| |
Desinformation om Kuba i Public Service
Den illa dolda glädjen hos svenska journalister, ledarskribenter
och politiker vid beskedet om Fidel Castros operation följdes
direkt av vilda spekulationer om folkresning och regimskifte
på Kuba. Glädjeyttringarna både i Miami och
de svenska tidningarna avtog ganska snart då livet fortsatte
helt normalt på Kuba. Och Fidel behagade dessutom inte
dö omgående. Fram tills onsdagen den 23:e augustis
halvtimmeslånga inslag om Kuba på ”Studio
1”. Då försökte man desperat blåsa
liv i, och förstora upp, den lilla USA-finansierade opposition
som inte lyckats åstadkomma några oroligheter,
än mindre uppror, trots uppmaningar från USA.
En liten gosig och mysig panel hade samlats av programledaren,
bestående av Sveriges Kubaambassadör Christer Elm,
SR:s Latinamerikakorrespondent Lars Palmgren och exilkubanen
Mae Liz Orrego Rodrigues. Själva förutsättningen
för diskussionen var att en regimförändring
är önskvärd på Kuba. Eller ”transition”
som man numera säger, imiterande det US-amerikanska språkbruket.
Denna grundfråga ifrågasattes aldrig och som brukligt
är fick inga vanliga kubaner komma till tals i programmet.
En jävigare programledare får man leta efter. Hon
kom med ledande frågor, retoriska frågor och egna
påståenden, som att Orrego tvingats fly från
Kuba, något hon inte ens hävdat själv. Orrego
lämnade Kuba under de ekonomiskt mycket hårda åren
i mitten på 90-talet, efter Sovjets fall och en allt
hårdare USA-blockad. Själv var hon i de nedre tonåren
och kom i sällskap med sina föräldrar, bägge
läkare. Givetvis får familjen det avsevärt
bekvämare i Sverige med två läkare i familjen
och inga studieskulder, då alla studier är gratis
på Kuba. Och numera försörjer sig Orrego på
svenska skattepengar, sådana som avsatts för svensk
U-hjälp. Och mer vill hon ha. Hon tyckte inte att de
80 miljoner dollar som USA anslagit räcker, utan ville
gärna fördubbla, eller tredubbla summan. Att en
del av pengarna är avsatta för opinionsbildning
i Sverige, och tillfaller Orrego och hennes likar, sade man
dock självklart inget om i programmet.
Orrego tvingades instämma i att inget händer på
gatorna i Kuba. Men ”det sker bakom kulisserna”,
påstår hon, givetvis utan att kunna peka på
någonting. Och motsägelserna var många i
programmet. Det inleddes med en intervju till en anhörig
till en fängslad ”dissident” som samarbetat
med USA. Fast det sade man förstås inte. Utan rent
definitionsmässigt är alla samarbetsmän ”dissidenter”
och samvetsfångar. Lika definitionsmässigt har
USA någon slags rätt att blanda sig i Kubas angelägenheter.
Det ifrågasätts inte. Någon mer kuban än
den enda ”Dam i vitt” fick vi inte höra.
Som alltid intervjuas enbart dissidenter. Det är som
om Sverigedemokraterna alltid skulle få representera
Sverige. Direkt efter intervjun sade Orrego att alla dissidenter
bevakas, sitter i husarrest och inte får yttra sig.
Men givetvis reagerade ingen i den samstämmiga panelen
på den logiska kullerbyttan. Svensk-Kubanska Föreningens
ordförande fick säga två, tre meningar på
telefon. Så har man fått sitt alibi för den
monumentala ensidigheten.
Det
uppmuntrande i sammanhanger är att ”Studio 1”
eller dess efterföljare kommer att hålla liknande
program om ett, fem och tio år, där man spekulerar
i vad som kommer att hända på Kuba. Lika fel som
man hade när man i början på 90-talet förutspådde
socialismens snara sammanbrott på Kuba, lika fel får
man igen. Men hoppet är ju det sista som överger
människan, sägs det.
Zoltan Tiroler
|
