| |
Ur ”Liberación”, mars 2006-04-23
Kubas
kulturminister om Gramsci
I
en intervju med Lasse Söderberg och Ángela Garcia
berättar Kubas kulturminister bland annat om sin syn
på Gramsci.
Utdrag och översättning Eva Björklund
-
Jag studerade Gramsci på universitetet och för
mig är han grundläggande. Jag uppfattar honom som
en marxist från ”Syd”, kom ihåg att
han var från Sardinien, från ett bondesamhälle
och hans utveckling av marxismen och hans läsning av
Lenin kommer söderifrån. För mig har han mycket
att göra med den kubanska revolutionen. Tanken om kulturell
hegemoni, tanken att man kan ha politisk och militär
makt men om man inte har kulturen på sin sida är
man svag och kan förlora makten. Utan Gramsci går
det inte att förklara hur socialismen i Sovjetunionen
och Östeuropa kunde braka samman. Han är en oundgänglig
tänkare tillsammans med Lenin. Den sovjetiska socialismens
sammanbrott har berett vägen för en mer öppen
läsning, mindre låst vid hela vänsterns arvegods.
- Den kubanska revolutionens idébank har alltid varit
ganska egen. En av dess viktiga bidrag till vänstern
är ett odogmatiskt förhållningssätt till
klassikerna. Jag har aldrig hört varken Che eller Fidel
nämna Gramsci men jag uppfattar dem som gramscianer.
För Fidels tes om det subjektivas betydelse för
revolution är ren Gramsci. Och ren Martí. Tanken
att man med en politisk kultur kan besegra objektivt mycket
svåra hinder. Det är samma tanke som hos Martí:
Skyttegravar av idéer förmår mer än
murar av sten. Det är en gramsciansk tanke och det är
Fidel på pricken. Den kubanska tankevärlden har
inget att göra med den mekaniska determinism som säger
att historiska omständigheter kommer att föra oss
till kommunismen.
- Jag tror att definitionen av det politiska subjektet, det
vill säga de som ändrar historiens kurs, som i marxismen
är proletariatet, har berikats mycket av Fidel. Det finns
redan i ”Historien ska frikänna mig”. När
Fidel beskriver de som ska åstadkomma förändringen
tar han med många fler än proletariatet. Till det
bidrar naturligtvis att Kuba inte var ett industrialiserat
land, även om det fanns framför allt ett sockerarbetarproletariat,
som var organiserat och kommunistiskt orienterat.
Fidel kände till marxismen men han utvidgade det politiska
subjektet och förändringsaktören. Naturligtvis
med fattigbönderna, men inte inom ramen för begreppet
arbetar- och bondealliansen, utan fattigbönderna som
grundläggande faktor i skapandet av detta land och i
gerillan, där också de arbetslösa vara en
viktig faktor.
- Den klassiska marxismen talar om trasproletariatet. Fidel
säger ”när det handlar om kamp så är
det folket som gäller”. Och säger att där
ingår kulturarbetarna, folk från medelklassen,
småborgare. Han skapar ett mångsidigt klassbegrepp
som ligger mycket nära dagens sociala rörelser.
- Fidel är ingen självhärskare. Den där
idén att det är Fidel som drar i trådarna
för ett gäng marionetter är helt falsk. Han
har byggt upp ett lag av flera generationer, där jag
inte tillhör de yngsta. Vår utrikesminister är
39 år. De som har hand om ekonomin är unga. Det
är också de som finns i ledningen för kommunerna.
Det är intelligent folk, bildade, med fantastisk folklig
förankring. Briljanta, unga, inte några byråkrater,
de lever som folk mest, går iväg med vattenhinken
när det behövs, kämpar för att varuförsörjningen
ska fungera. De har ingen som helst likhet med gamla Sovjets
byråkrater med sina ”dachas”, de är
av folket. De är intelligenta, bildade, sanna ledare.
Och här tror jänkarna att de ska komma och organisera
val! Tror du att alla dessa människor som har garanterad
tillgång till hälsovård, utbildning, kultur,
något som nästan inget annat folk har, att de ska
tro på tomten som säger att nu kommer vi med demokrati,
att jänkarna kommer med demokrati, och att de kommer
dragandes med någon typ från Miami som vi ska
rösta på? Det är otänkbart. För
de som kommer fram som ledare här är ingen liten
grupp, inga handplockade individer, de är tusentals av
olika generationer som vet vad vi håller på med
och hur vi försvarar vårt land med mod utan like.
- Visst finns det folk som vill utvandra, men inte av politiska
skäl, det är jag säker på. Skälen
är ekonomiska. Vi har en massa högutbildat yrkesfolk
med hög konkurrenskraft utomlands, och här är
de materiella villkoren knappa. Så är det. Kuba
är inte avskuret från den nyliberala världen
runt omkring oss.
Inför vårt inledande konstaterande om nyorientering
av kulturdepartement under hans ledning förklarar Abel
Prieto att departementet alltsedan sin start 1976 med Armando
Hart i ledningen drev en politik mot dogmer, uteslutningar
och homofobi och för öppenhet i förhållandet
mellan kulturarbetarna och institutionerna:
-
Jag menar att Hart lade grunden för en annan politik,
en politik som utgick från Fidels ”Tal till de
intellektuella”, som försökte främja
enighet med avvisa dogmatism. Fidelorden ”inom revolutionen
allt, mot revolutionen inget” citeras ofta utplockade
från sitt sammanhang. För sanningen är att
”Tal till de intellektuella” på ett enastående
sätt vände sig till alla generationer och tendenser:
katoliker, kommunister, avantgardister eller abstrakta konstnärer,
som Raul Martinez, författarna Lezama Lima, Cintio Vitier,
Virgilio Piñera osv.
När kulturdepartementet inrättades innebar det också
en återknytning till Martí och samling kring
en martiansk kulturpolitik. Hart spelade en avgörande
roll för att skapa en institution där kulturarbetarna
spelade huvudrollen. Under 70-talet hade en brytning uppstått,
Padillafallet har med den att göra. Men Casa de las Americas
och Filminstitutet ICAIC drogs aldrig med i dogmatismen, utan
höll fast vid sin öppna linje. Det var Kulturrådet,
som föregick kulturdepartementet, som gjorde stor skada
genom de sekterister och medelmåttor som hamnat i ledningen.
- Kubas kulturpolitik hade inget att göra med realsocialismen
eller med det misstroende mot intellektuella som den stod
för. Tyvärr fanns tendenser och grupper som motverkade
denna politik under några år. När vi talar
om öppenhet handlar det om att inte utesluta någon.
Till exempel måste även de som utvandrat finnas
med i katalogerna. De som bor utomlands utgör likafullt
en del av den kubanska nutida litteraturen och konsten.
Var
går gränsen mellan kritik och dissidens?
-
I vår verklighet finns ett motsägelsefullt, komplicerat,
ibland hjärtslitande tema för vi bygger inte den
utopi vi drömmer om utan den som är möjlig
under de mycket hårda villkor vi har, och tyvärr
finns ojämlikhet, tillbakagång, korruption, ökad
brottslighet som inte fanns tidigare. Vår litteratur
är full av detta. Här förbjuds inga böcker,
här finns inga svartlistade, långt därifrån.
Särskilt inom kubansk teater och film finns ett starkt
samhällskritiskt inslag. Men i de allra flesta fall utgår
det från en revolutionär ståndpunkt, från
kärlek, från engagemang som går långt
utöver det politiska. Det är folk som fötts
här, i detta system, i denna operfekta socialism och
som inte kan tänka sig livet på annat sätt
än här. Det handlar inte om den traditionella friskytten,
inte om samhällets kritiska utpost, eller så är
det just det men på annat sätt, om ni förstår
vad jag menar?
Var
går linjen mellan hädelse och skapande kritik?
-
Snarare än hädelse ser jag problem med försöka
till anpassning till den internationella marknaden. Folk som
vet att de kan få framgång i Europa om de har
med vissa kritiska inslag, en viss kritisk vinkling av verkligheten.
Det har förekommit inom film och litteratur, en slag
light-version av regimkritik, ett slags spel för gallerierna.
Den oroar mig mer, inte för att den skadar revolutionen
eller hotar regeringen, inte alls. Det är litteraturen,
konsten som befinner sig i riskzonen, det fria skapandet,
när det utgår från vad ett spansk förlag
kan tänkas vilja publicera, eller från att få
med ett utländsk filmbolag i en samproduktion.
Kuba, ett bondoffer i internationella
schackspelet
Bakom
EUs sanktioner mot Kuba finns en oro för vad som händer
med dissidenterna. Men det är också sant att anticastrism
är på modet efter murens fall, liksom antikommunism
i allmänhet.
-
Varför avbröt EU inte kulturutbytet med USA för
tortyren i Abu Graib? Varför har EU inte infört
sanktioner mot USA för de ohyggliga övergreppen
på Guantanamobasen? Varför frågar ingen hur
många som har försvunnit eller hur många
som kastats i fängelse utan dom? Vi tillämpar våra
lagar, och de kan vara hårda, men det är lagar
i ett land som måste försvara sig mot angrepp.
Och
det finns ett ekonomiska beroende…
-
Självklart! Dubbelmoralen utgår från rädsla.
Varför fördömer de Kuba och inte USA? Här
har ingen försvunnit. Aldrig någonsin har något
torterats. Det har aldrig kunnat bevisas att Kuba misshandlar
fångar, medan USA håller dem i burar och hetsar
hundar mot deras nakna kroppar. Dessa sadistiska foton, de
är förfärliga, och mot muslimer som har ett
annat förhållande till det kroppsliga. Och Condoleezza
Rice försvarar tortyren. Varför finns inget uttalande
från EU och avbrott i kulturutbytet och varför
blockerar de inte USA? Mycket dubbelmoral är det.
- Ni känner ju till hur vi ser på dem som kallar
sig dissidenter, vi hävdar att i vilket europeiskt land
som helst skulle dessa individer åtalas och med all
sannolikhet dömas till fängelse. För de arbetar
för en utländsk makt som har förklarat krig
mot deras hemland och de får betalt av denna främmande
makt. Så är det i hela världen, och behövs
särskilt i vår situation, som inte är vilken
som helst, vi är inte Haíti eller Dominikanska
Republiken. Vi har ett supermaktsmonster, som kan utplåna
oss från jordens yta. Och från det monstret tar
de emot betalning.
- Hur ska vi kunna försvara oss mot det? Med våra
lagar, med rena händer, med öppenhet, utan att misshandla
någon, utan att tortera någon. Här har ingen
hund bitit någon fånge, och ingen har satts i
bur. Den omsorg EU visar om mänskliga rättigheter
är mycket manipulativ, för om de verkligen brydde
sig om dem skulle de vara förskräckta och skulle
ha brutit förbindelserna med USA för Guantanamo,
de skulle ha fördömt Bush regering.
- Finns det någon som har gjort människovärdet
större skada än denna groteska regering som gör
anspråk på världsherravälde? Varför
fördöms de inte? Det är ett makabert skämt,
det går inte att ta denna omsorg på allvar! Allt
detta ingår i ett småaktigt politiskt schackrande
där Kuba utsetts till bondoffer i den internationella
geopolitiken, på grund av denna hemska, skamliga rädsla
EU-regeringarna hyser för Bush.
I
Europa verkar vänstern osäker och det är svårt
att veta vart den är på väg.
-
Socialismens sammanbrott och maktbalansen upplösning
gjorde vänstern stor skada. I Europa finns nu en vänster
som är helt inordnad i systemet. Den är inte likadan
som högern, den bryr sig mer om sociala problem, men
är i verkligheten en del av systemet. Det är en
vänster som inte siktar på verkliga förändringar,
utan på att regeringsposter, parlamentsplatser osv.
Det finns också en vänster som inte ställer
upp i val, som har andra mål och som får näring
av de sociala rörelserna. Sociala Världsforumet
har spelat stor roll. Venezuela har blivit en viktig referenspunkt
för denna vänster, men den är mycket splittrad,
den har en traditionell, patetisk förmåga att splittras.
Höger agerar ofta mer enhetligt.
|
