Kuba: uppdaterad strafflag anpassad till ny verklighet

Den 1 december 2022 trädde en ny strafflag i kraft på Kuba. Arbetet för att uppdatera den inleddes för nästan fyra år sedan och denna version är mycket bättre anpassad till den kubanska verkligheten än sin föregångare. Men det är ett kontroversiellt dokument som har mött kritik eftersom det tar upp alla brott och deras påföljder. Det är dock rimligt att erkänna att det är ett nödvändigt instrument för att ett land ska kunna styras, vare sig vi gillar det eller inte.

Den tidigare versionen av den kubanska strafflagen går tillbaka till 1987. Det har alltså gått 35 år sedan den trädde i kraft. Sedan dess har världen utvecklats snabbt, och Kuba undgår inte denna verklighet. Framsteg i fråga om miljö, personlig integritet och utvecklingen inom informations- och telekommunikationsteknik, liksom en större medvetenhet om diskriminering på grund av kön, sexuell identitet och ras, är bara några av de mest uppenbara utmaningar som den tidigare versionen inte behandlar på ett övergripande och aktuellt sätt.

Dessa frågor har lett till väsentliga förändringar, men det fanns också tekniska utmaningar. Samhällsutvecklingen har gjort att det kubanska parlamentet fått stifta lagar för att hantera utmaningarna allt eftersom. Det gjorde utövandet av vissa rättigheter och rättskipningen än mer komplicerade på grund av den fragmentering som dessa tillfälliga lösningar skapade.

För den som besitter ett minimum av information och kunskap ter sig uppdateringen rimlig, även om oppositionella och bolagsmedia försöker framställa den nya lagen som ett verktyg för förtryck i kölvattnet av protesterna den 11 juli.  Det vore naivt att tro att dessa händelser inte påverkat den nya lagen, eftersom den 11 juli visade att den kubanska rättsliga ramen hade brister när det gäller att hantera viktiga frågor som rör straff- och processrätt.

Den nya lagen är anpassad till dagens kubanska verklighet. Exempelvis skärps straffen för korruption. Miljöbrott specificeras, liksom brott som grundar sig på ras, etnicitet, sexuell identitet och kön. Den sistnämnda frågan debatterades flitigt eftersom en grupp företrädare, däribland dr Mariela Castro Espín, förespråkade införandet av termen ”kvinnomord”. Detta vann dock inte gehör, då de flesta i parlamentet ansåg att den underliggande frågan var inkluderad, även om termen saknades.

En annan fråga som debatterades flitigt var straffmyndighetsåldern, som är 16 år på Kuba. Trots frågor inom och utomlands förblev denna oförändrad, liksom alla särskilda bestämmelser gällande rättegångar och domar rörande personer mellan 16 och 20 år.

Kuba är inte så unikt som kritikerna vill få oss att tro. I till exempel Belgien är man straffmyndig vid 12 års ålder och i Spanien vid 14 år. En sådan enkel jämförelse ger inte svar på frågorna om Kubas ståndpunkt, men den bör få oss att fundera på hur sällan dessa andra länder anklagas för att bryta mot barnkonventionen. Det enkla faktum att vi känner till straffrättsåldern i Kuba men inte i de andra länderna visar på politiseringen av frågan, som inte alls handlar om de kubanska minderårigas verkliga välfärd.

En annan positiv aspekt av lagen gäller alternativa straff. Denna förändring syftar till att minska antalet fängelsestraff genom att ersätta dem med bland annat samhällstjänst, begränsad frihet och husarrest. På så sätt kommer de skadliga effekterna av fängelsestraff att minska, samtidigt som den dömda personens sociala återanpassning underlättas. Likaledes underlättas möjligheten att omvandla fängelsestraff till andra alternativ. Brottet ”social farlighet”, ett ålderdomligt rättsligt begrepp som starkt ifrågasätts av många delar av befolkningen, har avskaffats.

Den nya strafflagen utökar också rättigheterna för de intagna, som nu kan vända sig direkt till domstolar och förvaltningsorgan med sina krav. Dessa förfaranden var tidigare inte inkluderade i strafflagen, även om de tillämpats. Detta är därför ett stort steg framåt när det gäller rättigheter och säkerhet.

Brott mot den personliga och familjens integritet inkluderas liksom bildrättigheter och cybertrakasserier och förtal. Dessa och andra frågor som är nära kopplade till utvecklingen av informationsteknik och kommunikation var förut mycket utspridda i lagstiftningen, och i den nya lagen behandlas de mer sammanhängande på grund av deras gemensamma karaktär.

Spridning av falska nyheter hör till de mest kontroversiella brotten, som kan bestraffas med fängelse i 2 till 5 år. Den ökande internetanvändningen på Kuba, särskilt sociala medier, innebär utmaningar för det kubanska rättssystemet som tidigare inte har lösts. För lite mer än ett år sedan utfärdades lagdekret 35, ett prejudikat vars brister och förtjänster beaktas i den nya lagen. Världen är väl förtrogen med den skada som denna typ av brottslighet kan orsaka. Kuba drabbades dubbelt när falska nyheter om pandemin och händelserna den 11 juli sammanföll. Trots kritiken mot begränsningarna av yttrandefriheten är detta därför ett steg som ger större säkerhet för alla medborgare eftersom en stor del av våra liv utspelar sig i den digitala världen.

Det har varit den främsta kritiken mot lagen, trots att det är en världsomspännande trend att vidta liknande skyddsåtgärder även i Europa och USA, länder som utger sig för att vara ”yttrandefrihetens försvarare”. Det som är nationell säkerhet för några få länder kan inte kallas för censur bara för att det gäller Kuba. Här måste man medge att falska nyheter är en mycket komplex fråga och att dess lösning innebär att man måste definiera vad som är sant, något som filosofer har ägnat århundraden åt utan absoluta svar hittills. Utöver själva lagen kommer därför den effektiva och korrekta tillämpningen av bestämmelserna i hög grad bero på den mänskliga faktorn, som är omöjlig att hantera och därför inte kan tillskrivas en stat eller regering.

Slutligen skärper lagen påföljderna för brott mot den politiska och socioekonomiska ordningen. Varje straffrättsligt organ har som prioritet att bevara den konstitutionella ordningen och människors välfärd. En analys som inte tar hänsyn till detta utgår därmed från fiktion. I Kubas fall stöddes den nya grundlagen [som antogs 2019] av över 85 procent av kubanerna, vilket är en mycket hög andel av befolkningen.

Med hänsyn till detta och trots alla ifrågasättanden, är skärpta straff för den som tar emot pengar från en utländsk agent i avsikt att sprida falska nyheter i strid med grundlagen helt adekvat. Det finns inte ett enda land som inte skyddar sig med denna typ av åtgärder, så det finns ingen anledning för att ifrågasätta Kuba i det avseendet.

Sammanfattningsvis är den nya strafflagen ett mycket omfattande regelverk, med positiva och negativa aspekter, men den är inte på något sätt ett instrument för censur eller förtryck. Uppdateringen av många brottsrubriceringar och deras anpassning till den kubanska verkligheten är två faktorer som kommer att leda till en bättre rättskipning. I slutändan är det detta det handlar om – att bygga ett rättvisare och mer balanserat samhälle.

Gustavo A Maranges, Resumen Latinoamericano 221204
/cv

Cuba’s New Criminal Code Adapts to a New Reality