Kuba påstås i DN slå till mot demokratin, när personer som samarbetar med USA arresteras. Ett problem med Erik Jennisches Kuba-kritik är att den konsekvent undviker USAs roll. Han har inte Jimmy Carter insikt. När han besökte Kuba förra året sade han att USAs ekonomiska och logistiska stöd till de s k oberoende på Kuba enbart försvårar för dem att få någon folklig förankring. Denna brist på insikt delar Jennische med W Bush´s regim, som trappar upp det öppna samarbetet med anhängare på Kuba.

Den 14 mars hade chefen för USAs intressekontor i Havanna, James Canson, bjudit in ett stort antal "oberoende journalister" m fl till "Första Nationella Seminariet om Journalistisk Etik" på Kuba, i sitt residens, dvs USA-territorium. Han har också under sitt halvår på Kuba tillryggalagt över 1000 mil - Kuba är ca 100 mil långt och ca 10 mil brett - för att materiellt och politiskt stödja samarbetsgrupper. Han har medverkat vid möten och diskuterat hur arbetet ska bedrivas för att rättfärdiga och skärpa USA-blockaden. Till sitt stöd i detta arbete har han dessutom över 50 USA-"diplomater" i Havanna.

På Kuba liksom i de flesta länder är det förbjudet att samarbeta med utländsk makts aggressionspolitik, dvs i detta fall USAs ekonomisk krigföring och stöd till terroristaktioner mot Kuba. Att tolka arresteringar för sådana brott som övergrepp på mänskliga rättigheter förutsätter uppslutning kring USA-regimens självsyn som demokratins och frihetens högborg med rätt att tillsätta och avsätta regeringar i andra länder. Andra är snarare förvånade över att Kuba så länge tillåtit så pass mycket samarbete med USAs intressekontor.

USA inte bara stöder och skyddar terroristaktioner mot Kuba, utan fängslar också dem som avslöjar denna verksamhet, och utsätter dem för grym och omänsklig behandling. Gerardo Hernandez är en av fem kubaner som i en starkt politiserad rättegång sommaren 2001 dömts till långa fängelsestraff - flera gånger livstid - av en domstol i Miami för att de infiltrerat terroristorganisationer där och avslöjat deras planer. Den 28 februari kastades de alla fem, i olika fängelser, i olika hörn av USA, i isoleringscell. De hade inte begått några brott mot fängelseordningen, och ännu mindre någon våldshandling, som är det vanliga skälet för isoleringsstraff. Den 28 februari fick Gerardo Hernandez klä av sig allt utom kalsonger och undertröja, och med nakna fötter gå in i en liten betonghåla som han sedan dess inte har lämnat. Där finns inget fönster, 2 lysrör lyser ständigt så att han inte ska kunna skilja dag från natt. Där finns en toalett, en betongbänk med tunn madrass och en lucka i dörren för mat. Han får inte ha något att läsa, eller syssla med.

Det tog advokaten, Leonard Weinglass, två veckor att få tillstånd att träffa Gerardo för att sedan kunnat berätta om den psykiska misshandel han utsätts för. Den 19 mars fick Weinglass träffa Antonio Guerrero, också han totalt isolerad, utan kontakt med någon, avklädd och berövad alla tillhörigheter, inget att läsa, inget att skriva på, inte ens ett lakan att sova under, och med besked att isoleringen ska vara i ett år. De andra tre har ännu inte tillåtits några besök. De utsätts för grym och förnedrande behandling som bryter såväl mot USAs egna lagar som mot FNs konventioner om behandling av fångar. Och de utgör ett besvärande bevis för att USAs s.k. kamp mot terrorismen är något annat, och på USAs alltmer uppenbara förakt för grundläggande rättsliga principer.