Che Guevara och Fidel Castro
Eva Björklund

40 år har gått sedan Che Guevara mördades i Bolivia. Den tillfångatagna Che måste skjutas för att en rättegång skulle kunna undvikas. Och kroppen fördes bort i hemlighet för att förhindra att graven blev en vallfartsort. Många och starka krafter har sedan gjort sitt yttersta för att dels svärta hans eget eftermäle, dels använda honom för att smutskasta Kuba i allmänhet och Fidel Castro i synnerhet. Även om de inte har lyckats, utan tvingats se hur Che blivit förebild och symbol i den globala rättvisekampen, och Kubas prestige större än någonsin så har de ändå lyckats få även många sympatiskt inställda att föra vidare påståendena om en motsättning mellan Che och Fidel, att Che hade blivit obekväm på Kuba, att Fidel ville få honom ur vägen. Få om någon av alla hans ickekubanska levnadstecknare har tagit hans eget avskedsbrev till Fidel på allvar, och ännu färre har i sina mer eller mindre välgrundande spekulationer om vad som föregick avresan från Kuba brytt sig om att bland källorna ta med Fidel Castro, kanske på grund av rädslan att utmålas som ”diktaturanhängare”, vilket lätt drabbar den som tillmäter Fidel Castros ord något värde.
Med Ignacio Ramonets stora intervjubok, Hundra timmar med Fidel, kunde de vetgiriga äntligen få ta del även av Fidels ord om vad som skedde. Eftersom de ännu inte finns på svenska (dock äntligen på engelska: FIDEL CASTRO MY LIFE - Ignacio Ramonet, Penguin Books, Canada) har jag översatt dem, men jag vill också påminna om ”Che på svenska” där alla kan ta del av Ches tankar utan omtolkning och även Fidel Castros minnestal till Che inför massmötet på revolutionstorget i Havanna 18 oktober 1967, ord som besannas inte minst i dagens Latinamerika.

Ur Ches avskedsbrev till Fidel

”Då jag ser tillbaka på mitt liv tror jag mig ha arbetat med så stor ärlighet och hängivenhet jag kunnat för att befästa revolutionens seger. Mitt enda allvarliga misstag är att inte ha haft mer förtroende för dig redan från första stund i Sierra Maestra och att inte tillräckligt snabbt ha insett dina egenskaper som ledare och revolutionär…
Sällan har en statsman varit så lysande som du under dessa dagar och jag är också stolt över att ha följt dig utan tvekan, och ha identifierat mig med ditt sätt att tänka och se och bedöma farorna och principerna.
Andra trakter av världen begär mina ringa insatser. Jag kan göra vad som förvägras dig genom ditt ansvar i ledningen för Kuba och stunden är inne för oss att skiljas.
Och, om den avgörande timmen slår för mig under en annan himmel, kommer min sista tanke att gälla detta folk och särskilt dig. Jag är dig tacksam för vad du lärt mig och ditt föredöme som jag skall försöka att förbli trofast ända in i de yttersta konsekvenserna av mina handlingar. Jag har alltid identifierat mig med vår revolutions utrikespolitik och jag fortsätter att göra det.
Alltid mot segern. Fosterlandet eller Döden. Jag omfamnar dig med hela min revolutionära lidelse.”

Ur Fidel Castros minnestal

”Che var en av de mest folkkära och mest beundrade, en av de mest älskade och utan tvekan också den mest enastående bland våra revolutionära kamrater.
Men hur ska nu revolutionärerna ta detta bakslag? Che själv gav oss sin mening om detta klart och tydligt, när han i sitt budskap till den latinamerikanska solidaritetskonferensen skrev att var än döden överraskade honom, så var den välkommen om bara hans stridsrop nått ett mottagligt öra och någon annans hand sträckts ut för att fatta hans vapen.
Och detta hans stridsrop kommer att nå miljoner mottagliga öron” fortsätter Fidel: ”Nya ledare kommer att träda fram ur folkets egna led, så som ledarna alltid har trätt fram i alla revolutioner.
Han tänkte, utvecklade och skrev så mycket. Ches skrifter, hans politiska och revolutionära tänkande kommer att få ett bestående värde för den revolutionära utvecklingen på Kuba och i Latinamerika. Och vi tvivlar inte en sekund på att hans idéer som handlingsmänniska, tänkare, moraliskt föredöme, med en mänsklig känslighet som söker sin like och uppträdande utan tadel, har och kommer att ha universell betydelse.

Ur Ignacio Ramonets intervju med Fidel Castro

Fidel om Che

1963-64 hade Che Guevara börjat aktualisera sina ord från mötet med Fidel i Mexiko, att när de segrat ville han ge sig iväg för att bidra till revolution i Argentina, via Bolivia. Och Fidel säger som svar på Ramonets fråga om Ches utlandsresor kring årsskiftet 1964, till FN, Algeriet och andra länder i Afrika:

”De ingick i strategin, i slutskedet av förberedelserna för hans mission, när beslutet redan var fattat att han skulle till Bolivia. Han visade en väldig entusiasm, målet var revolution i Argentina. Det handlade bara om att skapa rätt förutsättningar, för i det läget ville alla krossa oss och vårt svar var att förändra villkoren.”

Ramonet tar upp påståendena i internationella media ”att det förelåg en brytning mellan er, allvarliga politiska motsättningar, att han hade arresterats och till och med att han hade mördats?”

”Vi stod tyst ut med hela kedjereaktionen av rykten och förtal. Men innan han gav sig iväg i slutet av mars 1965 hade han skrivit ett avskedsbrev till mig. Det höll jag för mig själv fram till den 3 oktober när det nya kubanska kommunistpartiet valde sin första centralkommitté. Då blev det nödvändigt att förklara varför Che inte fanns med. Men förtalet fortsatte, fienden sådde splittring och misstro och spred ryktet att Che Guevara hade ”utrensats” på grund av avvikande åsikter.”

När Che berättar för er om sitt projekt med Bolivia och Argentina, var ni med på det?
”Han var otålig. Det han föresatt sig var svårt att genomföra. Av egen erfarenhet sa jag till Che att bättre förutsättningar behövde skapas. Att det behövdes tid, att han inte skulle vara så otålig.
”Det fanns saker som var väldigt viktiga för honom: att han i början av revolutionen hade skickat iväg en ung journalist, Jorge Ricardo Masetti – som var med oss i Sierra Maestra och som sedan var med och grundade Prensa Latina och som var mycket god vän med Che – för att organisera en gerilla i norra Argentina. Och Masetti dog under det uppdraget. Che var sådan att när han sände ut någon på ett uppdrag och det ledde till döden, så gjorde det starkt intryck på honom. Det gjorde ont varje gång han tänkte på de kamrater som dog.”
”Che tänkte mycket på sin plan, med vårt fulla stöd, för det hade vi ju lovat. Men när Che otåligt vill ge sig iväg säger jag till honom att ännu hade förutsättningarna inte skapats. Jag ville inte att han skulle åka till Bolivia för att organisera en liten grupp, utan att han skulle vänta tills en styrka hade organiserats. Vi hade ju upplevt hur det kunde vara under alla vedermödor under den inledande fasen av vår gerilla. Jag sa: ´Che är en strategisk ledare, han bör åka till Bolivia när där redan finns en tillräckligt solid och beprövad styrka.´ Jag var tvungen att övertala honom.”
”Vi bistod Lumumbas folk i Kongo. Och vi hade redan samarbetat med algerierna i kriget mot Marockos invasion 1961. Che var otålig. Och eftersom han intresserade sig för kampen i Afrika föreslår jag honom att ge sig av till Afrika på ett viktigt uppdrag i väntan på att rätt förutsättningar skulle hinna skapas i Bolivia för att inleda den kamp vars grundläggande målsättning var hans fosterland Argentina, för att sedan utvidgas över hela subkontinenten. Uppdraget i Afrika var väldigt viktigt. Det handlade om att bistå gerillarörelsen i östra Belgiska Kongo mot Tschombe, Mobutu och de europeiska legoknektarna.”
”Efter Afrika reste han till Tjeckoslovakien i mars 1966. Läget var komplicerat, han befann sig där illegalt. Eftersom han hade skrivit ett avskedsbrev och eftersom han hade en så stark hederskänsla kunde han inte tänka sig att återvända till Kuba efter att ha tagit avsked. Men de kadrer som skulle med honom till Bolivia var redan utvalda och förberedde sig. Så jag skrev till honom – familjen har publicerat brevet - och argumenterade, vädjade till hans pliktkänsla och sunda förnuft. Jag försöker övertala honom, att det är hans plikt att återvända, att sätta sig över andra överväganden, och avsluta förberedelserna för Bolivia. Och han återvänder i hemlighet. Ingen kände igen honom någonstans, inte heller under resan. Han kom tillbaka hit i juli 1966.”

Ramonet frågar hur Fidel ser på Ches död, och Fidel talar om motsättningarna med Mario Monje.

”När Che kom tillbaka till lägret efter en lång expedition så möttes han av problem, och det uppstår ett gräl med den bolivianska kommunistledaren Mario Monje. Partiet hade redan folk i gerillan, men det hade också en av ledarna för en anti-Monjegrupp, Moisés Guevara. Monje kräver att få överta ledningen, och Che var mycket uppriktig, oböjlig… Jag menar att Che borde ha ansträngt sig mer för att skapa enighet, det är min uppfattning. Hans karaktär är uppriktig, och det uppstår en hård diskussion med Monje, fastän så många av hans folk hade hjälpt till med organiseringen, för Inti och de andra tillhörde hans grupp. Men det Monje krävde var omöjligt: att vara ledare för hela styrkan, det var en upprörande och opassande hållning.
Det fanns redan vissa problem, och en sak som det inte har talats så mycket om, och som skadade den revolutionära rörelsen i Latinamerika: splittringen i prosovjetiska och prokinesiska grupper. Det splittrade hela vänstern och alla revolutionära rörelser vid ett historiskt tillfälle när det fanns objektiva förutsättningar och det var fullkomligt möjligt att genomföra den kamp som Che gav sig iväg för att sätta igång där.
Och alla de ansträngningar vi gjorde när vi fick veta att denna brytning ägt rum! Jag menar att det verkligen inte var rimligt att kräva att få överta ledningen, utan helt enkelt att det kanske hade behövts lite, låt oss säga, annat handlag. För, om Monje nu hade bett om det, kunde Che ha givit honom titeln chefsgeneral, eller vad som helst, men utan befäl över styrkorna. Det handlade ju om en ärelystnad, en dröm som var lite löjlig. Monje hade ju inte förutsättningar för att kunna leda det där.”

Var Che för hård i nyporna?

”Det var uttryck för Ches superhederlighet: begreppet diplomati, utan att föra någon bakom ljuset, begreppet listighet, väckte nog hans motvilja.
Men, hör här, i vår egen revolution, hur många gånger har vi inte upptäckt ärelystnad hos folk när det gällde förtroendeposter och tillsättningar? Dumheter. Mer än en gång var vi tvungna att tillsätta folk och göra eftergifter. Det behövs en viss taktkänsla i vissa omständigheter när den raka vägen inte leder till någon lösning. Och vid detta tillfälle var denna brytning mellan Monje och Che till skada… Till stor skada. Ingen vet hur mycket vi ansträngde oss för att förhindra denna skada. Ni kan inte ana vad vi har stått ut med här, vilka enorma misstag. Enorma misstag som den ena eller den andra har begått emellanåt. Vi har då alltid kritiserat saken, men i en anda av enighet.
Det är klart att Monje handlade fel, och sedan kom andremannen inom kommunistpartiet, Jorge Kolle, och jag övertygade honom att trots partidisciplinen så kunde han inte lämna folket i sticket. Jag talade med Lechín och övertygade honom att stödja gerillarörelsen.
Men redan då, när Che knappt hunnit tillbaka från sin expedition, är en fiendestyrka på väg och gerillan faller i arméns bakhåll… De blir förrådda och armén vet att gerillan befinner sig i området. Och det är då som striderna inleds, för tidigt, och det som vi velat undvika uppstår: vi hade velat att innan de första striderna skulle inledas skulle det finns en organiserad front. Men de politiska faktorerna ingrep och Che förklarar i sin dagbok allt vad som sedan skedde.”
”Fastän jag var medveten om den fara Che befann sig i sedan månader, och de extremt svåra omständigheter han kämpade mot, så tyckte jag att hans död var overklig, ett faktum som det inte var lätt att ta till sig. Tiden går och ibland drömmer jag om den kamrat som dog, och jag ser honom levande, pratar med honom, och väcks sedan av verkligheten. Det finns människor som aldrig dör för en, de har så stark närvaro, så mäktig, så intensiv att man inte kan föreställa sig att de är döda, försvunna. Framför allt för att de fortsätter att vara med i känslor och minnen. Vi, inte bara jag, utan det kubanska folket drabbades oerhört hårt av nyheten om hans död, även om den inte var oväntad.”
”Che stupade inte i strid för något annat än för fattigas och utblottades sak på jorden. Den saken, som var Ches, kommer att segra, den håller på att segra. Che är ett föredöme, en okrossbar moralisk kraft. Hans sak, hans tankar finns nu i kampen mot den nyliberala globaliseringen, och de segrar”
”Han lämnade oss med många minnen, outplånliga, och därför säger jag att han var en av de ädlaste, mest enastående och mest oegennyttiga personer jag känt, men det skulle inte ha så stor betydelse om vi inte trodde att människor som han finns i miljoner, miljoner och miljoner bland folken. De människor som utmärker sig på ett enastående sätt skulle inte kunna åstadkomma något om inte många, miljoner som de, hade fröet i sig och hade förmågan att utveckla dessa egenskaper. Därför har vår revolution lagt så stor vikt vid att kämpa mot analfabetismen och för att utveckla utbildningen, så att alla kan bli som Che.”

översättning Eva Björklund