Svensk-Kubanska Föreningen
https://svensk-kubanska.se/ringar-av-eld/
Export date: Fri Jun 14 23:43:40 2024 / +0000 GMT

Ringar av eld




Ringar av eld

Trots enorma ansträngningar har Kuba på senare tid drabbats av ständiga strömavbrott. De beror på den av blockaden förorsakade bristen på olja, och på svårigheten att underhålla de nu ålderstigna kraftverken då det är näst intill omöjligt att få tag på reservdelar. Detta förorsakar naturligtvis irritation och klagomål. Följande inlägg kan ses som en liten tröst och uppmuntran till den yngre generationen.

President Díaz-Canel besöker kraftverket "Otto Parellada". Foto: Cubadebate


 

Namn och datum kommer att suddas ut
liksom våra misstag
och det som blir kvar är ljuset, broder, ljuset
inget annat.


Sigfredo Ariel

 

När min mor var barn förekom det också strömavbrott. "Vi har alltid befunnit oss i en specialperiod", säger hon ofta. För henne var den "goda tiden" likt vapenvilor vi gjorde oss förtjänta av på vägen. Korta, flyktiga vapenvilor som försvann utan att vi kunde värdera dem efter förtjänst. Professor Julio Fernández Bulté nämnde 1980-talet i en föreläsning som spelades in för flera år sedan och sa: "Vi var lyckliga, men visste det inte."


Men innan dess, på 60- och 70-talen, förekom det strömavbrott. Och varubrist. Min mormor brukade byta kläder mot mat. Hon var alltid på jakt på den svarta marknaden. Min morfar gav henne praktiskt taget hela sin lön och hon såg till att hålla hemmet i ordning. Min mor minns att hennes yngre bror inte smakat på kyckling som barn och att folk döpte smöret till Odysseus – han som försvann i tio år.

När min mor var barn och strömmen gick samlades alla i rummet. Moster Pilar började berätta historier: med en tänd cigarett ritade hon eldringar i luften. Det täta mörkret var som en målarduk. Pilar berättade historier tills barnen somnade eller strömmen kom tillbaka igen.

Jag är född på 90-talet. Man kan säga att jag tillhör specialperiodens generation, den generation som inte ens kände till 80-talets "vapenvila", den lilla glimt av socialism som Kuba fick. Vi har inte upplevt något annat än kriser. Min mor var förstås inte längre ett barn, men vi hade strömavbrott igen. Ibland var de väldigt långa, vilket fick folk att tala om alumbrones, ”upplysning”, eftersom tiden med elektricitet var så kort.

Läget stabiliserades lite senare, men strömavbrotten återkom gång på gång med sitt hårda mörker. De kunde komma överraskande eller planerat, hålla på i sex timmar eller lite mindre... eller lite mer. Ett detaljerat schema publicerades till och med i tidningen, så att alla skulle veta när de skulle få sin dos av mörker. "Det är vad de borde göra nu", kommenterar nästan alltid någon. "Det är orättvist att de inte släcker ner oftare här", menar någon havannabo.

Ända sedan min mor var barn har detta folk förberett sig för mörka tider. Provisoriska hemmakraftverk av lastbilsbatterier, stearinljus alltid inom räckhåll, en uppladdningsbar lampa, grannar som går från kvarter till kvarter för att se kvällens avsnitt av tv-serien hos någon som inte drabbats av den brutna strömmen. Där fanns en känsla av att "antingen drabbas vi tillsammans" eller så räddar vi oss allihop.

Churchill sägs ha uttalat en cynisk fras om socialismen som den rättvisa fördelningen av elände. Men jag är stolt över att tillhöra ett folk som inte förnedrat sig ens under de mest osäkra omständigheter, som alltid delat med sig av sitt bröd till de hungriga. Rättvisa är rättvisa, även om det är elände som fördelas.

Jag var barn och min mor brukade berätta historier för oss när allting blev svart. Med en tänd cigarett ritade hon eldcirklar i det täta mörkret. Vi kunde inte se våra händer, men vi tittade på de där ljusspåren som frös fast i luften i en sekund. Jag vill tro att jag kan se dem än idag.

Och så sjöng vi: "Låt ljuset komma, låt ljuset komma, låt ljuset komma, låt mörkläggningen ta slut." Och när strömmen kom tillbaka utropade min mor, halvt på skämt, halvt på allvar: "Viva Fidel!” Det var som en explosion av glädje.

När min mor var barn förekom det också strömavbrott. När jag var barn hade vi de också. Idag är de här igen med sitt hårda mörker. Man önskar att livet vore lättare, mer uthärdligt. Ibland skulle man vilja ge upp. Men här är vi och fortsätter kämpa mot mörkret, ritar eldringar i luften tills vi får vapenvila igen. Eller tills vi vinner en gång för alla.

Det finns de som föredrar att i mörkret berätta om nederlag och ständiga misslyckanden. Själv kan jag i de eldiga spår jag bär med mig bara utläsa berättelsen om ett folk som förtjänar seger. Ett ljusets folk.

Michel E. Torres Corona, Granma 220617  (Översättning: C. Vaple)

Aros de fuego


 

HÄV BLOCKADEN MOT KUBA!

Bli en del av solidaritetsrörelsen!  Bli medlem i Svensk-Kubanska!

Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap
(150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)

Eller skicka ett bidrag till Stödfonden: Pg 40 54 11–0 eller Swish 123 589 0975

eller till insamlingen ”Mediciner till Kuba”: Pg 23 57 15–0  eller Swish 123 182 37 72

 
Post date: 2022-07-06 15:54:57
Post date GMT: 2022-07-06 14:54:57

Post modified date: 2022-07-06 15:54:57
Post modified date GMT: 2022-07-06 14:54:57