|
Uppdatering
av Bush Kuba-plan
Öppen krigsförklaring, hemlig åtgärdsplan
Eva Björklund 06 07 14
Det
hör inte till vanligheterna att ett lands statsöverhuvud
offentliggör planer på att underkuva ett annat
land och tillsätta dess regering. USA har tidigare öppet
planerat militära angrepp men inga planer för de
angripna ländernas styrning. I Kubas fall är tågordningen
den omvända. Bush-regimens plan för landets återkolonisering
är konkret, detaljerad och öppen redan innan kriget
inletts. Den lanserades i maj 2004 (se ruta, nedan) och uppdaterades
i juni i år. Uppenbart är att bara med krig kan
syftet uppnås: att tillsätta en USA-vänlig
regering när Fidel avgår/dör. ”Världssamfundet”
kommer att beklaga när offren börjar hopa sig, men
vill inte röra ett finger för att förhindra
det. Tvärtom, de som räknas stöder USA.
Kuba
är en nagel i ögat på världsordningens
makteliter, såväl USAs som EUs. Och då blir
internationell rätt irrelevant. Den försvaras nu
istället av regeringarna i Latinamerika. Generalsekreteraren
i Amerikanska Staternas Organisation, José Miguel Insulza,
tidigare Chiles utrikesminister sa vad kollegorna i EU inte
vill säga om USAs ”övergångsregering”
för Kuba: ”Det finns ingen övergång,
och det är inte ert land!”
Den 12 juni bekräftade EUs samlade utrikesministrar den
gemensamma ståndpunkt mot Kuba som EU antog 1996 enligt
USAs önskemål. De åtog sig att samarbeta
med USAs stödgrupper på Kuba och medverka till
att framtvinga systemskifte. På juni-mötet 2006
skärpte de tonen och upprepade de nu rutinmässiga
påståendena om politiska fångar, de som
är dömda för samarbete med USA.
Den 21 juni samlades EUs och USAs stats- och regeringschefer
på Transatlantiskt Toppmöte i Wien. I den gemensamma
slutdeklarationen bekymrade de sig över ”brott
mot mänskliga rättigheter” på Kuba,
utom på den del som ockuperas av USA: Guantanamobasen.
Detta skedde dagen efter att State Department på sin
hemsida i tysthet lagt upp en uppdaterad version av Bush-planen
för kontroll över hela Kuba.
Med
EU i ryggen kunde Condoleezza Rice lansera den i Vita Huset
den 10 juli. Den bekräftar i allt 2004 års plan
men skärper den ekonomiska krigföringen, ökar
extraanslaget för undergrävande verksamhet till
80 miljoner och kompletterar med en hemlig åtgärdsplan.
Två
år och 59 miljoner extra till smutskastning och destabilisering
tillsammans med skärpt ekonomisk krigföring har
inte givit något resultat förutom allt aktivare
kampanjstöd från regeringar, politiska partier
och medier i EU, inte minst i Sverige. I resten av världen
och särskilt i Latinamerika växer Kubas prestige.
Och Kuba förblir nyckelhindret för USAs kontrollbehov
på ”bakgården”. Så åtgärderna
trappas upp.
Ett
nytillskott väckte omedelbart rabalder i USA: Till alla
förbud för samarbete lades förbud för
kyrkliga samfund i USA att fortsätta sitt 60-åriga
samarbete med samfund på Kuba. Dessa förbud och
förbuden för USA-kubaner att besöka släkten
och svårigheten för kubaner att få besökstillstånd
till USA ökar protesterna även i USA.
Och
på Kuba har de 80 miljonerna - varav det mesta till
”oppositionen” - fört bränsle till anklagelserna
om USA-finansiering. En del av dem försöker värja
sig. Elizardo Sanchez säger sig inte betvivla USAs goda
vilja men att pengarna motverkar syftet och styrker uppfattningen
att de är USA-avlönade femtekolonnare*. Marta Beatriz
Roque däremot tackar för ”det generösa
stödet, för det kan inte vara lätt för
USA att avsätta 80 miljoner för Kuba med tanke på
de stora uppoffringar de måste göra för att
införa demokrati i Irak och Afghanistan. Och vi behöver
dollarna, det behövs massor för att kunna utveckla
arbetet här och det vet Condoleezza Rice mycket väl.”
USA
hotar nu också öppet med att tillämpa Helms-Burton-lagens
3e kapitel, dvs åtal i USA mot latinamerikanska - särskilt
venezolanska - bolag som handlar med Kuba. Det visar Bush-regimens
oro för det latinamerikanska ekonomiska samarbete som
hotar USA-bolagens dominans. Till den ekonomiska krigföringen
förs också en ”Cuban Nickel Targeting Taskforce”
för att stoppa kubansk nickelexport. Ny är också
utsträckningen av den ekonomiska krigföringen till
kubansk läkarvård i andra länder. På
sidorna 31-32 i den 90-sidiga rapporten står att institutioner
där kubanska läkare räddar folks liv och återger
dem synen ska blockeras från medicinsk utrustning.
Nu
finns också en brasklapp, kanske tillkommen efter den
omfattande kritik som förra planen fick även i ledande
skikt i USA. Nu sägs att de planerade åtgärderna
på Kuba bara ska genomföras om kubanerna antar
USAs ”erbjudande”. Även den trovärdighet
detta kan ha bland USA-regimens mest okritiska anhängare
undergrävs av det kanske mest betydelsefulla tillskottet
i uppdateringen: en hemlig åtgärdsplan som inte
kan offentliggöras av ”nationella säkerhetsskäl”
och för att säkra dess ”effektiva genomförande”.
Vad
kan vara hemligt efter all denna öppna planering och
genomförande av folkrättsvidriga brott? Mot bakgrund
av historisk erfarenhet lutar bedömare i USA åt
att det kan handla om upptrappning av Miami-maffians terrorangrepp,
nya mordförsök på Fidel och Raul Castro och
andra ledare, statskupp i Venezuela för att avbryta samarbetet,
anklagelser om massförstörelsevapen eller försök
att provocera fram oroligheter för att rättfärdiga
ett anfallskrig etc.
Från
denna krigsförklaring tar EU och Sverige inte avstånd.
I stället hotar de Kuba med sanktioner om landet inte
genomför systemskifte.
* Begreppet femtekolonnare myntades under spanska inbördeskriget.
När Franco i oktober 1936 samlade sina styrkor för
angreppet på Madrid, ställde en journalist frågan
till general Emilio Mola vilken av hans fyra kolonner han
trodde skulle inta den spanska huvudstaden. ”Min femte
kolonn”, blev svaret som syftade på de fascister
som inifrån saboterade republikens försvar. Quislingar
är en norsk synonym från samma tid.
Bush-planen för Kubas återkolonisering
Planen
presenterades i maj 2004 med ett detaljerat program för
att under ledning av en US-amerikansk guvernör återprivatisera
hela Kuba, upplösa jordbrukskooperativen, vräka
bönderna, återta flerfamiljshusen och kasta ut
familjerna, avskaffa pensionerna och socialbidragen, sälja
ut skolor, sjukhus och läkemedelsindustri, införa
en USA-styrd ”professionell” polisstyrka osv.
Eftersom detta enligt författarna antagligen kommer att
möta stort motstånd från befolkningen (”Det
kommer inte att bli lätt”, som Bush uttryckte det)
ska massivt och generaliserat förtryck omedelbart sättas
in mot medlemmar i parti och folkrörelser och ”andra
regeringssympatisörer … listan är lång”.
För
att tillverka internationellt samtycke för den invasion
som behövs för att genomföra ”övergången”
anslogs 59 miljoner extradollar bl a för att stärka
propagandakriget mot Kuba i Europa med konferenser, mediakampanjer
med planterade tidningsartiklar, TV-dokumentärer, böcker
samt särskilda kampanjer riktade till fackliga organisationer
mm. ”Reportrar utan gränser” tilldelades
en särskild roll i den smutskastningskampanj som intensifierats
med dessa dollarmiljoner. Den största delen av de 59
miljonerna gick dock till att bygga upp ”oppositionen”
på Kuba och dess infrastruktur i Miami. Till detta kommer
de normala öppna anslagen på tiotals miljoner via
USAID och de hemliga via CIA.
I
juli 2004 förbjöds i enlighet med planen drygt 1
miljon kubaner i USA att besöka sitt hemland, utom vart
tredje år och efter särskilt tillstånd. De
har också förbjudits att skicka pengar eller gåvor
till andra än primärfamiljen, dvs barn, föräldrar
och far- och morföräldrar, och till dem högst
100 US-dollar i månaden. De begränsade möjligheter
som tidigare fanns för US-amerikaner att av yrkesskäl
få besöka Kuba – ”handla med fienden”
– har också så gott som eliminerats.
|
