 18 år) och René González (15 år).

De greps av FBI i gryningen den 12 september 1998 och kastades i det federala häktet i den våldsamma exilkubanska högerextremismens högborg Miami. Medierna skrek ut nyheten om tillslaget mot ”Castros spioner”. De beskrevs i den fientliga kampanjen som medlemmar i ett farligt spionnätverk och som ett hot mot tryggheten i det exilkubanska samhället och mot friheten i Förenta Staterna.

Men de fem kubanerna, som omedelbart kastades i isoleringsceller där de blev sittande i hela 17 månader, hade aldrig brukat våld, hade aldrig varit beväpnade och hade aldrig gjort någon form av materiell åverkan på någon enda persons egendom. Att de inte heller vid något enda tillfälle begått någon enda handling som skulle kunna rubriceras som spioneri var så uppenbart att inte ens åklagarna i Miami vågade åtala ”spionerna” för spioneri! I stället åtalades tre av dem, Guerrero, Hernández och Labañino för ”konspiration i syfte att begå spioneri”, det vill säga att de ämnat att någon gång i framtiden begå spioneri. ”Bevisningen” kom att inskränka sig till åklagarnas påståenden om de åtalades syften, och en försäkran, vid tre tillfällen frammässad inför juryn, att de åtalade ”kommit till USA för att förstöra vårt land”.

Samtliga åtalades också för att utan att meddela justitiedepartementet ha verkat som agenter för främmande makt. Fernando González, Gerardo Hernández och Ramón Labañino åtalades också för innehav och bruk av falska identitetshandlingar.

Efter sju månader i häktet åtalades Gerardo Hernández för ”konspiration till mord”. Detta var i linje med en skränig kampanj som de exilkubanska högerextremisterna initierat omedelbart efter gripandet av de fem. Åtalet utgick från en händelse som inträffade den 24 februari 1996, då kubanskt luftförsvar sköt ned två Cessna-plan tillhörande en organisation ledd av en meriterad terrorist vid namn José Basulto. Fyra besättningsmän omkom. Försvaret hävdade med emfas att det för det första inte handlade om ”mord” och, för det andra, att Hernández saknade varje inflytande över det kubanska försvarets beslut och åtgärder.

De fem dömdes skyldiga på samtliga åtalspunkter och domaren utmätte maximistraff; något som väckt starka protester världen över. Domarna mot de fem har betraktats som ett flagrant justitiemord grundat i en politisk korrumpering av rättprocessen i Miami.

De fem fängslade kubanernas egentliga ”brott” var att de under några år på 90-talet bevakade och infiltrerade extremistiska organisationer i Miami; organisationer som åtnjöt stöd från CIA, FBI-potentater i Florida och delstatens guvernör Jeb Bush. Kubanernas uppdrag hade sin grund i nödvändigheten att försvara sig mot den terrorism mot Kuba som i årtionden utgått från Florida, och som under mitten av 90-talet tog sig uttryck i en våg av bombattentat mot kubanska turisthotell. Sedan revolutionen 1959 har terrorismen mot Kuba skördat mer än 3000 dödsoffer, och de fems uppgift var att skydda det kubanska folket från död och förstörelse. På Kuba betraktas de därför som hela folkets söner, och kampen för deras frigivning ses som en nationell uppgift av oerhörd vikt.

I maj 2005 förklarade Arbetsgruppen för undersökning av godtyckliga fängslanden inom FN:s kommission för mänskliga rättigheter att rättegången varit undermålig, och den 9 augusti 2005 upphävde en enig appellationsdomstol i Atlanta samtliga domar mot de fem och förklarade att en ny rättegång måste hållas på annan ort än Miami. Åklagarna och justitiedepartementet begärde då att samtliga till domstolen knutna tolv domare skulle ompröva beslutet. Domstolen accepterade och på dagen ett år efter det första utslaget kungjordes att en ny rättegång inte behöver hållas. Röstsiffrorna i domstolen var tio mot två. De två som framhärdade, Stanley Birch och Phyllis Kravitch, kritiserar i sin 53 sidor långa reservation med emfas kritiserar sina kollegor och anklagar åklagarna för att de under rättegången inte avstått från metoder ”avsedda att ge upphov till en felaktig dom”. I fråga om en ny rättegång är de kategoriska: ”Vår konstitution kräver inget mindre än detta.”

Birch och Kravitch, som handhaft fallet sedan 2003, är de som nu behandlar de fems överklaganden vad gäller de specifika åtalspunkterna samt fel begångna under själva rättegången. Detta är naturligtvis en ljusglimt. Samtidigt understryker den mest namnkunnige av de fems försvarsadvokater, Leonard Weinglass, att om rättvisan till slut skall segra är det internationella opinionsarbetet av största vikt. Han menar också att opinionsarbetet för rättvisa i fallet med de fem bör knytas till kravet att USA överlämnar exilkubanen och terroristen Luis Posada Carriles till rättvisan i Venezuela. Fallet med denne CIA-uppbackade flygplansbombare och massmördare visar med all önskvärd tydlighet vad de fem fängslade kubanernas uppdrag handlade om. Och förvisso visar det också på det bottenlösa hyckleriet i Bush-regimens tal om ”kampen mot terrorismen”.