This page was exported from Svensk-Kubanska Föreningen [ https://svensk-kubanska.se ]
Export date: Mon Apr 15 2:39:19 2024 / +0000 GMT

Kuba och dess folk, bortom "el Maleconazo"




Kuba och dess folk, bortom "el Maleconazo"

Händelserna [på Malecón] den 5 augusti 1994 var inte det "folkliga uppror mot regimen", som  västmedia kallade det, utan snarare en bekräftelse på att majoriteten av det kubanska folket stöder sin revolution.

Dessa händelser, som saknar motstycke i landet sedan segern den 1 januari 1959 över Fulgencio Batistas tyranni (1952–1958), visade också på Fidel Castros enorma ledarskap och giltigheten i hans politiska tänkande.

För det kubanska folkets enighet och patriotiska känsla – som Fidel Castro ihärdigt främjade – till och med mitt i de enorma svårigheter och brister som befolkningen led de ödesdigra dagarna under den så kallade Specialperioden, var avgörande faktorer för segern över försöken att destabilisera landet.

Som ni säkert minns reagerade folket omedelbart mot dem som försökte plundra affärer och företag i skydd av tumultet på gatorna i huvudstadens centrum och på Malecón, men när president Fidel Castro dök upp förändrades situationen grundligt, och många av dem som tidigare gett sin ilska fritt spelrum slutade med att ropa ¡Viva Fidel!

Upploppen avtog utan att polisen avlossade ett enda skott, men detta hindrade inte den mer högerextrema pressen, särskilt i USA, från att i all oändlighet tjata om "förtryck".

Det var extremt hårda tider. Kuba kämpade för att överleva en djup ekonomisk kris efter socialismens fall i Europa och Sovjetunionen, vilket ledde till att landet förlorade praktiskt taget all sin handel, inklusive nästan alla leveranser av olja, råvaror och livsmedel.

På kort tid krympte ekonomin till nästan hälften jämfört med 1989, ön var ett steg från total förlamning och lämnades praktiskt taget ensam mot en fiende, som nu var en hegemonisk makt, bara 90 sjömil bort.

I Washington gnuggade den sittande regeringen händerna och satsade på att revolutionen skulle falla "inom några dagar", och från Miami, kontrarevolutionens operationsbas, förberedde inte få sitt bagage för att triumferande återvända till sina privilegier.

Som väntat skärpte USA blockaden genom att 1992 anta Torricelli-lagen, som flera år senare förstärktes med Helms-Burton-lagen.

Mitt i den kritiska situationen intensifierades också propagandakampanjerna mot ön, där man förespråkade olagliga resor ut ur landet på alla sätt och under vilka som helst omständigheter, och även destabiliserande eller öppet terroristiska handlingar.

Tjugoåtta år efter dessa händelser står Kuba i dag inför en svår ekonomisk situation – även om den inte är lika akut som under Specialperioden – som till stor del beror på effekterna av covid-19-pandemin och dess inverkningar på världsekonomin, som ön inte har varit immun mot.

Men framför allt har USAs ekonomiska, finansiella och kommersiella blockad, avsedd att stänga alla dörrar överallt, förstärkts till oanade nivåer för att göra det omöjligt för ön att göra framsteg i sin utveckling.

Inte mindre viktigt är att den enorma tekniska utvecklingen sedan dess har inneburit att kampanjerna mot den kubanska sociala modellen har förflyttats från traditionella medier till mobiltelefoner och datorer via sociala medier.

Men, precis som för 28 år sedan, är det en annan faktor som är avgörande även mitt i svårigheterna: majoriteten av kubanerna har beslutat att mot alla odds fortsätta att sträva efter ett land där ett bättre liv för alla är möjligt.

Ett bevis på detta är till exempel den kommande folkomröstningen om familjelagen, en lagtext som, om den godkänns, kommer att innebära mer integration, rättvisa och jämlikhet för alla medborgare utan åtskillnad.

Fidel Castro är visserligen inte längre fysiskt närvarande, men en ny generation ledare – och folket inte att förglömma – försöker se till att hans arv lever vidare, och den historiska ledarens ord efter protesterna den 5 augusti 1994 ger genklang som om de hade sagts idag:

"Man kan inte underskatta de moraliska värderingar som detta folk har samlat på sig och inte heller deras vilja att kämpa. Och den som kämpar vinner; i dag finns det ingen, hur mäktig den än är, som kan besegra ett folk som är fast beslutet att kämpa."

Rafael Calcines Armas, Prensa Latina 220805

Cuba y su pueblo, más allá del “Maleconazo”

 

 

 

 

 


Post date: 2022-08-05 16:02:45
Post date GMT: 2022-08-05 15:02:45
Post modified date: 2022-08-05 16:02:45
Post modified date GMT: 2022-08-05 15:02:45

Powered by [ Universal Post Manager ] plugin. MS Word saving format developed by gVectors Team www.gVectors.com