| |
Carters
maj-besök på Kuba föregicks av månader av
spekulationer i USA. Skulle han få tillstånd av W Bush
att åka, trots den ökade aggressiviteten mot Kuba och
den exilkubanska Florida-högerns högljudda protester?
5 maj gavs tillstånd. 8 maj anklagade biträdande utrikesminister
John Bolton Kuba för att utveckla biologiska stridsmedel. Det
var lögn, så klart, och Powell fick bortförklara:
det handlade om att Kuba har kapacitet för sådan forskning.
(Men sedan har andra upprepat anklagelserna, se sid 3).
Carter reste och när han besökte det internationellt framstående
bioteknologiska centrat utanför Havanna uttryckte han sin förvåning
över Boltons uppgifter. Själv hade han fått upprepade
försäkringar av Vita Huset att det inte fanns några
misstankar mot Kuba. Och han talade beundrande om Kubas generositet
att dela med sig av kunskap och produkter till fattiga länder
för att bekämpa AIDS, cancer, gulsot, hjärnhinneinflammation,
Alzheimers m fl svåra sjukdomar.
Som nyvald president inledde Carter 1977 samtal med Kuba för
att återuppta relationer. Men 1979, när de USA-stödda
diktaturerna i Nicaragua och Grenada störtats, återgick
USA till en allt aggressivare Kuba-politik. Kvar av Carters ansats
är intressekontoren i Washington och Havanna. Sedan Reagans
tid har ett femtiotal funktionärer på USAs intressekontor
i Havanna arbetat för att skapa ”inre opposition”.
Under de senaste fem åren har 100 miljoner kronor spenderats
på detta, och för 2002 finns anslag på 50 miljoner.
Ett resultat är det s k Varela-projektet som under 4 år
samlat namn för folkomröstning om ”demokrati, mänskliga
rättigheter och fri företagsamhet”. Lagom till Carters
besök lämnades ca 11.000 namn in till Nationalförsamlingen
av Osvaldo Paya, vars demokratiska gloria dock kantstötts av
förhastat stöd för militärkuppen i Venezuela.
Under 5 dagar besökte Carter jordbrukskooperativ, Läkarhögskolan
för fattiga studenter från Latinamerika och USA, AIDs-sanatorium,
skolor för funktionshindrade, omsorgsboende för äldre
med Downs syndrom, katolska och judiska samfund, USA-stödda
”oberoende grupper” mm, och hade långa samtal med
president Castro. På Martin Luther King Centrat deltog han
i en gudstjänst med Ekumeniska Rådet och talade om sin
gudstro.
Tal på Havannas universitet hör till programmet för
utländska dignitärer och har varit många under åren.
Före Carter hade t ex delstaten Illinois guvernör vidfarits
samma ära och meningsutbyte med studenter. Carters tal var
intressant, inte för att han framhöll USA och Latinamerika
som demokratiska modeller för Kuba att ansluta sig till, utan
för att han trots sin demokratisyn kunde erkänna Kubas
enorma framsteg när det gäller grundläggande mänskliga
rättigheter som utbildning, hälsovård och social
trygghet. Ännu intressantare blev det när studenterna
fick fråga: kan man tala om demokrati utan social rättvisa?
utan lika möjligheter för alla? när över halva
väljarkåren stannar hemma i brist på alternativ?
En argumenterade mot Carters påstående att Kuba inte
har fria val. En menade att USA borde häva blockaden inte för
att USA är störst – som Carter sade - utan för
att det är USA som begår brott mot internationell lag,
inte Kuba, oavsett storlek. En hävdade att Kubas enorma framsteg
inte kan frikopplas från samhällsystemet och dess folkliga
delaktighet, lika lite som grannländernas system kan frikopplas
från miljontals barns för tidiga död. Varela-projektet
avfärdades som USA-politik.
|
|
  |
|
Alla
var jätteartiga, och Carter svarade utförligt till sitt
systems försvar, och allt gick ut direkt på TV och sedan
in extenso i största dagstidningen.
På presskonferensen innan han reste hem upprepade Carter sin
uppmaning till USA att häva blockaden och inte ge ekonomiskt
stöd till de ”oberoende”, för som han sade:
”det skulle allvarligt skada deras integritet”.
Kubas
grundlag och Varela-projektet
I paragraf 88 av Kubas grundlag, som antogs genom folkomröstning
1976, anges vilka som har rätt att lägga fram motioner
eller propositioner i Kubas parlament, National-församlingen.
Normalt brukar det bara vara regeringen och parlamentsledamöterna
som har den rätten, och det har de också enligt Kubas
grundlag. Men dessutom har folkrörelserna denna rätt att
lägga motioner i parlamentet, liksom medborgarna som sådana.
Men ett av villkoren för att medborgare i allmänhet ska
få lägga förslag till parlamentet är att minst
10.000 väljare står bakom.
Det är denna rättighet som det s k Varela-projektet bygger
på, men felaktigt. Varela-projektets upphovsmän –
"Kristna Befrielserörelen" och USAs intressekontor
- påstår att om 10.000 medborgare kräver folkomröstning
måste en sådan genomföras.
Varela-projektet har också hänvisat till paragraf 63
i grundlagen. Men där finns inte heller något stöd
för rätten att kräva folkomröstning. Den paragrafen
tillförsäkrar medborgarna rätten att framföra
klagomål och krav till myndigheterna och rätten att få
ett svar inom en tidsrymd som fastställs i lag. Denna paragraf
stöder t ex klagomål över myndighetsbeslut som upplevs
som orättvisa, eller orättfärdiga, och rätten
att få svar.
Den enda församling som har rätt att fatta beslut om folkomröstning
är Nationalförsamlingen, enligt paragraf 75. Varela-projektet
kan således inte kräva någon folkomröstning,
och inte heller kräva att få lägga förslag
i nationalförsamlingen om lagändringar. Det projektet
kan göra är att uppmana nationalförsamlingen att
diskutera frågan. Om så skulle ske, skulle det som i
de flesta parlament beredas i något av utskotten, och utskottets
förslag till ställningstagande bli vägledande för
omröstningen i nationalförsamlingen.
Varela-projektet stöds av kristdemokraterna i Sverige som avsätter
en del av sitt SIDA-anslag till stöd för "Kristna
Befrielserörelen" och Varela-projektet. Dess officielle
upphovsman, Osvaldo Paya, får också årets demokratipris
från National Democratic Institute for International Affairs
i Washington med anslag från bl a Coca-Cola, Enron, Exxon
Mobil, Ford, General Motors, Johnson & Johnson, Lockheed Martin,
Texaco, Unilever, Unisys
|
