Förändring i Havanna & i Miami
Anita Persson, Jan Strömdahl
Rafael Hernandez från Kuba deltog i internationella författarkongressen i juni i Stockholm, i ett panelsamtal med de kubanska författarna René Vasquez Díaz, från Malmö, och Mayra Montero från Miami, samt USA-journalisten Ana Menendez. Intressant nog kom samtalet inte att handla så mycket om de förändringar i Kuba som media spekulerar så mycket om, utan om svårigheterna att vara ”dissident” i Miami, och om förhoppningarna om en öppning där, se ”Kubanskt regimskifte ... i Miami!” Det blev istället under två kvällar på Latinamerikansk bokhandel i Stockholm som Rafael Hernandez diskuterade situationen i Kuba. Han är förhoppningsfull om en utvecklad socialism men ser också svårigheter.
Rafael Hernandez är redaktör för ”Temas, cultura, ideologia, sociedad”, tidskrift för debatt, som startade 1995 för att främja den samhällspolitiska och kulturella debatten. ”Temas” kommer ut en gång i kvartalet med temanummer, håller rundabordssamtal som samlas i debattböcker. Den har också en hemsida: www.temas.cult.cu .
”Fler partier ger inte mer demokrati”
”Transition” eller ”övergång” har blivit ett fult ord för oss kubaner, men det borde inte vara så. Marx talade om övergången från kapitalism till socialism, från socialism till kommunism. Che, Fidel, Gramsci har talat om övergångar och skeden inom dem. Problemet är att ”transition” har blivit kodord för tillbakagång till kapitalism.
”Transitionen” inleddes 1959 i Kuba från kapitalism till socialism och den har sedan dess genomgått flera skeden för att rätta till eller för att anpassa tex till den svåra ekonomiska situation som uppstod vid sovjetblockets sammanbrott. Vi inser klart att vi befinner oss i ett övergångsskede, dock inte till kapitalism, utan till förnyad socialism. Nu är det dags att lösa problem som förblivit olösta eller uppstått under överlevnadsskedet.
När det gäller att återupprätta och utveckla socialismen på Kuba finns några kärnpunkter:
1. Samhällelig egendom. Det har i många fall uppfattats som detsamma som statlig egendom. Det ifrågasätts i Kuba och de flesta politiska ledare är överens om att socialism är mer än så. I den grundlagsändring som gjordes 1992 klargjordes att samhällelig egendom kan vara statlig egendom av de grundläggande, viktigaste produktionsmedlen, men behöver inte omfatta alla produktionsmedel. Kooperativ egendom, kommunal egendom, sociala organisationer och andra former av gemensamt ägande är också samhällelig egendom. Grundlagen erkänner också privat, enskilt eller familjebaserat ägande av produktionsmedel inom ramen för en socialistisk samhällsordning.
2. Marknaden. Vi hade en marknad av småföretag inom servicenäringar fram till 1968, då allt förstatligades. Men vi ansåg att det var ett socialistiskt samhällsbygge både före och efter. Nu debatteras möjligheten att återupprätta en del av detta, men i form av kooperativ. Inom jordbruket har vi haft kooperativ och enskilt ägande parallellt med statliga jordbruk hela tiden. Grundregeln är att inte exploatera andras arbete för egen vinst.
3. Deltagande. Det har minskat. Det beror inte på att de politiska formerna och institutionerna inte är demokratiska. Problemet är att de inte fungerar som de ska. I praktiken har det folkliga deltagandet i folkmakten minskat bl a på grund av trötthet, ingen ljusning i sikte och att förslag inte leder till resultat. Politisk debatt och påverkan på besluten är avgörande för ett socialistiskt system. Detta har malts ner av problemen och av byråkratin. Det är ett återupplivande av denna debatt som Raul (Castro) uppmanar till. Han uppmanar till kritisk och öppen debatt i media. Det har fungerat dåligt, utom möjligen i radion, som erbjudit betydligt större utrymme och möjligheter för debatt än både tidningar och teve.
4. Ungdomen. De unga, som aldrig upplevt socialismen utan umbäranden, är underrepresenterade i det politiska livet. De måste få plats med sina erfarenheter och drömmar. Detsamma gäller kvinnorna, även om vi har kommit ganska långt med 45 procent i nationalförsamlingen.
Tillsammans måste vi diskutera fram ett nytt politiskt samförstånd, med utrymme och uppmuntran för aktivt deltagande, bygga upp nya strukturer - inte vertikala utan mer horisontella - och nya utmaningar också för ungdomen, på samma sätt som vi fick i revolutionens inledningsskeden.
Det folkliga deltagandet har börjat ge resultat. Decentraliseringen av jordbruket, kommunernas ökade ansvar och beslutsförmåga, upplåtelsen av statlig mark, som legat i träda, till enskilda och kooperativa jordbrukare samt höjningen av inköpspriserna till jordbrukarna är kanske den viktigaste reformen. Folkmaktssystemet är ryggraden i den demokratiska socialismen, om den inte får kött på benen bryter den ihop. Folkmaktens nationalförsamling är högsta beslutande organ, ledamöterna är folkvalda, inte partivalda.
Flerpartisystem kan diskuteras, men det är inte något som folk ser som en lösning eller i alla fall inte som någon prioritet. Fler partier är inte detsamma som mer demokrati. I Latinamerika är partierna och partisystemet i kris och folk där har inte förtroende för partierna. De vill ha folkmakt inte partimakt, de vill ha direktdemokrati - deltagande demokrati - och ser inte partierna som ett redskap för det. Det viktigaste för oss kubaner är att utvidga demokratin i folkmakten och utvidga ramarna för debatten. Det handlar inte om att alla ska tycka och tänka samma sak. Det handlar om att öppna vägarna för verklig folkmakt utan byråkratiska stoppklossar.
Vi har några få i utlandet omhuldade ”dissidenter” men massor av oliktänkande i Kuba. Vårt problem är inte brist på åsikter utan brist på handling – att veta att ens mening betyder något och leder till resultat.
Vi är optimister, fiendens drömmar om ”transition” i Kuba kommer vi inte att bidra till att förverkliga. Vi vill lära av andras erfarenheter och kunskaper – men inte ta efter.
Det vi arbetar för är fortsatt övergång till socialism och att stärka det civila samhället. Detta har vi byggt på hela tiden - civilsamhället och sociala rörelser, ideella organisationer och folkrörelser.
Vi måste häva informationsblockaden och den internationella, massmediala, underförstådda sammansvärjningen, som framställer vårt samhälle i totalt förvridet skick.
|
Med skapande fantasi kan även badkar förändras, till soffa eller blomlåda.
Foto Eva Björklund |
Kubanskt regimskifte ... i Miami!
Referat Bertil Olsson
Enligt många experter pågår nu en politisk maktförändring bland kubanerna i Miami. David Brooks skriver i mexikanska La Jornada den 18 augusti, att under närmare ett halvsekel har Miami väntat på ett regimskifte i Havanna, men det verkar nu istället inträffa i Miami. Brooks menar att den förändring i politiken, som nu sker på delstatlig och nationell nivå, kan få historiska konsekvenser både för den politiska kartan i USA och de bilaterala relationerna mellan USA och Kuba.
Det tydligaste uttrycket förändringen är att två och kanske alla de tre kubansk-amerikanska kongressledamöter som representerar Florida, och som gjort sina politiska karriärer på att hetsa mot den kubanska revolutionen, nu för första gången riskerar att inte bli omvalda i sina respektive valdistrikt i Miami vid valen i november.
Lincoln Díaz-Balart, den mest kände av dessa tre republikanska politiker, riskerar enligt färska undersökningar att förlora sitt mandat till demokraten Raúl Martínez. Mario Díaz-Balart – yngre bror till Lincoln - utmanas av Joe García, ledare för Demokratiska partiet i Miami-Dade, och tidigare ledare för den organisation som ursprungligen förde bröderna Díaz-Balart till makten, nämligen Kubansk-Amerikanska Stiftelsen (CANF*).
I intervjun med La Jornada, säger den kubansk-amerikanske analytikern Francisco Aruca att om bara en av dessa demokrater vinner, ”innebär det början på slutet för högern i Miami”. Aruca är direktör på Radio Progreso, en av de få medieröster i Miami som inte kontrolleras av exilkubanska högern. Han känner sig optimistisk, för ”nu är folk inte lika rädda längre” för dem som förr styrde Miami med hård hand och hotade alla som hade annan uppfattning.
Även om utmanarna inte förespråkar någon radikal förändring i USAs politik mot ön, är de djärva nog att hävda att Washingtons strategi under fem decennier har misslyckats, vilket hade varit otänkbart för några år sedan. Och framför allt innebär deras kampanj en öppning i Miami som kan komma att förändra delstaten Floridas roll i den nationella politiken och i relationerna med Latinamerika.
Det är flera faktorer som orsakar denna politiska förändring, säger Álvaro Fernández, politisk organisatör sedan många år, utgivare av nättidningen Progreso Weekly. Å ena sidan handlar det om ett generationsskifte bland kubaner i USA, där de ledande figurerna åldras eller dör. (Bl a Jorge Mas Canosa som dog 1997. Han grundade CANF och var exilkubanernas främste talesman i Washington. När han försvann splittrades organisationen).
De nya generationerna och de kubaner som kommit efter 1980 tänker inte likadant som de som kom på 60-talet. Ännu mer alarmerande för det gamla gardet, som en gång gav Republikanska partiet dess enda latinamerikanska bas, är att nyanlända kubaner som blir USA-medborgare, väljer att registrera sig som demokrater eller oberoende hellre än republikaner.
Å andra sidan pågår en demografisk förändring såväl i Miami som i Florida. ”Miami blir mer latinamerikanskt, men mindre kubanskt”, säger Fernández, och att det nu finns fler colombianer, venezolaner, centralamerikaner och mexikaner. Kubanerna är faktiskt inte längre i majoritet bland latinamerikaner i Florida, vilket ger en annan politisk karta, både lokalt och nationellt.
En del politiker, analytiker och kampanjledare påpekar också att vad som sker på Kuba också spelar in. Den gängse uppfattningen bland både nykomlingar och veteraner inom den politiska kampen var att revolutionen inte kunde existera utan Fidel Castro. Men när nu Kuba, trots att Castro inte är närvarande, inte bara överlever utan också fortsätter sin väg framåt utan några av de katastrofer som förutspåddes, börjar man ifrågasätta en hel reaktionär sektor här. När det kommer nya invandrare som vill upprätthålla kontakten med släkent på ön genom att resa och skicka pengar, börjar grunden för den gamla synen på blockaden och det tidigare nästan totala stödet för den politiken att försvinna.
Fernández säger att det nu inte längre bara finns en enda exilkubansk röst, och ännu mindre bara en enda latinamerikansk. Allt fler medieröster inte bara står fria från det reaktionära monopolet, utan ägnar sig åt att avslöja ultrahögern som har kontrollerat Miami under årtionden.
Allt detta har väckt förhoppningar bland dem som har varit dissidenter gentemot de reaktionära anticastristernas politiska, ekonomiska, mediala och kulturella kontroll. ”Det är ingen revolution, utan en gradvis förändring”, säger Max Lesnick, journalist sedan många år i Miami, ”men vi har nya kort på hand”.
Dissidenterna i Miami hävdar bestämt att den politiska förändringen inte går att hejda. Åtskilliga hoppas att den ska visa sig i valen om tre månader. Efter nästan 50 år under samma regim i Miami är de otåliga.
