| |
Svenska media ensidigare än USAs
Fidel
Castros sjukdom har föranlett en väldig mediainsats
på många håll i världen, i nivå
med hans odiskutabla internationella betydelse. Det är
dock svårt att kalla det bevakning eftersom det mesta
är spekulationer och desinformation, utan något
egentligt intresse för vad Kuba är och vad som sker
där.
I
Sverige har rapporteringen varit särskilt ensidig. Jag
har följt tidningar, radio och TV här och i USA
och England samt de stora internationella nyhetsbyråerna.
Det har slagit mig att de utanför Sverige släpper
fram en mer mångfasetterad bild och mer information.
Svenska
media verkar inte våga nämna Fidel Castro utan
att sätta dit epitetet diktator eller envåldshärskare,
så att ingen ska missta sig. Ledande internationella
nyhetsbyråer liksom tidningar och TV-kanaler i USA -
t o m i Miami - kallar honom däremot helt korrekt Kubas
president, den kubanska ledaren, Mr Castro, Fidel Castro,
Castros regering etc.
Där
finns också många reportage som informerar om
och kritiserar USAs folkrättsvidriga program för
återkolonisering av Kuba. I Sverige nämns det inte
alls, eller i förbigående och med gillande som
”demokratistånd”, som om det skulle vara
en helt normal och legitim företeelse som dessutom tros
nå framgång.
New
York Times kritiserar t ex skarpt den plan för maktövertagande
på Kuba som Bush-regimen lanserade för två
år sedan och som ytterligare trappades upp tre veckor
innan Castros operation. NYT, som naturligtvis inte motsätter
sig syftet, menar liksom många ledande organ i USA att
Bush-regimen driver en politik av självisolering som
försvårar möjligheterna att få inflytande
över utvecklingen på Kuba både för regeringen
och för USA-bolagen. Och de varnar för alla planer
på att försöka provocera fram kaos och militärt
ingripande, för de vet att dessa planer finns.
Liksom
i Englands The Guardian publiceras i USA artiklar som inte
bara rapar upp att Bush och Rice förnekar att de har
några planer på militär intervention utan
ställer det mot det hemliga bihang i Bushplanen som svårligen
kan tolkas som något annat än militära planer.
I The Guardian inte bara nämns alla mordförsök
på kubanska ledare som den naturligaste sak i världen
utan där frammanas också bilden av vad USA skulle
göra om något annat lands regering försökte
mörda USAs president. Där understryks att USAs planer
inte har något med demokrati att göra och att ”Imperiemakten
borde hålla sina händer borta, nu som tidigare”
(Duncan Campbell).
Enligt t ex Boston Globe präglas Bush-regimens planer
av total okunnighet om den kubanska verkligheten och det folk
som de vill svälta ut för att bereda marken för
en USA-ledd regering. USA presidentpolitik (liksom EU-ländernas
inklusive Sveriges) har avskurit den från all kontakt
med majoritetssamhället på Kuba och dess ledare,
eftersom de inte tillmäts något värde. Detsamma
verkar gälla även i svenska media.
Rapporteringen
från Miami är också snedvriden, som om staden
dominerades av folk som jublar över Castros snara död.
Av media i USA kan man dock förstå dels att de
flesta av de drygt 1,5 miljon medborgare och bosatta i USA
som har kubanska rötter är motståndare till
aggressionspolitiken mot Kuba och det förbud att besöka
sitt hemland som USA lagt på dem. Det gäller också
folkopinionen i hela USA, där ca 65 procent är för
att häva den ekonomiska blockaden. I kongressen är
stödet för detta ännu större, men alla
majoritetsförslag körs över i kohandeln med
senaten och presidenten.
Vad
som ska hända efter Fidel har blåsts upp som det
stora frågetecknet. Att detta är sedan länge
klart i den kubanska grundlagen – förste vicepresidenten
träder in i presidentens ställe - låtsas ingen
om. Och när svenska medier för att skapa mystik
förmedlade påståenden om att Castro redan
dött, eller att ingen visste hur operationen hade gått,
eller att det hela var en enda bluff, kunde man inte bara
på Kuba och andra platser i världen få läsa
eller höra t ex talmannen i kubanska Nationalförsamlingen
berätta om sina besök hos sjuklingen redan samma
dag som operationen genomförts.
Några
dagar senare informerade både Reuters och AP om hur
den ene efter den andra kubanska regeringsledamoten bekräftat
att återhämtningen verkar gå bra. Där
förekom också att även andra kubaner fick
komma till tals än de som går som barn i huset
på USAs intressekontor eller hemmahos dess chef, som
den så ofta citerade ”progressive kristdemokraten
Oswaldo Payá” eller ”människorättsaktivisten”
Elizardo Sanchez (för den som tror att detta är
förtal kan fotodokumentation framläggas). De stora
nyhetsbyråerna passade också på att informera
om att kardinal och ärkebiskop Jaime Ortega uppmanat
sina troende att be för presidentens hälsa och ”för
landets ledning i denna betydelsefulla stund”.
Till
skillnad från svenska media har t ex Anita Snow, AP,
givit läsarna underlag för att förstå
Fidel Castros och den kubanska regeringens omfattande folkliga
stöd. Hon intervjuade folk som mest som talade om ”att
socialism är mycket mänskligare än kapitalism”
och om ”trygga gator, rikt och tillgängligt kulturliv,
en avspänd livsstil tillsammans med familj och vänner,
gratis utbildning, hög bildningsnivå, specialistläkare
av högsta internationella nivå”. Hon noterade
t o m att ”Dessa kubaner försvarar sitt system
som en demokrati med direktvalda ledamöter till national-
och länsförsamlingar och kommunfullmäktige,
med Fidel Castro vald som ledamot för Santiago de Cuba
och sedan av nationalförsamlingen till landets president”.
Hon återgav också kubaners kritik av USAs valfusksystem
och ett samhälle präglat av egoism, ytlighet och
slöseri.
I
beskrivningen av Fidel Castro och Kuba finns en mycket tydlig
kontrast mellan å ena sidan den förhärskande
ståndpunkten i media i USA och EU, och å andra
sidan den som ges i Syd. Där dominerar bilden av den
geniale folkledaren, försvararen av det nationella självbestämmandet,
av Latinamerikas integration, av folkbildaren, folkhälsoförespråkaren,
förkämpen för solidaritet, rättvisa och
mänsklig värdighet. Och de olika FN-organen framhåller
de enastående kubanska framgångarna i fattigdomsbekämpning,
utbildning och hälsa, naturvård och ekologiskt
jordbruk, jämställdhet, antirasism mm. Det blir
obegripligt för dem som tror på demoniseringen
i Nord.
Det
är lättare att förstå Kubas överlevnad
och snabba ekonomiska, sociala och kulturella utveckling efter
krisen i början på 90-talet om man medger att den
är resultatet inte av en självhärskares förtryck
av folket, utan av ett djupt folkligt demokratisk engagemang
och att detta är själva grundvalen också för
ledarens möjligheter att driva på utvecklingen.
Eva
Björklund
Källor i Sverige bl a
TT 2.8, TT 3.8, 11.8
DN 30.7, 2.8, 3.8, 15.8,
SvD 2.8, 3.8, 4.8, 13.8, 15.8, osv
SVT, 7.8
SR 11.8, 13.8,
Aftonbladet 12.8, 13.8
Expressen 1.8, 2.8, 6.8, 11.8, 13.8, 14.8, 15. 8
|
