125 år har gått och USA vill fortfarande inte erkänna Kuba som suverän nation

Det är för länge sedan dags för USA att behandla Kuba som den suveräna nation det är.

Den 15 februari är det 125 år sedan explosionen som förstörde slagskeppet USS Maine i Havannas hamn 1898, vilket utlöste det spansk-amerikanska kriget. USAs seger över Spanien, som uppnåddes på bara fem månader, förverkligade en ambition som USA haft och som sträckt sig ett sekel tillbaka – herravälde över Kuba. Detta herravälde varade i ett halvt sekel tills Fidel Castro bryskt satte stopp för det 1959, men det satte ett outplånligt spår i Washingtonpolitikernas psyke – idén att Kuba inte är en verkligt suverän nation utan rättmätigt tillhör Förenta Staterna.

”Jag har alltid betraktat Kuba som det mest intressanta tillskott som någonsin skulle kunna göras till vårt system av stater”, skrev Thomas Jefferson, som utan framgång försökte köpa Kuba 1809. John Quincy Adams fångade Washingtons känsla av naturlig äganderätt när han 1823 skrev: ”Om ett äpple, som av stormen har skurits av från sitt träd, inte kan annat än falla till marken, kan Kuba, som med våld har skiljts från sin egen onaturliga förbindelse med Spanien och som är oförmögen att försörja sig självt, bara dras till den nordamerikanska unionen”. Under hela 1800-talet försökte USAs presidenter övertala Spanien att sälja Kuba, men utan resultat. År 1898 tog Förenta staterna Kuba i krig.

Kuba skulle ha annekterats direkt då, liksom Puerto Rico, Guam och Filippinerna, om det inte vore för Teller-tillägget. Det dokumentet bifogades krigsförklaringen mot Spanien och lovade Kuba självständighet. Efter fyra års amerikansk militär ockupation fick Kuba i stället ett slags halvsuveränitet som begränsades av Platt-tillägget, som ålades den nya kubanska regeringen som ett villkor för USAs militära tillbakadragande. Det förbjöd Kuba att ingå fördrag med tredjeländer som var till skada för USAs intressen, det gav utrymme för USAs militärbaser (inklusive Guantánamo Naval Station, som än i dag är en bestående symbol för Washingtons vägran att erkänna Kubas suveränitet) och gav Washington rätt att ingripa militärt på Kuba för att upprätthålla ordningen, vilket man gjorde 1906, 1912, 1917 och 1920.

När Platt-tillägget upphävdes som en del av president Franklin D. Roosevelts ”goda granne-politik” var USAs ekonomiska och politiska dominans väl etablerad. När en nationalistisk regering kom till makten 1933 satte Washington in ekonomiska sanktioner och diplomatiska påtryckningar för att få den att gå under, vilket den gjorde på bara 100 dagar.

Ett centralt mål för Fidel Castros revolution var att befria Kuba från USAs herravälde. Han uppnådde detta på kort tid genom att sparka ut USAs militära inblandning, undvika USAs ambassadör och nationalisera USA-egendom till ett värde av över 1 miljard dollar. Washington svarade med att bryta de diplomatiska förbindelserna 1961, vilket inledde en skilsmässa vars bitterhet har varat ända sedan dess.

Under de följande decennierna har Förenta staterna inte lyckats skaka av sig sin besatthet av att återta Kuba. Först kom det paramilitära ”hemliga kriget” på 1960-talet och det ekonomiska embargot, som fortfarande är i kraft, och som syftar till att störta Kubas regering. Senare har USAs lagar och politik varit förvånansvärt tydliga när det gäller att förkasta Kubas rätt att sköta sina egna angelägenheter.

I Cuba Liberty and Democratic Solidarity Act från 1996 (även känd som Helms-Burtonlagen) anges en lång rad villkor som Kuba måste uppfylla innan embargot kan hävas, bland annat att ersätta sitt socialistiska system med en fri marknadsekonomi, att installera ett politiskt flerpartisystem med lika tillgång till media för alla och att betala ersättning inte bara till USA-ägare vars egendom nationaliserades efter 1959, utan även till kuba-amerikaner. Avdelning III ger de tidigare ägarna rätt att i US-amerikansk federal domstol stämma varje amerikansk, kubansk eller annan utländsk enhet som gör ”fördelaktig användning” av egendomen. Dessa bestämmelser förnekar i praktiken Kubas suveräna rätt att förfoga över egendom på Kuba som vid den tidpunkten ägdes av kubanska medborgare.

År 2003 inrättade president George W. Bush en Kommission för bistånd till ett fritt Kuba för att ”planera för Kubas övergång”. De första 54 sidorna i den 423 sidor långa rapporten var en katalog över åtgärder ”för att åstadkomma ett snabbt slut på Castros diktatur”. Resten ägnades åt att beskriva hur USA sedan skulle göra om Kuba till sin egen avbild – lagstiftande församling, verkställande församling, domstolar, väpnade styrkor, lagar, marknader, sociala tjänster, transporter, kommunikationer och miljö. Det var en plan så detaljerad att till och med 1700-talets kolonialister skulle rodna. En andra rapport 2006 rekommenderade mer av samma sak, vilket fick OAS dåvarande generalsekreterare José Miguel Insulza att kommentera: ”Det finns ingen övergång, och det är inte ert land.”

År 1986 uttryckte Fidel Castro sin förhoppning om bättre förbindelser mellan USA och Kuba, men endast ”på grundval av den mest obegränsade respekten för att vi är ett land som inte tolererar skuggor över vårt oberoende”. I sitt första offentliga uttalande efter att han tillträdde som president 2006 bekräftade Raúl Castro denna ståndpunkt, och i varje större tal sedan dess har han och president Miguel Díaz-Canel upprepat att bättre förbindelser är beroende av USAs respekt för Kubas suveränitet.

I december förra året uttryckte vice utrikesminister Carlos Fernández de Cossío hopp om att president Bidens lättnader i fråga om vissa av president Trumps sanktioner skulle kunna innebära en uppvärmning av förbindelserna. Men, varnade han: ”USAs regering kan inte behandla Kuba som om det vore en del av dess territorium eller behandla Kuba som om det vore en kolonial besittning.”

President Biden har varit vältalig och orubblig i sitt försvar av principen om nationell suveränitet som svar på Rysslands invasion av Ukraina. ”Vi vet alla vad som står på spel”, sade Biden i december. ”Själva idén om suveränitet, FN-stadgan”. Men respekten för nationell suveränitet måste vara universell för att vara äkta, och gälla såväl motståndare som allierade. Hundratjugofem år efter det att Förenta staterna för första gången ingrep på Kuba och trängde undan de självständighetskämpar som hade stridit mot spanska trupper sedan 1895, är det dags – för länge sedan ­– att Förenta staterna börjar behandla Kuba som den suveräna nation det är.

William M. LeoGrande, The Nation 230213 /cv

Sovereign Cuba, 125 Years Later

William LeoGrande är professor i statsvetenskap vid American University och författare till boken Our Own Backyard: The United States in Central America och tillsammans med Peter Kornbluh författare till Back Channel to Cuba: The Hidden History of Negotiations between Washington and Havana.

I en kommentar i The Nation säger Nina Rodrigues:

Jag uppskattar den historiska beskrivningen av förhållandet mellan de två länderna. USAs avsikt verkar dock inte vara att återfå den fysiska kontrollen över Kuba som författaren tror. Inte längre. Mindre som Puerto Rico, men mer som Centralamerika. USA, som vi förstår det i Latinamerika, använder Kuba för att på ideologisk nivå bekämpa ”hotet från kommunismen”. I sig ett eget hot, en varning, riktat mot andra nationer i området. Det värdiga ekonomiska oberoendet från USA får inte följas av andra. Särskilt när detta oberoende innebär hälsovård- och utbildning av hög kvalitet, slut på eländet och så vidare. En värdig icke-kapitalistisk nation ligger inte i imperiets intresse.