|
Kommittén Frige
de fem kubanerna
- orättvist fängslade i USA
Eskilstuna,
Sweden
October 6 2007
George
W. Bush
President of the United States of America
The White House
16000 Pennsylvania Avenue NW
Washington, DC 20500
U.S.A.
Till
USA:s president George W. Bush.
George W Bush: Lyssna!
”Jag
vill bara säga det att terrorism måste bekämpas,
så att inte många mödrar och fäder får
uppleva samma smärta som den vi känner; så
att inte så många barn blir lämnade föräldralösa,
så att inte hem förstörs.”
Marta
García ger uttryck för alla anständiga människors
önskan. Den smärta hon plågas av har sin grund
i att den 15 oktober 1994 mördades hennes son, fiskaren
Arcilio Rodríguez García, av sju terrorister
utsända från Miami för att upprätta en
terroriststyrka i Escambraybergen på Kuba.
Den
fiskande Arcilio var den förste terroristerna, utbildade
och beväpnade i träningsläger i Florida, mötte
då de landsteg på Kuba.
Marta
Garcías smärta delas idag på Kuba av tusen
och åter tusen.
Herr
President:
Vi
vet, och vi vet att ni vet, att Kuba sedan nu snart ett halvt
århundrade varit utsatt för en aldrig upphörande
terrorkampanj; döds- och förödelsebringande
angrepp som planlagts i och utgått från det land
där ni är president.
Vi
vet, och vi vet att ni vet, att myndigheter i USA i stor omfattning
genom åren utbildat, uppmuntrat och generöst understött
exilkubanska högerextremister och terrorister.
Två
av dessa terrorister är massmördarna Luis Posada
Carriles och Orlando Bosch Ávila, vilka på grund
av ingripanden av er far, er bror och er själv idag lever
i frihet i Miami, Florida. Det skulle inte förvåna
om de två blodbesudlade terroristerna just idag tillsammans
i Miami firar sitt mångåriga samarbete.
För
just idag, den 6 oktober, är årsdagen för
en av de värsta terroristiska illgärningar som drabbat
Amerika i modern tid: Sprängningen 1976 av ett civilt
kubanskt passagerarplan, en DC-8 tillhörande Cubana de
Aviación, Samtliga 73 ombordvarande dödades då
planet brinnande störtade i havet efter att lämnat
flygplatsen på Barbados.
Vi
vet, och vi vet att ni vet, att Luis Posada Carriles, som
sedan 1961 varit knuten till er underrättelse- och lönnmordstjänst
CIA och som fått militär utbildning och löjtnants
grad vid Fort Benning, Georgia, tillsammans med Orlando Bosch
Ávila, låg bakom massmordet över Barbados
den 6 oktober 1976.
Vid
tidpunkten för den terroristiska flygplanssprängningen
var er far CIA:s högsta chef, och vid tidpunkten för
Posadas flykt ur det venezolanska fängelse där han
spärrats in efter dådet hade han, er far, hunnit
bli USA:s vicepresident. Posadas flykt möjliggjordes
av Cuban American National Foundation (CANF), en mäktig
högerextremistisk exilkubansk paraplyorganisation med
säte i Miami. CANF hade tillskapats på initiativ
av Ronald Reagans och er fars regering, med syftet att genom
en formellt fristående inflytelserik och resursstark
organisation skärpa den aggressiva politiken mot Kuba.
I spetsen för CANF stod Jorge Mas Canosa, kurskamrat
med Posada Carriles vid Fort Benning och med den gängse
CIA-anknytningen. Mas Canosa och CANF mutade med några
tiotusen dollar fängelseadministrationen i Venezuela.
Rovdjuret gled ut ur buren, och hans tjänster togs genast
i bruk av Ronald Reagans er fars regering.
Centralamerika
blev nu fältet för Posadas kontrarevolutionära
korståg. Tillsammans med en annan kamrat från
tiden vid Fort Benning, CIA-mannen och Ernesto Che Guevaras
mördare Felix Rodríguez Mendigutía, tilldelades
Posada en ledande befattning den smutsiga krigföringen
mot Nicaraguas regering och folk. Er fars regering och CIA
gick olagligt bakom ryggen på USA:s kongress, i ivern
att stödja kontrarevolutionens krafter. Som ni vet spelade
er far en central roll i den olagliga aggressionen, tillsammans
med en viss överstelöjtnant Oliver North och CIA:s
boss William Casey. När USA-piloter tillfångatogs
i Nicaragua och vidden av skumrasket uppdagades var skandalen
ett faktum.
Vi
vet att ni också vet vilka påtryckningar mot Venezuelas
rättsväsende som resulterade i att också Posadas
medbrottsling, Orlando Bosch, släpptes fri. CANF:s advokater
bistods aktivt av er regerings representanter. Så kunde
massmördaren återbördas till Miami. Staden
som under terroristens fängelsetid hade instiftat en
”Orlando-Bosch-dag”!
Representanter
för ert land justitiedepartement ville avvisa Bosch på
grund av hans terrorism, och assisterande justitieministern
Joe Whitley hänvisade, bland andra dåd, till sprängningen
av det kubanska passagerarflygplanet. Då inträffade
det oerhörda: USA:s president ingrep och beslutet blev
att Bosch skänktes fristad och frihet. USA:s president
var då er far. Hans ingripande i denna affär ägde
rum efter det att en kandidat till USA:s kongress, den exilkubanska
högerextremisten Ileana Ros-Lethenen, bedrivet en valkampanj
dominerad av hennes krav på frihet åt Orlando
Bosch. Ros-Lehtinens kampanjmanager var er bror. Och Ileana
Ros-Lehtinen vann sin plats kongressen och er bror Jeb blev
guvernör för det Florida som välkomnar terrorister
och instiftat en märkesdag till en terrorists och massmördares
ära.
I
Miami härskade Cuban American National Foundation, den
ekonomiska blockaden mot Kuba skärptes och terrorn i
form av väpnade angrepp och attentat mot Kubas turistanläggningar
stegrades. I trådarna drog Mas Canosa och hans mäktiga
CANF. Något som inte saknade betydelse när ni själv
år 2000 tack vare utgången av valtumultet och
rösträkningsskandalen i Florida utsågs till
USA:s president.
Vi
vet att ni vet att Kuba försökte förmå
FBI och USA:s regering att samarbeta i syfte att bekämpa
terrorismen.
Vi
vet också att ni, herr President, vet att Kuba hade
sett sig tvingat – på grund av ert lands myndigheters
underlåtelser inför, tolerans gentemot och understöd
till terroristerna – att sända egna underrättelseagenter
till Miami, i det begripliga syftet att utröna våldsverkarnas
planer.
Vi
vet, och ni också, att Kubas förslag till samarbete,
framlagt inför en FBI-delegation på hög nivå
vid ett möte i Havanna den 16 till den 18 juni 1998,
innefattade överlämnandet till FBI av en mängd
spaningsresultat, beslagtagen utrustning, sprängämnen,
bandupptagningar av telefonsamtal, videofilmer och vittnesmål.
Materialet påvisade med all önskvärd tydlighet
att Luis Posada Carriles spelade rollen av pådrivare
och organisatör i den intensiva och målmedvetna
terrorkampanjen mot den kubanska turistnäringen. En roll
som Posada själv skrytsamt framhöll i en intervjuer
publicerade i New York Times några veckor senare. I
intervjuerna framhöll Posada också sina goda relationer
med CIA och FBI, liksom att Mas Canosa och CANF alltid varit
generösa i fråga om finansieringen av hans terroristiska
aktivitet.
Vi
förmodar att ni med lättnad och välbehag minns
att FBI i Florida, under ledning av högerextremisternas
bundsförvant Héctor Pesquera, i stället för
att angripa terrorismens organisatörer och finansiärer,
natten till den 12 september 1998 lät gripa och kasta
i Miamis federala häkte de kubanska underrättelseagenterna,
vars uppgift bestått i att söka information om
terroristernas förehavanden.
På
falska anklagelser dömdes Antonio Guerrero, Fernando
González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino
och René González av en federal domstol i Miami
till sammantaget fyra livstidsstraff och 77 år därtill.
De
fem kubanerna hade aldrig burit hand på någon
enda person. De hade aldrig varit beväpnade. De hade
aldrig skadat någons egendom. De beskrevs av åklagarna
och i medier som ”spioner”. Men de fem hade aldrig
vid något enda tillfälle till Kuba sänt någon
enda säkerhetsklassad eller sekretessbelagd handling.
De hade aldrig lagt beslag på någon sådan
handling eller försökt komma över någon
sådan. Anklagelsen kom därför att lyda ”konspiration
i syfte att begå spioneri”, det vill säga
att de planerat att någon gång i framtiden begå
spioneri; en falsk anklagelse utan grund. De fem kubanerna
utsattes i Miami för ett politiskt betingat justitiemord.
”En
sorgens dag i den amerikanska rättvisans historia; rättegången
mot de fem kubanerna.” Omdömet är formulerat
av Wayne S. Smith, före detta chef för USA:s diplomatiska
beskickning på Kuba. Smith avgick från sin post
1982 i protest mot USA:s regerings aktiva stöd till terrorismen
i Centralamerika. I den regeringen var er far vicepresident
och i högsta grad involverad i en politik som lemlästade,
massakrerade och spred skräck och förtvivlan. I
moraliskt hänseende låg en oändlig ocean mellan
er far, vicepresidenten, och regeringstjänstemannen Wayne
S. Smith.
Grymt
har er regering behandlat fem män vars strävan var
att skydda människor från illdåd begångna
av era skyddslingar, moraliska monster som Posada och Bosch.
I syfte att bryta ner dem har ni under perioder, på
order från hög politisk nivå stängt
in dem i isoleringsceller, och till Adriana Pérez och
Olga Salanueva, makar till Gerardo Hernández respektive
René González har ni konsekvent nekat visa,
och därmed möjlighet att besöka sina män.
Vi
vet att ni aldrig kommer att lyckas bryta ner de fem kubanerna.
De vet att det de gjort inte varit fel, utan att det varit
det enda riktiga, anständiga och hedervärda.
Er
egen bottenlösa oanständighet befäste ni ånyo
när er regering i samarbete med CANF 2004 såg till
att Luis Posada Carriles ännu en gång likt en orm
kunde slingra sig ut genom ett fängelses galler. Genom
att muta Panamas avgående president Mireya Moscosa lyckades
ni få Posada Carriles och hans tre kumpaner, mördarna
och våldsverkarna Pedro Remón, Guillermo Novo
och Gaspar Jiménez ”benådade på humanitära
grunder”. De fyra terroristerna greps år 2000
då de var i färd med att spränga universitetsaulan
i Panama i luften. Fidel Castro skulle där tala till
studenterna, i samband med det Ibero-amerikanska toppmötet.
Gripandet kunde ske tack vare den kubanska underrättelsens
insats.
Den
avgående presidenten Moscoso och terroristerna Remón,
Novo och Jiménez begav sig omedelbart till Miami, som
öppnade sin famn för så väl den korrupta
före detta presidenten som för terroristerna. De
senare hyllades av högerextremisterna som hjältar.
På illegal väg och med bistånd av Miamis
högerextremister tog sig också Posada hem till
Miami, Efter att ha tillbringat en tid i förvar, anklagad
för att tagit sig in i USA på ett sätt som
stred mot reglerna, släpptes han på framkrystade
formella grunder.
Vi
vet att ni vet att Venezuela har rätten på sin
sida när detta land nu begär att Luis Posada Carriles
skall utlämnas, så att i Venezuela den avbrutna
rättsliga processen vad gäller hans delaktighet
i flygplanssprängningen 1976 kan fullföljas. Han
är i Venezuela också anklagad för en lång
rad illdåd, innefattande tortyr och mord, som han begick
under sin tid på 70-talet som chef inom den Venezolanska
säkerhetstjänsten. En tjänst som CIA tog initiativet
till att placera honom på.
Men
Luis Posada Carriles är ju er terrorist. Så ni
säger att ni inte kan han utlämna honom till Venezuela.
Ni motiverar det med att han där riskerar att utsättas
för tortyr. För det första skymfar ni därmed
Venezuela. För det andra måste vi utbrista: och
det ska komma från er! Från Guantanamos ockupant!
Från de hemliga tortyrfästningarnas arrendator!
Från den som under årtionden utbildat latinamerikanska
diktaturers torterare!
Nå,
herr president, hyckleriet och den becksvarta cynismen är
i sanning er gren. Och aldrig har ni i den grenen firat en
sådan skamlös triumf som när ni inför
världen med fast stämma deklarerade: ”Den
som ger terrorister skydd är lika skyldig som terroristerna!”
Ord utslungade av Luis Posada Carriles’ och Orlando
Bosch’s beskyddare och kollaboratör.
Hotfullt
slungade ni också mot världen orden: ”Den
som inte är med oss är med terroristerna!”
Herr
president, detta ska ni veta: Marta García, fiskaren
Arcilios mor, och alla anständiga människor världen
över är mot terrorism. Och just därför
vänder de sig mot er! Inte mot USA:s folk utan mot er,
mördarnas ryggdunkare och torterarnas beskyddare.
Vi
vet att över hela världen, och förvisso också
i USA, reser många och ständigt fler med kraft
kraven:
Frige
omedelbart de fem kubanska terroristbekämparna Antonio
Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández,
Ramón Labañino och René González!
Utlämna
omedelbart massmördaren och terroristen Luis Posada Carriles
till rättvisan i Venezuela!
Tomas Widén
Coordinator
The Free-the-Five-Committee in Sweden
PDF-version
|
