Amnesty stöder Trumps kuppförsök i Venezuela

Tidigare har Amnesty ställt sig bakom NATO:s invasion av Afghanistan. Foto: Twitter @BenjaminNorton

Det hör till sakens natur att Amnesty Internationals rapporter litar på att läsarna tror dem och på deras opartiskhet. Men det finns stor anledning att inte lita på dem. Amnesty ignorerar vissa grova människorättsbrott i Venezuela, medan man demoniserar de som stöder landets president Nicolas Maduro.

Strax efter ett möte med Juan Guaido (som Trump och en ny Irak-liknande koalition av de villiga har godkänt som Venezuelas interimspresident) släppte Amnesty en rapport som är ett illa dolt försök att utifrån ”mänskliga rättigheter” förstärka de militära hoten från Trump och hans hejdukar mot Venezuela.

Erika Guevara-Rosas, Amnesty’s Amerikachef, sa: ”Internationell rätt är det enda hoppet för offren för människorättsbrott i Venezuela. Det är dags att aktivera alla tillgängliga mekanismer för att förhindra ytterligare illdåd.” Och i rapporten sägs: ”Länder som är bekymrade över situationen för mänskliga rättigheter i Venezuela bör överväga att tillämpa universell rättsskipning”.

Sanktioner

Amnestys påståenden om Venezuela är allvarliga. Om de stämmer, förtjänar handlingarna fördömande. Men det finns många skäl till att ifrågasätta Amnestys ärlighet, opartiskhet och ställningstaganden. Någon borde till exempel be Amnesty att räkna upp de länder som man är ”allvarligt oroade över”. Hur många av de länder som förser Saudiarabien med vapen, länder som USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike (och Sverige) finns på den listan?

När Amnesty släppte sin rapport var USA:s hot om en militär attack på Venezuela, under täckmantel av ”humanitärt bistånd”, akut. Man bortsåg från att Venezuela tar emot hjälp som sker i samarbete med regeringen. (Från FN, Ryssland, Kuba med flera).

USA:s nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton och senator Marco Rubio har upprepade gånger utfärdat maffia-liknande varningar mot Venezuelas militär och Maduro. Trump har själv upprepade gånger hotat med det militära alternativet sedan 2017, året då han sägs ha frågat ”varför är vi inte i krig med Venezuela?”

Amnesty har vägrat att fördöma Trumps finansiella sanktioner som har pågått sedan augusti 2017 och vars effekter på ekonomin är förlamande. Tills nu har sanktionerna kostat Venezuelas regering en bra bit över 6 miljarder dollar i en ekonomi som importerade för 11,7 miljarder totalt 2018. Innan det djupa och ihärdiga raset på oljepriset (och oljeproduktionen som störtdök när sanktionerna sattes in) importerade Venezuela mediciner för ca 2 miljarder dollar om året.

Det är viktigt att komma ihåg att när det gäller just Venezuela har Amnesty var väldigt tydlig med att peka på ekonomiska problem som människorättskränkningar. Förra året, när de skrev till mig om vägran att fördöma Trumps sanktioner, sa Amnesty: ”Amnesty International tar inte ställning till nuvarande tillämpning av dessa sanktioner, utan betonar istället den angelägna vikten av att ta itu med den allvarliga krisen som påverkar tillgången till hälsovård och mat som Venezuela står inför. Vad gäller mänskliga rättigheter är det venezolanska statens ansvar att lösa detta.”

Som jag tidigare nämnt i ”The Canary” har Amnesty nu uppdaterat din ståndpunkt om Trumps sanktioner. Groteskt nog ber Amnesty Trump att vara försiktig och ”övervaka” effekten av de nya sanktioner han införde i januari. De nya sanktionerna syftar till att skära av inkomsterna av försäljning från Venezuela till USA. Amnestys fortsatta vägran att medge att det sedan augusti 2017 pågår en förödande attack på Venezuelas ”rättigheter till hälsovård och mat” är skrämmande. Det räcker för att ifrågasätta ärligheten och opartiskheten vad gäller Amnesty. Det för att varje trovärdig människorättsgrupp skulle kräva ett omedelbart slut på alla ekonomiska sanktioner som Trump infört.

Kriminalitet

Amnesty slår också fast i sin senaste rapport att: ”De fattigare delarna av Caracas och andra delar av landet är särskilt påverkade och stigmatiserade. Där registrerades det högsta antalet offer, som senare presenterades som ’kriminella’ dödade i sammanstötningar med myndigheterna.”

Det råder inget tvivel om att säkerhetsstyrkorna har begått brott. Det har Maduros regering medgivit. Venezolanska polischefer arresterades för brott begångna under de våldsamma protesterna 2017. I juni 2017 varnade försvarsminister Vladimir Padrino López offentligt säkerhetsstyrkorna i en TV-sändning. Han sa att han inte ”ville se en enda polis göra ett enda illdåd.” Dessa protester var det femte USA-stödda försöket att störta landets regering med våld sedan 2002. Trump leder nu det sjätte försöket.

Det är också viktigt att komma ihåg att de venezolanska säkerhetsstyrkorna själva drabbats av många dödsfall (sedan långt innan den nuvarande regeringen tillträdde). Samtidigt har landet plågats av våldsamma USA-stödda protester i åratal. Dessa har gjort saker som att bränna Afro-venezolaner levande på gatorna och mörda poliser. Idag står landet inför det mycket allvarliga hotet om en USA-invasion. Denna skulle föra de mest våldsamma oppositionsgrupperna till makten.

Vi kan bara föreställa oss hur säkerhetsstyrkorna i ett land som Storbritannien skulle agera under liknande förhållanden. Här (i Storbritannien) har unga män skickats i fängelse enbart för att de på Facebook ha uppmanat till upplopp.

Venezuelas reella problem med mordfrekvensen (och våldsam USA-stödd opposition) tillåter säkerhetsstyrkor att avfärda utomrättsliga avrättningar med att de ”bekämpar kriminalitet” eller självförsvar. Men uppenbarligen tillåter det också partiska organisationer som Amnesty att förvränga situationen till stöd för Trumps regimbytes-agenda.

Amnesty säger i sin rapport att: ”Det finns en stark närvaro av pro-Maduro beväpnade grupper (kända som ’colectivos’) i dessa områden där invånarna till stor del är beroende av staten för att få baslivsmedel.”

Dessa program för livsmedelsförsörjning är de som Trump brutalt attackerat med sanktionerna sedan 2017. Lägg också märke till hur Amnesty betecknar den organiserade matdistributionen till miljontals fattiga människor som ”banditer”. (Upp till 60 procent av hushållen får livsmedel via programmet enligt den oppositionsledda opinionsundersökningsbyrån Datanálisis).

Som George Ciccariello-Maher förklarade så är det inget nytt att fattigt folk organiserar och beväpnar sig i självförsvar i de fattigaste områdena. Detta går tillbaka flera årtionden och är inget nytt. Det är de som stöder Maduro i de fattiga bostadsområdena och på landsbygden, beväpnade eller inte, som kommer att angripas om den USA-stödda oppositionen kommer till makten, och särskilt ifall de gör det genom en kupp eller USA-ledd invasion. Amnesty verkar inte bekymra sig för att ”stigmatisera” dem, och än mindre bry sig om Trumps attack på deras ”rätt till hälsovård och mat”.

Allt detta gör att man med rätta kan ifrågasätta objektiviteten och integriteten hos Amnesty när det gäller Venezuela. För att försvara fred och rättvisa skulle Amnesty behöva leva upp till en betydligt högre nivå.

How Amnesty International is Reinforcing Trump’s Regime-Change Propaganda Against Venezuela

Venezuelanalysis 190228

 

Amnesty får finansiering från olika västregeringar. Det avspeglas i deras verksamhet.