"IRAK ÄR BARA BÖRJAN PÅ EN KAMPANJ SOM OCKSÅ INNEFATTAR KUBA"
säger USAs ambassadör i Dominikanska Republiken, 030410, enligt AFP

Svenska ambassadören i Havanna sade i Sveriges Radios nyhetsprogram för ett par dagar sedan att ingen kan förstå varför Kuba arresterar och dömer folk som "bara uttrycker sina åsikter". Några dagar senare tvingas Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent konstatera att Kuba har grund för anklagelser om att de samarbetat med USA. Detta går inte längre att helt blunda för sedan flera av de i USA och EU omhuldade "oberoende journalisterna och människorättskämparna" visat sig vara infiltratörer som nu trätt fram och avslöjat alla besvärande detaljer om hur USAs intressekontor i Havanna finansierat och styrt femtekolonnare för att kunna trappa upp och effektivisera den ekonomiska krigföringen och propagandan mot Kuba. Lars Palmgrens radioinslag avslutas med att uttrycka den oro alla nu kan känna som medvetet eller omedvetet spelat med i USAs propagandapjäs "demokratirörelsen" och använt de "oberoende" som källor, umgåtts med dem som kompisar eller t o m bidragit med pengar till deras verksamhet. De goda vännerna är kanske säkerhetsagenter?

Kuba har inga spionsatteliter eller avlyssningscentraler som USAs Echelon, men det finns många kubaner som är beredda att vara öron och ögon bland de dissident- och terroristgrupper som samarbetar med USAs planer att återta kontrollen över Kuba, trots de personliga lidanden de utsätter sig för.

I de fördömande kommentarerna i USA-EU-massmedia till arresteringarna av "oppositionella", har många också frågat sig: varför riskerar Kuba att dra på sig USA-EUs missnöje just nu

• när EU verkade berett att ta med Kuba i Cotonou-avtalet tillsammans övriga f d kolonier i Afrika, Karibien och Stilla Havet?
• När FNs kommission för mänskliga rättigheter sammanträder i Geneve och ska ta ställning till USAs årliga försök att få fram ett fördömande av Kuba?
• När allt fler kongressledamöter i USA driver på kraven på att tillåta resor och handel med Kuba?

I frågorna ligger antydan om att Kuba kunde ha väntat till senare, att det inte var något akut läge, och många konstaterar också mycket riktigt att det handlar om små och isolerade grupper som de menar inte utgör något hot mot det kubanska samhället - eftersom de bara "uttrycker sin mening". En del försöker hävda att tidpunkten skulle vara vald för att ha försöka komma undan med detta i skuggan av kriget mot Irak.

Vad den enkelspåriga massmediakören och USA-EUs regeringsföreträdare, inklusive Anna Lind, envist bortser från är att USA sedan 40 år bedriver krig mot Kuba, och att detta har trappats upp under 90-talet, och särskilt av W Bush regim, tillkommen med den Miami-kubanska extremhögerns benägna bistånd, inte bara i form av röster. Israels folkmord mot palestinier urskuldas som självförsvar och ingen kraft läggs bakom kraven på att Israel ska lämna ockuperade territorier; USAs krig mot Irak är visserligen ett brott mot folkrätten men det är inget skäl att kräva att USA upphör med krigföringen och lämnar landet, och alla USA-EU-länder röstar mot att behandla angriparens brott mot mänskliga rättigheter i Irak i FNs kommission för ändamålet; USAs inskränkningar av normala medborgerliga fri- och rättigheter hemmavid, koncentrationsläger på ockuperade Guantanamobasen, fängslandet av tusental utan åtal och försvar, införandet av angivarsystem på bibliotek, postkontor och grannar emellan - visst kritiseras det, men med förståelse, och utan fördömanden - med hänvisning till kampen mot terrorismen. Men när Kuba försvarar sig mot USAs omstörtande verksamhet, då kommer brösttonerna fram, inte mot USAs övergrepp utan mot Kubas försvar.

Ändå är USAs planer alldeles öppna. I Torricellilagen 1992 och Helms Burton lagen 1996 uttalas alldeles klart att USA ska undanröja regering och samhällssystem på Kuba och tillsätta en USA-vänlig regim och marknadsekonomi. Den 20 maj, 100 år efter att USA som militär ockupationsmakt installerade en lydregim på Kuba höll W Bush ett tal i Miami, inför den samlade Miamikubanska extremhögern, men många kända terrorister. Det var ett militant tal för USAs rätt att med ekonomisk krigföring och undergrävande verksamhet tvinga fram en kubansk regim efter sitt behag. I W Bush´s framförande vid West Point Military Academy 1 juni 2002 talade en världsmakt som anser sig ha rätt att slå till först "på ett ögonblicks varsel i vilket mörkt hörn i världen som helst", "om vi väntar på att hoten ska ta form har vi väntat för länge", " vi måste vara redo för förebyggande tillslag", "uppdaga terroristceller i 60 eller ännu fler stater", och "skicka diplomater när det behövs och soldater när det behövs". De verbala angreppen på Kuba har trappats upp häftigt bl a med grundlösa anklagelser om biologiska vapen och stöd till terrorism.

Redan hade order utgått till dåvarande chefen för USAs intressekontor i Havanna, och de 50 medarbetarna, att intensifiera uppbygget av "demokratirörelsen". Och med den nye chefen James Cason, som tillträdde i september intensifierades arbetet. Under sitt halvår på Kuba har han tillryggalagt över 1000 mil - Kuba är ca 100 mil långt och ca 10 mil brett - för att materiellt och politiskt stödja samarbetsgrupper. Han har medverkat vid möten och diskuterat hur arbetet ska bedrivas för att rättfärdiga och skärpa USA-blockaden. Samarbetsmännen har fått passerkort dygnet runt till intressekontoret, och det materiella stödet har strömmat ut. Det öppna USA-stödet till "demokratirörelsen" på Kuba har sedan 1997 uppgått till över 20 miljoner dollar. USAID meddelade att deras stöd till systemskiftet för 2003 uppgår till 7 miljoner dollar. Det är enorma pengar för ett litet fattigt land som Kuba. Det hemliga finns det inga siffror på. Det som borde väcka intresse är varför USA med alla dessa pengar inte lyckas locka fler att leva gott som "dissidenter" på Kuba, när det gått så bra på andra håll.

Till landets försvar mot USAs krigföring - som också innefattar stöd till terrorism - stiftade Kubas nationalförsamling lagar 1996 och 1999 som uttalat förbjuder samarbete med USA-organ med syfte att genomföra systemskifte på Kuba. Det är för brott mot dessa lagar som de arresterade dömts.
De som tillstår att detta är en reell bakgrund, undrar ändå varför Kuba just nu finner det nödvändigt att gripa in mot en verksamhet som pågått länge och som myndigheterna uppenbart haft full insyn i. Varför nu offra täckmanteln för 5 infiltratörer som uppnått toppositioner som "oberoende" journalister och partiledare, och USAs förtroende och fritt tillträde till intressekontoret?

Det skedde knappast, som en del har hävdat, i illusionen att det skulle gå obemärkt förbi i skuggan av USAs krig mot Irak. Arresteringarna genomfördes innan det började. Och vad man än må säga om den kubanska ledarna, korkade är de inte, och de har lång erfarenhet av förhärskande massmedias intresse av att angripa det kubanska socialistiska samhällsbygget. Det som har skett är att USA under de senaste månaderna har visat att den nya världshärskarstrategin inte bara är ord, utan att regimen är beredd att sätta sig över internationella lag och avtal och t o m de egna allierade för att militärt angripa förhatliga regimer.

Mot den bakgrunden, som är allom bekant, borde någon kanske ha frågat sig varför USA, som å sin sida vet att det är olagligt för kubaner att samarbeta, så öppet har dragit in dem i detta. Kan det vara så att USA avsiktligt vill provocera fram en kris? Med sin mäktiga propagandaapparat, och med i stort sett följsamma allierade i Europa kanske USA tror att de nu också kan ge sig på Kuba, som varig en nagel i ögat i över 40 år. Hittills har det ju gått bra, ingen att räkna med tar hoten mot Kuba på allvar. Alla som är något att räkna med angriper Kuba i stället för att kritisera USA.

Kubanerna lägger dock märkte till att extremhögern i Miami demonstrerar med plakat "Först Irak, sedan Kuba" och att i Florida-träsken tränar terrorister väpnad invasion av Kuba, med FBIs och CIAs fulla vetskap (ingen kamp mot terrorism där inte). Ledaren för terroristgruppen F-4, Rodolfo Frometa, skryter i Sun-Sentinel 030406 med att gruppen nyligen genomfört ett mordattentat mot en "kubansk agent" Havanna och säger att F-4 siktar på att ingå i Kuba armé "efter Castro". Så USA-ambassadören Hans Hertells uttalande i Dominikanska Republiken, "det som sker i Irak sänder mycket positiva signaler, och är ett mycket bra exempel för Kuba" kanske inte är ett övertramp utan en försöksballong?

Fidel Castro sände omedelbart ett lyckönskningstelegram till Hertell: "Jag vill gratulera till ert uttalande idag om att USAs korståg också riktar sig mot Kuba, och säga tusen tack".

Arresteringarna av samarbetsmännen har skett till ett högt pris för Kuba. Men vad har kubanerna vunnit? De har fått fram sitt budskap till "demokratirörelsen" och till USA-regimen att kubanska säkerhetstjänsten har infiltrerat hela deras apparat upp till högsta nivå. Vad USA än har haft för planer så känner Kuba till dem. Nu måste USA och deras förbundna undra över vad som är sant och falsk i den information de samlat in. Och "rörelsen" är lamslagen: ingen kan lita på någon. Och kubanska myndigheterna har antytt att de vet mer än de ännu har avslöjat.
Och även om USA-EUs makthavare och massmedia inte vill erkänna det, har Kuba bevisat att arresteringarna inte har avsett oliktänkande utan personer som mot betalning samarbetat med fientligt sinnad utländsk makt, dvs USA som bedriver ekonomisk krigföring och stöder terroristaktioner mot Kuba. Tyvärr verkar EUs makthavare och massmedia, inklusive Sveriges, sluta upp kring USA-regimens självsyn som demokratins och frihetens högborg med rätt att tillsätta och avsätta regeringar i andra länder. Hur detta är möjligt efter det senaste årets USA-politik är den fråga jag ställer mig.

Eva Björklund 030412