| |
Hem>Kubamöte
på Sergels Torg
Eva Björklunds tal vid Kubamötet på Sergels
Torg: Moncadaatacken 51 årsjubileet
04 07 24
Kubavänner
För
tre veckor sedan höll freds- och solidaritetsrörelsen
sitt traditionella 4-julimöte på Stortorget, för
att fördöma USAs brott mot de mänskliga rättigheter
som instiftades när USA bröt sig loss från
det brittiska kolonialväldet.
Det
blev också starten för Svensk-Kubanska Föreningens
treveckors kampanj för att bryta medias informationsblockad
mot Kuba och mot de fem kubanska politiska fångarna
i USA som straffas grymt för att de avslöjat terroristorganisationer
i Miami. Massmediablockad också mot kubanernas enastående
samhällsbygge och för att dölja Bush-regimens
upptrappade hot och aggressioner, och de världsomfattande
protesterna mot detta, t o m i Miami, vilket borde vara en
sensation. Tystnad skyddar också EUs skamliga uppslutning
med egna sanktioner mot Kuba, bl a för att förhindra
kulturutbyte mellan våra folk. Tystnad också om
EUs vägran att i FN fördöma USAs och allierade
länders krigsförbrytelser och vidriga brott mot
mänskliga rättigheter bl a på Guantanamobasen,
för att i stället påstå att det är
på resten av Kuba, som USA ännu inte lyckats ockupera,
som brott mot mänskliga rättigheter begås.
Med
fem hungerstrejkare vid Solidaritetshuset har föreningen
dagligen spritt flygblad här på Sergels Torg, och
ordnat informationsmöten, och vi har nått många
människor, också genom alternativa media, och fått
mycket stöd. Men vi har också än en gång
fått erfara att svenska massmedia inte avser att informera
om vad som egentligen utvecklas på Kuba eller om USAs
detaljerade planer på att störta örikets regering
och tillsätta sin egen, och EUs och Sveriges medverkan.
Jag
har nu mött många med en solidarisk grundinställning
till jordens fattiga folkflertal och kampen för en annan
värld, men som tror de mest besynnerliga saker: Att Kuba
har brutit med Sverige, att det är Kuba som blåser
till strid mot USA, att Castro välkomnar sexturism och
fruktar Pippi Långstrump - så har rubrikerna hetat
bl a i DN och Sveriges Radio - att folk lever i elände,
att alla sociala landvinningar inom skola, hälsovård
och omsorg har gått förlorade, att journalister
och författare slängs i fängelse osv.
Så
brukas den massmediala makten för att krossa ett unikt
försök till ett mänskligt samhällsbygge.
För med alla sina materiella svårigheter på
grund av blockaden, och egna misstag och tillkortakommanden,
är Kuba ett sällsynt glädjande fenomen.
Detta
är också Kubas brott, att visa att det går
att bygga ett samhälle på medmänsklighet och
solidaritet, på kultur och samarbete, på goda
idéer och hög moral. Det är livsfarligt för
det samhällssystem vi lever i, som bygger på utplundring
av den fattiga världen, på miljarder människors
underkastelse och liv i elände, på vår acceptans
av ett relativt gott liv i vår minoritetsdel av världen.
För att systemet ska kunna fungera måste människor
hållas i okunnighet.
Därför
talas det lika tyst om det våldsamma förtrycket,
eländet och förnedringen i Latinamerika, som om
Kubas goda hälsa, utbildning, blomstrande kultur, ekologiska
jordbruk, avancerade läkemedelsindustri, utvecklade gräsrotsdemokrati,
jämställdhet mellan kvinnor och män, enastående
solidaritet med andra fattiga folk och tiotusentals kubanska
läkare i Venezuela, på Haiti, i hela Centralamerika
och i Afrika.
Och
det som inte kan tystas ska förtalas, eller bortförklaras.
Det fenomenala kubanska kulturlivet, inte minst det internationellt
erkända musikaliska underverket som visade upp sig i
all sin lyskraft i en masskonsert på Revolutionstorget
i Havanna i torsdags, det försöker Sveriges radios
latinamerikakorrespondent framställa som något
som vuxit fram i motståndsfickor bland villakvarter.
När
jag var på Kuba för några veckor sedan besökte
vi en skola i Pinar del Rio. Vi möttes, som så
många gånger, av dansande och sjungande barn och
ungdomar. Vi träffade elever som utstrålade självkänsla
och lärare som visade kärleksfull respekt. Vi fick
höra om den senaste skolreformen som innebär att
inga klasser får vara större än 20 elever
för att läraren verkligen ska kunna lära känna
eleverna som individer, och ha god kontakt med familjerna,
och om all stödpersonal som finns, och alla känsligt
utformade metoder för att upptäcka och stödja
elever med problem av olika slag, så att de inte känner
sig utpekade eller särbehandlade.
Detta
har ett fattigt land i tredje världen råd med,
en reform för en bättre skola som de genomför
trots att de redan hade Latinamerikas bästa skolväsende
och studieresultat! Inte undra på att detta måste
förtigas, för att vi ska godta att vi inte har råd
med bra skola för alla.
Vi
frågade en lärare om de hade mobbningsproblem i
skolan men hon visste inte vad ordet betydde. Vi förklarade
att det handlar om misshandel och/eller utfrysning av skol-
eller arbetskamrater som utpekas som på något
sätt "främmande" eller "konstiga"
och att detta är ett stort problem i många länder
i Europa och i USA. Hon tittade förvånad på
oss som om det var något väldigt bisarrt.
Många
som möter det för första gången har svårt
att tro att det är sant. Och de går vidare med
skeptiska frågor, studiebesök efter studiebesök,
och när de vandrar runt på gator och torg. Och
får öppna, kunniga, ödmjuka och stolta svar,
som bekräftar den sällsynta medmänsklighet
och solidaritet som genomsyrar samhället. Och de flesta
övertygas om att en bättre värld faktiskt är
möjlig, och värd att kämpa för.
Och
hur, om inte med demokrati och folkligt engagemang, skulle
ett litet fattigt folk, granne till världens genom tiderna
mest överlägsna supermakt, utsatt för 45 år
av ekonomisk, biologisk, terror och propagandakrigföring,
kunna bygga ett samhälle som får internationellt
erkännande av Världsbanken, FAO, WHO, Unicef, Unesco,
UNDP m fl för långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning,
prioritering av barnens rättigheter, och funktionshindrades,
framgångsrik kamp mot rasdiskriminering, för kampen
mot drogmissbruk, kriminalitet och korruption, och för
sitt enastående bistånd till andra fattiga länder.
Detta
går inte att åstadkomma med förtryck av mänskliga
rättigheter, utan bara genom att utveckla dem. Bara fria,
kunniga och medvetna människor kan bygga ett sådant
samhälle.
Detta
är vad Bush-regimen nu desperat vill krossa för
att vinna presidentvalet och total ekonomisk kontroll av Latinamerika.
Planerna som offentliggjordes den 6 maj, och som ännu
inte bevärdigats en stavelse i svenska massmedia, innehåller
bland mycket annat 59 miljoner dollar för att bygga upp
femtekolonnerna på Kuba och intensifiera massmediapropagandan
i Europa och Latinamerika, med sikte på att strypa turismen
och svälta ut kubanerna och skapa kaos i landet. Därvidlag
bidrar DN m fl redan allt de kan med skrönor av allehanda
slag och oefterhärmligt Orwellskt språkbruk med
påståenden om att Kuba brutit med Sverige etc
Bush-regimen har också detaljerade planer för att
överfalla Kuba militärt och i ett slag ta över
makten, när förutsättningar för detta
skapats.
Och lika detaljerade program för att återprivatisera
hela Kuba, upplösa jordbrukskooperativen, vräka
bönderna, återta flerfamiljshusen och vräka
familjerna, avskaffa pensionssystemet och det sociala välfärdssystemet,
införa en USA-styrd "professionell" polisstyrka,
kort sagt återföra Kuba till en lydstat och folket
till underkastelse och misär.
Och parallellt tränar terrorristgrupper och paramilitära
styrkor i Floridaträsken för att delta i invasionen.
De uppträder i full stridsmundering på TV i Miami,
tillsammans med venezolanska gelikar med samma uppgift i planerna
på att störta regeringen i Venezuela
Den
annorlunda, den bättre värld som kubanerna börjat
bygga har för stark lyskraft och har blivit för
viktigt som inspiration och stöd för den sociala
rörelsen och de folkliga protesterna i Latinamerika och
världen mot USAs och EUs utplundringspolitik.
Men
där ligger också Kubas styrka, i det egna folkets
engagemang och beslutsamhet att försvara sina fantastiska
landvinningar, och att det väcker människors hopp
och solidaritet runt om i världen, och särskilt
i Latinamerika - och i USA - växer solidaritetsrörelsen
och motkraften mot USA-regimens strävan efter världsherravälde.
Och
där finns vi alla, vi som nu i första hand måste
förhindra det överfallskrig som USA planerar, och
kräva att USA upphör med sin kriminella ekonomiska
krigföring och stöd till terrorismen mot Kuba, och
friger de fem kubanska politiska fångarna
och att Sverige och EU upphör med sin medverkan för
att störta Kubas folkvalda regering.
Leve
Kuba, Leve den internationella solidariteten
Eva
Björklund
|
