|
Fundering
med budskap till Kubas Folk
Kuba
kommer de aldrig att få
Jag hoppas att ingen tror att det är för nöjes
skull jag angriper Bush. Alla förstår säkert
mina skäl för att så hårt kritisera
hans politik.
Robert Woodward är nordamerikansk journalist
och författare, berömd för en serie artiklar
i Washington Post, författade tillsammans med Carl Bernstein,
som i slutändan ledde till utredning av Nixons handlande
och till hans avgång. Han har ensam eller tillsammans
med andra skrivit tio bästsäljare. Trots sin fruktade
penna lyckas han ändå avlocka sina intervjuoffer
deras hemligheter. I boken, “State of Denial”
skriver han att den 18 juni 2003, tre månader Ester
att Irak-kriget hade inletts, klappade Bush Jay Garner på
axel på väg ut från ett viktigt möte
i ovala rummet och sa:
- Hörru Jay, vill du ge dig på Iran?
- Sir, pojkarna och jag talade om det och vi vill vänta
ut Kuba. Vi tycker att romen och cigarrerna är lite bättre
… Och kvinnorna vackrare.
Bush skrattade: Saken är klar, du får Kuba
Bush´s undermedvetna avslöjar honom.
Detta var vad han hade i åtanke när han kungjorde
vad som väntade de tiotals mörka hörn bland
vilka Kuba intar en särskilt utsatt ställning.
Garner är trestjärnig general, nyligen
pensionerad, och hade utsetts till chef för Planeringskontoret
för Irak efter kriget. Det hade upprättats genom
ett hemligt presidentdekret i den nationella säkerhetens
namn. Bush betraktade honom som den enastående förmåga
som behövdes för att genomföra hans krigsstrategi.
Han utsågs den 20 januari 2003, men ersattes redan 11
maj på Rumsfelds initiativ. Han vågade inte delge
Bush sina starka invändningar mot Irak-strategin. Han
tänkta på en annan med samma syfte. Under de senaste
veckorna har tusentals marinsoldater och flera hangarfartyg
med tillhörande flottstöd genomfört manövrer
i Persiska Viken, bara några sjömil från
iranskt territorium, i beredskap för nya order.
Vårt folk kommer snart att ha levt 50
år under grym blockad. Tusentals av våra döttrar
och söner har dött eller lemlästats till följd
av det smutsiga kriget mot Kuba. Kuba är också
det enda land i världen för vilket USA har en speciallag
som belönar illegal emigration, vilet är en annan
orsak till många kubaners död, även kvinnors
och barns. Kuba förlorade för mer än 15 år
sedan sina främsta marknader och leverantörer av
livsmedel, energi, maskiner, råvaror och långsiktiga
utvecklingskrediter.
Först föll det socialistiska lägret
samman och nästan omedelbart därefter det steg för
steg avlövade Sovjetunionen. Imperiet trappade upp och
internationaliserade blockaden; proteiner och kalorier som
hade fördelats ganska väl trots våra brister,
minskade med ungefär 40 procent; det följdes av
sjukdomar som optisk neurit med flera; blockaden av läkemedel
ledde till allmän brist; de kunde bara erhållas
som välgörenhet, för att demoralisera oss,
samtidigt som de då gav upphov till svarthandel.
Det gick inte att undvika ett ekonomiskt beredskapstillstånd,
det var summan av alla aggressionernas följdverkningar
och de förtvivlade åtgärder vi blev tvungna
att tillgripa, och effekterna blåstes upp av imperiets
kolossala mediemaskineri. Alla väntade att den kubanska
revolutionen skulle braka samman, en del med sorg i hjärtat,
andra - som oligarkerna - med jubel.
Tillgången till hårdvaluta, i större eller
mindre mängder, gjorde stor skada på samhällsmoralen
på grund av den ojämlikhet och den ideologiska
försvagning som det gav upphov till.
Under hela sin tid har revolutionen utbildat
folk, lärt upp hundratusentals lärare, läkare,
forskare, intellektuella, konstnärer, dataingenjörer
och andra universitetsutbildade och på högre nivå
inom tiotals utbildningsvägar. Denna samlade rikedom
gjorde det möjligt att minska barnadödligheten till
lägre nivåer än någon kunnat föreställa
sig i ett land i tredje världen och höja såväl
medellivslängden som den genomsnittliga utbildningsnivån,upp
till 9e klass.
Venezuelas Bolivarianska revolution erbjöd
Kuba olja till överkomliga priser när de steg i
hisnande fart. Det medförde det en stor lättnad
och öppnade nya möjligheter, samtidigt som Kuba
började egen energiproduktion i ökad utsträckning.
Redan sedan många år hade imperiet planer på
att undanröja även den revolutionen, med tanke på
egna intressen i landet. De försökte i april 2002
och kommer att ta alla tillfällen att försöka
igen, så de bolivarianska revolutionärerna förbereder
sitt motstånd.
Under tiden har Bush finslipat sina planer att ockupera Kuba,
och gått så långt som till att fastställa
lagar och utse en interventionsregering för en administration
som lyder direkt under imperiet.
Utifrån de privilegier som gavs till USA i Breton Woods
(1944) och Nixons svindleri, när han avskaffade guldmyntfoten
som satte en gräns för sedeltryckningen, har imperiet
köpt och betalat med papperspengar, tiotals biljoner
US-dollar, upp till 12 nollor. De har hållit en ohållbar
ekonomi under armarna. En stor del av världens hårdvalutareserver
finns i obligationer och sedlar utställda av US Treasury.
Därför vill så många undvika en dollarkris
som den 1929, som skulle förvandla papperspengarna till
vatten. Dollarns värde i guld är idag minst 18 gånger
mindre än på Nixons tid. Detsamma gäller alla
valutareserver i den valutan.
Dessa papper har vidmakthållit sitt
aktuella visserligen låga men dock värde på
grund av att med dem kan fantasiska mängder allt dyrare
moderna vapen köpas, vapen som inte producerar någonting.
USA exporterar mer vapen än hela resten av världen.
Och med samma papperspengar har imperiet utvecklat de mest
sofistikerade och dödliga vapensystem för massiv
förstörelse, med vilka de upprätthåller
sin världsomfattande tyranni.
En sådan makt kan ta sig friheten att
hävda att livsmedel ska förvandlas till drivmedel
och att smula sönder alla initiativ och avtal för
att minska den globala uppvärmning som accelererar mitt
för våra ögon.
Hunger och törst, våldsammare orkaner
och översvämningar kommer att drabba både
Tyrus och Troja till följd av imperiepolitiken. Bara
genom drastiskt energisparande kan mänskligheten få
andrum och hopp om överlevnad, men det bryr sig de rika
ländernas konsumtionssamhällen inte ett dugg om.
Kubas folk kommer att fortsätta att utveckla
och förbättra sin kampförmåga, innefattande
vår blygsamma men aktiva och effektiva tillverkning
av försvarsvapen, som mångdubblar förmågan
att stå upp mot en inkräktare var som helst, oavsett
vilka vapen de har. Vi kommer att fortsätta skaffa oss
de material som behövs och lämplig eldgivningsförmåga,
även om kapitalismens så berömda bruttonationalprodukt
inte skulle växa, den som tar med så mycket, som
värdet av privatiseringar, av knark, av sexuella tjänster
och reklam, och utesluter så mycket annat som kostnadsfri
utbildning och hälsovård för alla medborgare.
Levnadsnivån kan höjas från
ett år till ett annat om folkens kunskap, självkänsla
och värdighet växer. Det räcker att sätta
stopp för slöseriet så växer ekonomin.
Trots allt kommer vår att växa så mycket
som behövs och som är möjligt.
“Friheten är dyrbar och antingen
måste vi ge upp och leva utan frihet eller besluta oss
för att betala priset”, sa Martí
“De som försöker lägga
beslag på Kuba kommer inte att få tag i mer än
dess jord dränkt i blod, om de inte går under i
striden”, förkunnade Maceo.
Vi är inte de första revolutionärerna
som tänker så! Och vi kommer inte att bli de sista!
En människa kan köpas, men inte ett folk.
Under många år har jag genom ödets
nycker kunnat överleva imperiets mordmaskin. Snart har
det gått ett år sedan jag insjuknade och då,
när jag svävade mellan liv och död, skrev jag
i mitt budskap den 31 juli 2006: Jag hyser inte minsta tvivel
att vårt folk och vår revolution kommer att kämpa
till sista blodsdroppen.
Det ska inte ni heller göra, herr Bush!
Jag kan försäkra er att Kuba kommer ni aldrig att
få!
Fidel
Castro Ruz
17 juni 2007
2:03 p.m.
översättning
Eva Björklund 07 06 18
|
