Che Guevara: Den röda tråden
Tal på Che-mötet i Z-salen, ABF, 2007 10 08,
Eva Björklund

Hans bild hör till de mest välkända i världen. Överallt på tröjor, banderoller och fanor finns han med i demonstrationerna för frihet, jämlikhet, demokrati och solidaritet. Hur kunde han som mördades för 40 år sedan, bara 39 år gammal, bli en så enastående symbol för all rättvisekamp?

Då, när jag var ung, när budet kom den 8 oktober att Che hade sårats i strid och tillfångatagits, gick vi ut på gatorna och demonstrerade för hans liv!
Men CIA och generalerna gav ordern att han skulle skjutas, de vågade inte låta honom försvara sin sak i domstol
Och de gömde undan hans kropp för att inte graven skulle bli en vallfartsort.

Men över en natt blev hans bild en symbol i kampen mot USAs krig i Vietnam och några år senare mot den USA-stödda militärkuppen i Chile och så har det fortsatt.
Nu på 2000-talet och den globala rättvisekampen och kampen mot krig är hans bild med i kampen världen runt, den finns i Palestina, i Irak, i Colombia men också i Bolivia, i Venezuela och naturligtvis som alltid på Kuba.

Och på våra årliga möten här i Z-salen är det inte hans död vi minns, utan hans liv vi hyllar och den kamp runt om i världen där livet fortsätter.

Varför är det just hans bild som förenar alla dessa demonstrationer?
Visst är det något suggestivt med det foto som blivit ett av världens mest kända, något vackert, något både drömmande - om en bättre värld och något beslutsamt - att kämpa för den.
Men en sådan idolbild hade kunnat skapas av någon annan, det hade inte nödvändigtvis behövt vara just Che Guevara.

I Ches fall är det en bild som inte bara har denna utstrålning utan som också är sann,
som visar en verklig människa som både drömde om en bättre värld och djupsinnigt analyserade den värld han levde i, och kände starkt för de förtryckta, de misshandlade, de utestängda och handlade därefter.

Många kanske inte tänker på att han inte bara en gång, utan flera gånger och under lång tid var beredd att offra allt i kampen för befrielse från USAs utplundring och krigspolitik.

Först i Guatemala i början av 50-talet där en folkvald regering krossades av USA-stödda militärer, sedan i befrielsekampen på Kuba, som segrade.
Där blev han minister och reste världen runt och träffade ledarna för den då segerrika självständighetskampen i Egypten, Indien, Jugoslavien, Algeriet mm.
Han höll ett historiskt tal i FNs Generalförsamling, han var inte bara en minister i ett litet land, han var en internationell ledargestalt.

Allt lämnade han för att under oerhörda uppoffringar försöka dra igång befrielsekampen för Bolivia, Argentina och hela Latinamerika, och samtidigt avlasta vietnameserna den tunga bördan av USAs hela militära styrka.

I världshistorien finns få som han.
Naturligtvis finns det många, många miljoner som har offrat allt i kampen, men få som efter många, hårda år i livsfara uppnått regeringsställning och sedan av egen vilja övergivit den
för att än en gång kräla i urskogen med ett gevär, och riskera livet.

Därför är det inte bara bilden utan också Ches anda som lever vidare.

När vi idag läser vad han skrev och sa, så är det fortfarande så övertygande sant:
hans insisterande på att det inte går att bygga socialism med kapitalistiska metoder, den vikt han la vid det ideella arbetet, de moraliska drivkrafterna och internationalismen.
Det har placerat honom i det utvalda skara av storheter som utvecklat och fördjupat Marx och Engels teori och metod, och tillämpat dem i handling.

Che gick alltid före och gjorde som han sa, åkte ut till sockerfält och fabriker på söndagarna och slet i hårt kroppsarbete tillsammans med de andra.
Tanke och handling var ett, inte som de som säger ett och gör ett annat, den typ av politiker som vi har alltför många av här i världen.

För ett och ett halvt år sedan var Ches dotter Aleida här i Sverige. Hon var bara 5 år sista gången hon såg sin pappa och minns inte så mycket. Men hon har tagit till sig orden i hans brev till barnen:

”Kom ihåg att ensam, var och en för sig, gör ingen av oss någon skillnad.
Och jag hoppas att ni alltid ska ha förmågan att i djupet av er själ känna varje orättvisa som begås mot en annan människa, var som helst i världen.”

Aleida hade tagit sin pappa på orden, blivit läkare för att kunna rädda liv och när hon var ung på 80-talet åkte hon ut som frivillig till Nicaraguas fattigaste trakter,
där USA-beväpnade contras-ligor terroriserade folk för att störta sandinistregeringen.

Här fick hon frågan om hur hon såg på detta att Ches bild finns överallt, också kommersiellt, för att sälja allt möjligt.

Och hon sa: ”Vi bodde i en stadsdel med många skolelever från hela landet. Eftersom de visste att pappa bodde där så brukade de hojta när de gick förbi: Cuchillo, cuchara, que viva Che Guevara! Pappa hörde det några gånger och skrattade: vilka dårfinkar. De var ju så unga och pappa var så långt från personkult som tänkas kan.

Vi är helt mot den urskillningslösa exploateringen av bilden av min pappa, att den används på allt från vinflaskor till kalsonger. Men att ungdomar har den på tröjan eller att den finns med på fanor och plakat i kampen, det stör oss inte.

De som har honom på tröjan kanske inte ens vet vem han var. Men det kan leda till att de tar reda på vad han har skrivit och hur han har handlat, och sprider kunskapen så att den når ut till ungdomar och folk i alla åldrar i hela världen.
Så att bilden fylls med innehåll och inspirerar fler att gå med i kampen för en bättre värld.”

Det innehållet, hans kärlek och tro på människan har han sammanfattat själv i ”Människan och socialismen på Kuba”.

”Tillåt mig, med risk att verka löjlig, säga att den sanne revolutionären drivs av stor kärlek. Det är omöjligt att tänka sig en äkta revolutionär utan denna egenskap.
Våra ledande revolutionärer måste sätta upp denna kärlek till folken som ett ideal, den heligaste sak, en och odelbar. Det räcker inte att dela ut små dagliga portioner av tillgivenhet till vanligt folk i deras praktiska vardagsarbete.
Man måste besjälas av en stark känsla för mänsklighet, för rättvisa och sanning, för att inte hamna i dogmatism och testuggeri, för att inte isoleras från folket. Varje dag måste vi kämpa för att denna människokärlek ska komma till uttryck i konkret handling som blir till föredöme och kan mobilisera folk.”

Mobilisera folk, de kunde den levande Che, och kan fortfarande efter sin död, som Fidel Castro sa i sitt minnestal över Che 1967:
”Inför historiens dom växer de människor som ger allt för de förtrycktas sak. De växer dag för dag och får en allt större plats i folkens hjärtan. De imperialistiska fienderna har börjat inse den saken och det kommer inte att dröja länge förrän de märker att hans död, på sikt, blir ett utsäde som ger upphov till många nya människor fast beslutna att följa hans exempel.”

Dessa människor finns inte minst på Kuba, detta sällsynta folk, som i Ches anda - så fattigt och ändå med ojämförlig generositet - delar med sig till ännu fattigare systrar och bröder. Che var läkare, och det är med tiotusentals läkare som Kuba har bidragit till den revolution som pågår i Latinamerika, den andra och sanna befrielsen, från USA-imperialismens förtryck.

Häromdagen fick jag ett mejl, flera mejl, om en av de flera hundratusen latinamerikaner som fått sin syn tillbaka i Uppdrag Underverk, Mission Milagro.

Det handlade om en gammal man, Mario Teran, som också var den unge sergeant som sköt ihjäl Che, efter att hans medfångar först hade avrättats. Han har berättat hur det gick till:

"När jag kom in i klassrummet satt Che på en bänk". Han såg på mig och sa:
– Du har kommit för att skjuta mig.
"Jag sänkte huvudet utan att svara. Då frågade han:
– Vad har de andra sagt?
"Jag svarade att de inte hade sagt något, och han grymtade:
– Modiga som alltid!
"Jag vågade inte skjuta och i det ögonblicket såg jag att Che växte, han blev stor, enorm! Hans ögon lyste intensivt, jag kände som om han kastade sig över mig och när han riktade sin fasta blick mot mig blev jag yr. Ett ögonblick trodde jag att Che skulle ta ifrån mig mitt vapen.
– Ta dig samman! beordrade han mig, och sikta noga, det är en människa du ska skjuta!
"Då tog jag ett steg tillbaka mot dörren, slöt ögonen och sköt den första salvan. (…) Jag återfick modet och sköt den anda salvan som träffade honom i skuldran och i hjärtat. Då han var han redan död".

40 år senare fick mördaren sin syn tillbaka av kubanska läkare, utbildade i Ches anda, och kanske även någon insikt. Hans son, som tog faderns tack till den lokala tidningen kanske tillhör de som nu bygger det nya Bolivia som Che dog för.

Så kan en röd tråd se ut, den som startade med Bolivar i Venezuela, Marti och Fidel på Kuba, och som fortsätter med ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Latinamerika som betyder gryning, gryning för Bolivia, Nicaragua och Ecuador, där folkomröstningen i förrgår gav en förkrossande seger för presidentens förslag om en grundlagsförsamling
för att även i Ecuador bryta den onda cirkel som 500 års kolonialism och imperialism slagit som halsjärn runt ursprungsfolken i Latinamerika.
Till den röda trådens fibrer hör också vi, i kampen för en bättre värld. Och, med Ches ord:
”Hur underbar skulle inte världen kunna bli, och hur snabbt, om vi bara kunde ena oss!

Leve Che, Leve Kuba, Leve ALBA, Ända till segern!