”Hur kan vänstern stödja
Kuba?”
frågar sig SAC Syndikalisternas
Kuba-grupp med finansiering från SIDA och Forum Syd
I ett dokument på 13 sidor gör Rebecka Bohlin,
Sara Jeswani och Annika Hjelm ett frontalangrepp på
Kuba. Några huvudfrågor kan urskiljas:
• De facklig rättigheterna
• De s k fria biblioteken
• Kvinnors ställning
• Kubas satsningar på det ekonomiska området
Det 13-sidiga dokumentet innehåller så mycket
sakfel och förvrängningar att det skulle ta lika
många sidor som dokumentets att gå igenom dem
alla, även om det är enkelt att tillbakavisa dem.
Så vi koncentrerar oss på huvudlinjerna.
Inledningen
1.
Rubriken på dokumentet är ”Hur kan vänstern
stödja Kuba?” Ett enkelt svar är att vänstern
stöder inte Kuba genom att slå sina påsar
ihop med fascister, antikommunister och terrorister.
• Som källa används bland andra den i Sverige
bosatte Carlos Manuel Estefania, tidigare medarbetare i den
bruna publikationen ”Contra”, där han inte
behöver hålla igen, utan radar upp lögn på
lögn på lögn om Kuba.
• Dokumentet hänvisar bl a till hemsidan Cuba Nuestra,
där bland andra Estefania står som ansvarig. Denna
hemsida, har enligt hemsidan för USA-finansierade ”Freedom
House” tagit emot bidrag från just ”Freedom
House”. Detta är en känd frontorganisation
för USA:s utrikespolitik. Dessutom får Cubanuestra
stöd från Folkpartiets internationella stiftelse
SILC.
• Cubanuestra, och personerna bakom, har nära relationer
till terroristorganisationen CANF (Kubansk-Amerikanska Stiftelsen)
i Miami. CANFs hemsida citerar med välbehag olika alster
av Estefania (och hans kollega Gainza) och de gemensamma arrangemang
de deltagit i mm. CANF står bakom såväl mordförsök
mot kubanska ledare som spprängattentat mot turistinstallationer
i Havanna. CANF har finansierat Posada Carriles som är
hjärnan bakom mängder av terrordåd, bland
annat sprängningen av ett civilt kubanskt flygplan, varvid
alla ombord omkom. Posada skyddas av Bush-regeringen.
• Huvudkällan till SAC/Kuba-gruppens dokument är
Jorge Masetti, argentinare som i Frankrike företräder
den kubanska organisationen ”Todos Unidos”, som
samarbetar med USA:s intressekontor i Havanna. Exempelvis
kan man från intressekontorets hemsida ladda ner ”Todos
Unidos” program. Det är en lång önskelista,
och handlar mycket om privatiseringar. Företrädare
för Todos Unidos har haft överläggningar med
USA:s förre utrikesminister Colin Powell och med CANF.
• Argentinaren Masetti är SAC-gruppens favorit”vänster”kuban.
Han har i Miamipressen gjort en rad uttalanden som borde få
alla syndikalister att höja på ögonbrynen.
Han uppmanar Bush att ”öka stödet till oppositionen
på Kuba” och ”det behövs en amerikansk
front för demokratins försvar och krossandet av
det kubanska tyranniet.” ”Fidel är allierad
med det internationella kapitalet”. Osv osv. Ibland
slinter tungan på herr Masetti. Vad sägs om: ”Kuba
underblåser antiamerikanska känslor och underminerar
våra intressen i området.” (vår kursivering)
• För många latinamerikaner är Masetti
en simpel förrädare som förtalat och förrått
medlemmar i olika vänstergrupper i en lång rad
länder.
• Masetti är knuten till den franska organisationen
”Reportrar utan gränser” som försökt
värva agenter på Kuba och sedan åratal driver
en anti-kubansk kampanj. Denna organisation har visat sig
finansieras delvis av USA-myndigheter och har kontakter med
exilmaffian i Miami. Om detta finns gedigen dokumentation.
• Att man använder dessa källor för
en förment ”vänster”-ståndpunkt
borde vara mer än nog för att diskvalificera Annika
Hjelm, Sara Jeswani och Rebecka Bohlin. Men de har fel också
i sakinnehållet:
2.
Ytterligare några kommentarer till 1:a sidan:
• ”Fri facklig organisering är förbjuden
sedan revolutionen”, hävdas dokumentet. Men dagens
kubanska landsorganisation CTC är densamma som sedan
bildandet 1939 har varit den enda såväl juridiskt
som de facto erkända representanten för Kubas fackföreningar.
Åren före 1959 togs dock ledningen över av
Batistadiktaturens hantlangare, och de sanna fackföreningsaktivisterna
gick under jorden och deltog i befrielsekampen. Mot den bakgrunden
är påståendet att det var bättre före
1959 minst sagt märkligt.
• ”Vanliga kubaner får det allt sämre…den
fria sjukvården förfaller”, är ett annat
påstående i dokumentet. Ytterligare ett exempel
på den obefintliga kunskapen om Kuba och utvecklingen
på senare. Kubas ekonomiska tillväxt sedan mitten
på 90-talet har varit enastående. Förra året
kunde löner och pensioner höjas kraftigt. Vad gäller
sjukvården visar alla indikatorer på att den bara
blir bättre. Den är helt överlägsen alla
hälsosystem i Amerika. Kuba har i stort sett övervunnit
krisen som uppstod i samband med att landet förlorade
hela sin utrikeshandel när östblocket bröt
ihop och USA skärpte blockaden.
• ”Bara de som har tillgång till dollar…har
möjlighet att köpa importerade varor.” Också
här är okunskapen genant. Dollar förekommer
inte längre som betalningsmedel på Kuba. Växling
mellan nationella och konvertibla pesos görs helt öppet
och lagligt på växlingskontor. Därmed kan
i princip alla köpa importerade varor. Att det sedan
förekommer inkomstskillnader och därmed ojämlika
köpkraft är en annan sak.
• ”Orättvisorna ökar”. Förmodligen
önsketänkande av skribenterna. Orättvisorna
ökade i början på 90-talet då det gällde
för Kuba att överleva östblockets sammanbrott
och USA:s skärpta blockad. I takt med den anmärkningsvärda
ekonomiska återhämtningstakten sedan mitten av
90-talet har de senaste åren alltfler åtgärder
vidtagits för att återigen minska den ekonomiska
ojämlikheten bl a genom upprepade höjningar av pensioner,
löner och socialbidrag. Orättvisorna minskar. Och
även när de var som störst var orättvisorna
på Kuba de utan jämförelse minsta i hela Amerika.
De
facklig rättigheterna
Det krävs inte så mycket eftertanke för att
inse att det vore kontraproduktivt av fackföreningsrörelsen
på Kuba att gå i strejk. CTC har ett stort inflytande
i samhället och rådfrågas inför alla
beslut som berör dess medlemmar. En omfattande utredning,
gjort av USA-juristen Debra Evenson och en rad i USA verksamma
experter inom arbetsrätt och fackföreningsfrågor:
Workers in Cuba – Unions & Labor Relations”
2001) säger:
• Sedan bildandet 1939 har den kubanska landsorganisationen
CTC varit den enda juridiskt erkända representanten för
Kubas fackföreningar. Fackföreningsrörelsen
har med kraft försvarat sin enighet; CTC tillbakavisade
under 40-talet starka påtryckningar som gick ut på
att utesluta kommunistiska medlemmar och splittra rörelsen.
Under slutet av 50-talet tvingade Batistadiktaturen på
facken sina hejdukar, men de kastades ut när revolutionen
segrat. Återupprättandet då och konsolideringen
av den fackliga enigheten efter 1959 var således inget
brott med traditionen. Sedan CTC:s grundande har målet
varit att förena alla fackföreningar inom ramen
för en enda landsorganisation.
• För några år sedan genomfördes
en undersökning bland medlemmarna. Det visade sig att
dessa ansåg att bevarandet av den fackliga rörelsens
enighet var den största framgången.
• Idag axlar CTC dubbla roller: att organisera lönearbetarna
och försvara deras intressen och rättigheter, och
att främja det ekonomiska, politiska och sociala framåtskridandet
och främja en förbättrad levnadsstandard för
såväl medlemmar som alla kubaner.
• Medlemskap i fackföreningen är frivilligt.
98 % av alla arbetare är med i något av de nationella
förbunden. Medlem eller inte, så har alla anställda
rätt att delta i de månatliga stormötena på
arbetsplatsen, liksom i diskussioner om kollektivavtal, val
av löntagarrepresentanter i företagets klagomålsnämnd
osv.
• Facket är helt självfinansierat genom medlemsavgifter
som betalas personligen en gång i månaden. Facken
tar inte emot subventioner från staten eller från
annat håll.
• Det socialistiska systemet medförde för
Kubas arbetare och alla kubaner omfattande rättigheter
och garantier; rättigheter som de aldrig tidigare haft
tillgång till. Dessa inkluderade rätten till arbete,
lika lön för lika arbete, ett socialt trygghetssystem
omfattande alla, en månads betald semester, sjuklön
och ledighet vid barnafödande samt fri hälsovård
och utbildning.
• Det var CTC som såg till att utländska
företag inte skulle kunna anställa kubansk arbetskraft
direkt.
• Fackföreningsrörelsen har direkt påverkat
många lagförslag.
• Facket har rätt att delta i företagens ledningsmöten
• Det finns en tendens att minska storleken på
klubbarna för att skapa närmare relationer mellan
medlemmar och ledning
• Val av klubbledning sker med två och ett halvt
års mellanrum. Kandidater nomineras av arbetarna. Valen
är slutna.
Det
finns inget förbud mot flera fackliga organisationer,
men ”oppositionen” har inte lyckats få något
stöd på någon arbetsplats.
Vad
gäller CUTC som SAC-gruppen framhåller, är
det att beteckna som ett familjeföretag. Consejo Unitario
de Trabajadors Cubanos består av: Pedro Pablo Alvarez
Ramos (Generalsekreterare), hans fru Elizabet Pineda Valbaseda
(Direktör för "fackliga biblioteket").
Dessutom hans döttrar Susana Alvarez Pineda (ledare för
det kvinnliga avdelningen) och Aimé Cabrera Alvarez
(ledare för den religiösa avdelningen).
Det
är tveksamt om de organiserar några arbetare i
Kuba, och de samarbetar mycket nära med en annan "fri"
fackförening: Fedracion de Plantas Eléctricas,
Gas y Agua de Cuba i Miami som är en av de grupper som
för tredje året i rad får dela på mångmiljonsbelopp
i dollar från USAID / NED http://www.usaid.gov/locations/latin_america_carib.
CUTC
tillhör den kristna fackföreningsinternationalen,
vilket i latinamerikanska sammanhang för det mesta innebär
gula USA-stödda fackföreningar som motarbetar de
vänsterledda fackföreningsrörelserna.
ACILS (American Center for International Labor Solidarity)
förmedlade USAID- och NED -pengar till CLAT (Central
Latino-Americana de Trabajadores) där CUTC ingår.
De är nog den minsta fackföreningen i CLAT. CLAT
finansierar även de "fackföreningar" som
stod bakom militärkuppen mot Chavez i Venezuela och som
länkas flitigt från CUTC:s sida.
7
januari 2006 träffade ett antal republikanska kongressledamöter
(Lacy Clay, Steve Linch, Williams de la Hunt, Joan Emerson,
Vic Zinder och Hilda Solís) ”oppositionen”
på det lyxigaste hotellet i Havanna, Hotel Nacional.
Bland ett tiotal företrädare för de i utländska
media mest namnkunniga smågrupperna fanns även
Pedro Pablo Alvarez Ramos från CUTC.
Alla deltagare finns listade på CUTC:s egen välfyllda
hemsida, http://webcutc.org/documentos/sereunen.htm.
Inte speciellt förvånande så beskrivs mötet
som vänligt och att parterna var överens.
Det
fins inget som ens är socialdemokratiskt i denna högerkristna
grupp som kallar sig fackförening men som inte representerar
annat än USA:s intressen.
För
övrigt är CUTC inte mer förtryckt än att
de har en adress, telefon, fax och e-mail i Havanna(se deras
flotta hemsida). Och, som sagt, kan hålla möten
på lyxhotell i Havanna.
De
sk ”fria biblioteken”
Skrönan om de ”fria biblioteken” på
Kuba har tillbakavisats ett otal gånger. Dokumentationen
är omfattande. Många svenska bibliotekarier och
andra intresserade har på plats kollat sanningshalten
i lögnerna. Såväl USA:s Biblioteksförbund
som Internationella Biblioteksförbundet har på
plats flera gånger undersökt anklagelserna mot
Kuba och kategoriskt tillbakavisat dem. Detta trots hårda
påtryckningar från USA-administrationen för
att få dem att inta en annan hållning. Istället
har man torrt konstaterat, att Kuba har det bästa offentliga
biblioteksväsendet i 3:e världen. Likaså att
det största hindret för Kubas bibliotek är
USA:s blockad. Skribenten försöker förvränga
och dölja slutsatserna från de båda biblioteksförbunden,
för deras slutsatser passar inte hennes syften.
Efter
att de av liberalerna och andra påstått förbjudna
böckerna av Astrid Lindgren och George Orwell iakttagits
på Kuba, gör skribenten Siv Wold-Karlsen en intressant
analys: ”Nu har både Orwell och Pippi observerats
i kubanska bibliotek, men de kan förstås likväl
ha utsatts för mer eller mindre sofistikerade former
av censur.” Att Pippi Långstrump varit ”Årets
Barnbok” på Kuba, att kubanska barn älskar
Pippi, att Dagens Nyheter för många år sedan
skrivit en stor artikel om ”Pippi på Kuba”,
att till och med liberalerna tvingats backa från lögnen
om de förbjudna böckerna, det hindrar inte Siv Wold-Karlsen
i sin ambition att hålla liv i en gammal lögn.
Kvinnors ställning
Här får vi oss en ”analys” serverad
av Maria Pettersson. Hon får det till något negativt
att ”Om man, som i det kubanska fallet, tillhandahåller
lika möjligheter till utbildning, vård etcetera,
och reformer för lika lön och dagis, så kommer
traditionella ojämlikheter mellan könen att luckras
upp.” Hon påstår att ”Kvinnor är
återigen hemma vid spisen och föder barn…”
Enbart hennes egna uttalanden visar ju att Kuba kommit långt
på jämställdhetsområdet. Tilläggas
kan att:
• Kvinnoförbundet FMC spelar en viktig roll för
att bryta fördomar och myter kring sexuallivet, för
att värna kvinnors reproduktiva hälsa och rätten
till den egna kroppen och sexualiteten.
• FMC har varit banbrytande för acceptansen av
homosexualitet som en sexuell läggning, inte en avvikelse.
(Bara för några årtionden sedan var homosexualitet
förbjuden i Storbritannien, och lite längre tillbaka
också i Sverige). Hur mycket homofobi finns det i Sverige?
Det finns numera klubbar för homosexuella av båda
könen på Kuba. Att fördomar lever kvar får
man nog acceptera ett bra tag till.
• Kvinnor utgör majoritet av den yrkesutbildade
arbetskraften
• Kuba ligger på 7:e plats i världen vad
gäller kvinnlig representation i parlamentet
• Kvinnor har 35 % av alla chefsposter inom arbetslivet
• 74 % av alla forskare och läkare på Kuba
är kvinnor
• 67 % av de universitetsstuderande är kvinnor
• Fysiskt våld mot kvinnor är ovanligt då
det anses omanligt att slå kvinnor
• Det värsta våldet mot Kubas kvinnor är
USA:s blockad som försvårar det dagliga livet,
särskilt för kvinnorna, som precis som i Sverige
fortfarande har huvudansvaret för hushållet.
Vilket land i 3:e världen har kommit längre än
Kuba när det gäller jämställdhet? Vad
har skribenten för positivt exempel att visa upp?
Kubas satsningar på det ekonomiska
området
Rebecka Bohlin skriver på sista sidan om Kubas skattefria
zoner. Mycket riktigt inrättades ett antal sådana
efter Östblockets sammanbrott och USA:s skärpta
blockad för att Kuba behöver hårdvaluta för
sin handel. Mycket riktigt får de anställda bara
en del av lönen. Det är just för att inte orättvisorna,
som skribenterna attackerar på första sidan, ska
bli större. Kuba är fortfarande det mest jämlika
landet i Latinamerika, trots de svårigheter man har
på grund av omvärldens politik. Kubansk arbetslagstiftning
gäller också inom dessa zoner. Kuba har inte för
avsikt att göra zonerna speciellt omfattande, just med
tanke på de nackdelar de medför. Idag, när
man övervunnit den värsta ekonomiska krisen, kan
Kuba också välja och vraka bland de företag
man vill ha in i landet.
Slutsatser
I stort sett på varje sida nämns de 75 ”dissidenterna”.
Dessa är dömda för samarbete med främmande
makt. De är inte dömda i yttrandefrihetsmål
etc. De har bevisligen tagit emot pengar, instruktioner och
utrustning från USA. Varken USA eller de själva
nekar till detta. De anser det vara deras rättighet.
Kubansk lag (liksom svensk, eller US-amerikansk) gör
det inte.
Vad gäller Amnesty så är det riktigt att de
kallas ”samvetsfångar”, då Amnesty
av någon outgrundlig anledning inte ger Kuba samma rätt
som man ger andra länder att agera mot landsförrädare.
Men läs gärna Amnestys årsrapport 2005 för
att få perspektiv på övergreppen. På
den regionsammanfattning AI gör över ”Amerika”
nämns inte Kuba över huvud taget. Sammanfattningen
tar upp de värsta brotten i Amerika mot Mänskliga
Rättigheter. Här nämns framförallt USA,
Colombia, Haiti och länderna i Centralamerika. För
att läsa något om Kuba måste man gå
in på landssammanfattningarna. Det kan man göra
också om Sverige och läsa om en rad MR-brott.
Kuba är det land i Amerika där de mänskliga
rättigheterna bäst efterlevs, där den mänskliga
värdigheten värnas, där individen skyddas.
Det kommer aldrig dessa skribenter inom SAC att erkänna.
Till
bilden hör givetvis att USA lagstiftat om att störta
den kubanska regeringen, att man utsett en ståthållare
som ska leda landet tillbaka till kapitalismen, till att man
årligen satsar ca 60 miljoner dollar (öppet) för
att undergräva den kubanska regeringen. Av dessa 60 anslås
5 miljoner dollar till konferenser, artiklar och propaganda
i Europa. Vi vet att Estefania och Cuba Nuestra är mottagare
av dessa pengar. Oavsett om skribenterna också är
det eller inte, så finns det inget av ”vänster”
i deras alster. På vilket sätt skulle kubaner vara
hjälpta av stödet till de grupper skribenterna pekar
ut? Det är ett öppet stöd åt Bush-regimens
fascistiska politik som numera tom kan straffa en USA-medborgare
som köper en kubansk cigarr i Europa med 10-års
fängelse. Värnar man om ”vanliga” kubaner
så är det viktigaste man kan göra att bekämpa
den US-amerikanska blockaden som skribenterna inte ens nämner.
Denna blockad, som berör alla länder i världen
(och därför röstade 182 länder mot den
i FN:s Generalförsamling i höstas) kostar kubanerna
ett par miljarder dollar om året.
SAC/Kuba-gruppen
bevisar det de så ihärdigt förnekar: man kan
inte kalla sig vänster och liera sig med USA:s intressekontor,
av USA finansierade och påhittade fackföreningar
och angivaren Masetti hyllad av USA på intressekontorets
hemsida och föraktad av sina tidigare kamrater.
Zt
060130
|