Kuba är inte ensamt!

Kuba är inte ensamt!

Medan Trump drömmer om att invadera oss svarade världen med ett rop: ”Kuba är inte ensamt!”

 Jag såg bilderna och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var inga politiker. Det var inga tjänstemän. Det var vanliga människor, i olika delar av världen, som höll upp plakat, skanderade slagord och försvarade vår suveränitet som om det vore deras egen.

 I Paris, i Berlin, i Madrid, i Mexiko, i Buenos Aires, i Santiago de Chile. I varje hörn där det finns ett solidariskt hjärta hördes samma rop den 19 april: ”No war on Cuba”, ”Ned med blockaden”, ”Lämna Kuba i fred”.

 De brydde sig inte om avståndet. De gick inte på lögnerna i de stora medierna. De brydde sig inte om Trumps hot. De gick ut på gatorna för att säga till världen att blockaden är ett brott, att krig inte är lösningen, att Kuba har rätt att leva utan imperiets fot på nacken.

 Vilka är dessa bröder och systrar?

 Det är de som inte sväljer propagandan. Det är de som läser bortom rubrikerna. Det är de som förstår att det kubanska folkets lidande inte är socialismens fel, utan 65 år av en folkmordsblockad som det internationella samfundet fördömer år efter år.

 Det är de som vet att Kuba inte är ett hot. Kuba är ett litet, blockerat land som bara ber om att få leva i fred. Och som, trots allt, fortsätter att skicka läkare ut i världen, fortsätter att rädda liv, fortsätter att vara ett exempel på värdighet.

 Tack till er som mobiliserade er. Tack till er som höjde era röster. Tack till er som påminner oss om att vi inte är ensamma.

 För i dessa mörka tider, när imperiet skärper greppet och hökarna i Miami gnuggar händerna, ger det oss styrka att fortsätta att veta att det finns människor på andra kontinenter som är beredda att försvara vår sak.

 Kuba ger inte upp. Kuba står emot. Och Kuba har vänner i världen som inte är rädda för Trumps hot.

 Ikay Romay FB 26042