|
Svensk-Kubanska Föreningen https://svensk-kubanska.se/usa-ar-en-bananrepublik/ Export date: Tue Jan 20 16:21:11 2026 / +0000 GMT |
USA är en bananrepublikUSA är en bananrepublik President Donald Trump är den amerikanska versionen av de brutala och korrupta diktatorer som påtvingats latinamerikanska länder av deras oligarker och US-amerikanska imperialister. Med latinamerikanska jämförelser sågar Chris Hedges president Trump längs med könsorganet. En slående, underhållande men skrämmande text.  El Presidente Trump är gjuten i samma form som alla latinamerikanska despoter som terroriserar sina befolkningar, omger sig med smickrare, torpeder och skurkar och berikar sig själva – Trump och hans familj har samlat på sig mer än 1,8 miljarder dollar i kontanter och gåvor genom att utnyttja presidentposten – samtidigt som de uppför smaklösa monument till sig själva. ”Trujillo på jorden, Gud i himlen” – Trujillo en la tierra, Dios en el cielo – sattes upp på statlig order i kyrkor under Rafael Leónidas Trujillos 31-åriga styre i Dominikanska republiken. Hans anhängare, precis som Trumps, nominerade honom till Nobels fredspris. Trumps bedrägliga pastor, Paula White-Cain, erbjöd en uppdaterad version av Trujillos självförgudning när hon varnade för att ”att säga nej till president Trump skulle vara att säga nej till Gud”. Trump är den gringo-version av Anastasio ”Tachito” Somoza i Nicaragua eller Haitis François ”Papa Doc” Duvalier, som ändrade konstitutionen för att själv bli utsedd till ”president på livstid”. En av de mest berömda bilderna från den haitiske diktatorns långa styre visar Jesus Kristus med en hand på axeln på en sittande Papa Doc, med bildtexten ”Jag har valt honom”. ICE-ligisterna är inkarnationen av Papa Docs fruktade 15 000 man starka Tonton Macoute, hans hemliga polis som godtyckligt fängslade, misshandlade, torterade, fängslade eller dödade 30 000 till 60 000 av Duvaliers motståndare och som tillsammans med presidentgardet åt upp hälften av statsbudgeten. El Presidente Trump är Venezuelas Juan Vicente Gómez, som plundrade nationen för att göra sig själv till den rikaste mannen i landet och föraktade offentlig utbildning för att – med orden från forskaren Paloma Griffero Pedemonte – ”hålla folket okunnigt och fogligt”. El Presidente – i varje diktatur – följer samma spelplan. Det är en grotesk opera buffa. Ingen lovsång är för överdriven. Ingen muta är för liten. Ingen kränkning av medborgerliga friheter är för extrem. Ingen dumhet är för absurd. Allt oliktänkande, oavsett hur ljummet det är, är förräderi. Verkställande order, budgetnedskärningar, valfusk, beslagtagande av vallokaler och röstmaskiner, avskaffande av poströstning, övervakning av rösträkningen och rensning av röstlängderna säkerställer förutbestämda valresultat. Institutioner, från pressen till universiteten, knäböjer inför El Presidentes idiotiska beteende. Lagstiftande församlingar är underdåniga ekokammare för El Presidentes nycker och självbedrägerier. Det är en värld av magisk realism, där fantasi ersätter verklighet, mytologi ersätter historia, det omoraliska är moraliskt, tyranni är demokrati och lögner är sanna. Det är inte bara våld och hot som håller El Presidente vid makten. Det är den bedövande förvandlingen av verkligheten, det dagliga förnekandet av det vi uppfattar och dess ersättning med desorienterande fiktioner som håller oss ur balans. Detta, i kombination med statligt inducerad rädsla, förvandlar länder till friluftsfängelser. Människans medvetande bombarderas tills det bryts ned och blir ett väloljat kugghjul i den enorma fängelsemaskinen. El Presidente Trumps förvrängda psykologi fångas av Miguel Ángel Asturias i hans roman ”El Señor Presidente”, inspirerad av diktaturen under Manuel Estrada Cabrera som styrde Guatemala i 22 år; Gabriel García Márquez ”The Autumn of the Patriarch”, Julia Alvarez ”In the Time of the Butterflies” och Mario Vargas Llosas ”The Feast of the Goat” och ”Conversation in the Cathedral”. Dessa romaner ger en bättre inblick i vart vi är på väg än de flesta tjocka böcker om USAs politik. ”Allt är till salu här”, skriver Julia Alvarez i sin roman, ”allt utom din frihet”. Diktatorer – hermetiskt inneslutna i hovlivets klibbiga smicker – förlorar snabbt kontakten med verkligheten. Konspirationsteorier, kvacksalveri, bisarra övertygelser och vidskepelse ersätter bevis och fakta. Diktatorer är sociopater, oförmögna till empati eller ånger och benägna att beskriva världen i vulgariteter och barnslig sentimentalitet. De kan inte skilja mellan gott och ont. De utövar makt enbart för att det får dem att må bra. Om de mår bra är det bra. Om de mår dåligt är det dåligt. L'état, c'est moi. ”Staten det är jag”. ”Den viktigaste egenskapen hos en massledare har blivit oändlig ofelbarhet”, skriver Hannah Arendt i ”The Origins of Totalitarianism”, ”han kan aldrig erkänna ett misstag. Massledare vid makten har ett enda mål som överväger alla utilitaristiska överväganden: att förverkliga sina förutsägelser.” Diktatorn i El Salvador på 1930-talet, general Maximiliano Hernández Martínez, som antog en rad lagar som begränsade invandringen av asiater, araber och svarta och som beordrade massakern på uppskattningsvis 30 000 bönder i kölvattnet av ett misslyckat uppror i januari 1932, var övertygad om att solljus som strålade genom färgade flaskor botade sjukdomar. Mitt under en smittkoppsepidemi beordrade han att färgade lampor skulle hängas upp över hela huvudstaden San Salvador. När hans yngste son drabbades av blindtarmsinflammation avfärdade han läkarna för att prova sin färgade lampor-kur, vilket resulterade i sonens död. Han avböjde en donation av gummisandaler till landets skolbarn och förklarade: ”Det är bra för barn att gå barfota. På så sätt tar de bättre emot planetens välgörande effluvia, jordens vibrationer. Växter och djur bär inte skor.” El Presidente Trump är av samma skrot och korn. Han tränar inte eftersom han insisterar på att människokroppen liknar ett batteri med en begränsad mängd energi. Han uppmanade allmänheten – under COVID-19-krisen – att injicera desinfektionsmedel i sig själva och bestråla sig med ultraviolett ljus. Han varnade gravida kvinnor för att ta Tylenol under en presskonferens där han babblade osammanhängande och antydde att det orsakar autism. Han avfärdade klimatkrisen och twittrade: ”Begreppet global uppvärmning skapades av och för kineserna för att göra amerikansk tillverkning icke-konkurrenskraftig”, för att senare säga att han skämtade och hävdade att ”det kommer att ändras igen”. Vindkraftverkens buller, menade han, orsakar cancer. Den tidigare kanadensiske premiärministern Justin Trudeau, funderade han, kan vara Fidel Castros hemliga son. Diktatorer vältrar sig i kitsch. Kitsch kräver ingen intellektuell insats. Den glorifierar staten och kultledaren. Den hyllar en fantasivärld med dygdiga härskare, en lycklig, beundrande befolkning och idealiserade porträtt av medborgarna. I Trumps fall betyder det vita medborgare. Det glittrar och gnistrar, som de pråliga guldtroféerna och vaserna som står uppradade på mantelpiece i Ovala rummet, kompletterade med lika smaklösa guldunderlägg med Trumps namn på. Det kväver kulturen. National Symphony Orchestra vid Kennedy Center inleder nu alla sina föreställningar med nationalsången. Trump, som utnämnde sig själv till ny ordförande för centret, skrev: ”INGA FLER DRAGSHOWS ELLER ANNAN ANTIAMERIKANSK PROPAGANDA.” Årets säsong vid Kennedy Center, där namnet Donald J. Trump har ristats in i marmorn i Hall of States, inleddes med ”The Sound of Music”. Den av Trump utnämnde tillfällige presidenten för Kennedy Center, Richard Grenell, hoppas kunna göra centrets program mer ”likt Paula Abdul”. Milan Kundera beskrev kitsch som en estetik ”där skit förnekas och alla beter sig som om den inte existerar” och tillade att det är ”en vikskärm som satts upp för att dölja döden”. Trujillo våldtog sina medarbetares, ministrars och generalers fruar, tillsammans med kurtisaner och unga flickor. Trump, som var en nära vän till pedofilen Jeffrey Epstein, har anklagats för våldtäkt, sexuella övergrepp och sexuella trakasserier av minst två dussin kvinnor. Julie Brown skriver i sin bok ”Perversion of Justice: The Jeffrey Epstein Story” att en anonym kvinna, under pseudonymen ”Kate Johnson”, 2016 lämnade in en civil stämningsansökan till en federal domstol i Kalifornien, där hon hävdade att hon våldtagits av Trump och Epstein – när hon var 13 år – under en fyra månaders period från juni till september 1994. ”Jag bad högt och tydligt den åtalade Trump att sluta”, sade hon i stämningsansökan. ”Trump svarade på mina böner genom att våldsamt slå mig i ansiktet med sin öppna hand och skrika att han kunde göra vad han ville.” Johnson sa att hon träffade Trump på en av Epsteins ”sexfester med minderåriga” i hans herrgård i New York. Hon säger att hon tvingades ha sex med Trump flera gånger, inklusive en gång med en annan flicka – 12 år gammal – som hon kallade ”Marie Doe”. Trump krävde oralsex och ”sköt sedan bort de båda minderåriga medan han ilsket skällde ut dem för deras 'dåliga' sexuella prestation”, enligt stämningsansökan, som lämnades in den 26 april 2016 till den amerikanska distriktsdomstolen i Central District of California. När Epstein fick veta att Trump hade tagit Johnsons oskuld, ska han ha ”försökt slå henne i huvudet med sina knutna nävar”, rasande över att han hade förlorat möjligheten. Trump, sa hon, deltog inte i Epsteins orgier. Han tyckte om att titta på medan 13-åriga ”Kate Johnson” onanerade honom. Johnson sa att Epstein och Trump hotade att skada henne och hennes familj om hon berättade om deras möten. Stämningsansökan drogs tillbaka, troligen genom en lukrativ förlikning. Sedan dess har hon försvunnit. Diktatorer nöjer sig inte med att tysta sina kritiker och motståndare. De njuter sadistiskt av att förnedra, förlöjliga och förstöra dem. ”Allt för mina vänner, lagen för mina fiender”, sa Óscar R. Benavides, Perus auktoritäre president, och sammanfattade därmed alla diktatorers credo. Lagen används som ett hämndvapen. Oskuld och skuld är irrelevant. Justitiedepartementets åtal mot den tidigare Trump-rådgivaren John Bolton, New Yorks justitieminister Letitia James och den tidigare FBI-direktören James Comey, samt de stämningar som delgivits den tidigare CIA-direktören John Brennan, den tidigare FBI-specialagenten Peter Strzok och den tidigare FBI-advokaten Lisa Page, sänder det centrala budskapet från alla diktaturer – samarbeta eller bli förföljd. Denna hämndkultur förkalkar det civila och politiska livet. Diktatorer söker förgäves efter det de inte kan uppnå: odödlighet. De översvämmar sina länder med bilder av sig själva för att avvärja döden. Trujillo döpte om huvudstaden Santo Domingo till Ciudad Trujillo och öns högsta berg – Pico Duarte – till Pico Trujillo. Trump vill att det föreslagna arenan för Washington Commanders, värderat till 3,7 miljarder dollar, ska uppkallas efter honom själv. Finansdepartementet har publicerat utkast till ett minnesmynt på en dollar – med Trumps ansikte på båda sidor – för att fira nationens 250-årsjubileum. Det finns planer på att namnge Kennedy Centers operahus efter first lady. De 40 miljoner dollar som Amazon betalade för rättigheterna att filma en dokumentär om Melania Trump kommer utan tvekan att återspegla den smickrande bevakningen av Elena Ceaușescu – känd som ”nationens moder” – i rumänsk statlig television under hennes make Nicolae Ceaușescus regeringstid. Enorma, dyra banderoller med El Presidente Trumps ansikte pryder utsidan av federala byggnader i huvudstaden. Detta, tillsammans med de olika Trump Towers runt om i världen, är bara början. Översvämma världen med Trump-porträtt, pryda byggnader och offentliga torg med hans namn, hylla hans gudomlighet och genialitet oavbrutet, så hålls döden borta. Mario Vargas Llosa skriver i ”The Feast of the Goat” om hur diktaturer förvandlar alla till medbrottslingar: Även de rika, om de ville fortsätta att vara rika, var tvungna att alliera sig med chefen, sälja en del av sina företag eller köpa en del av hans, och på så sätt bidra till hans storhet och makt. Med halvslutna ögon, vaggad av havets milda ljud, tänkte han på vilket perverst system Trujillo hade skapat, ett system där alla dominikaner förr eller senare deltog som medbrottslingar, ett system som endast de som gått i exil (inte alltid) och de döda kunde undkomma. I detta land hade alla på ett eller annat sätt varit, var eller skulle bli en del av regimen. ”Det värsta som kan hända en dominikan är att vara intelligent eller kompetent”, hade han en gång hört Agustín Cabral säga (”En mycket intelligent och kompetent dominikan”, sa han till sig själv) och orden hade etsat sig fast i hans minne: ”För förr eller senare kommer Trujillo att kalla på honom för att tjäna regimen, eller hans person, och när han kallar får man inte säga nej.” Han var ett bevis på denna sanning. Det föll honom aldrig in att göra det minsta motstånd mot sina utnämningar. Som Estrella Sadhalá alltid sa, hade Getten tagit ifrån människorna den heliga egenskap som Gud gett dem: deras fria vilja. America is a Banana Republic Chris Hedges Report 251110 (ZT) Gillar du det Svensk-Kubanska Föreningen gör? Vill du bidra till kampen mot den omänskliga blockaden? Swisha en tjuga eller valfri summa till 123 589 0975 eller pg 40 54 11 -0 Ett ännu mer betydelsefullt stöd är medlemskap! Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap 150 kr för pensionärer, arbetslösa och studerande) Samma swish som ovan. |
|
Post date: 2025-11-22 08:40:20 Post date GMT: 2025-11-22 07:40:20 Post modified date: 2025-11-22 08:40:20 Post modified date GMT: 2025-11-22 07:40:20 |
