|
Med
anledning av Fidel Castros operation och konvalescens, och
de spekulationer om vad som händer den dag han träder
tillbaka för gott publicerar vi hans eget resonemang
om detta såsom det framgår i Ignacio Ramonets
nyutkomna bok. Om Ramonets intervjuer med Fidel 2003 - 2005
kan ni läsa i Kuba 3. 2006
Utdrag ur ”Fidel Castro, biografi med
två röster”, eller ”100 timmar med
Fidel”, av Ignacio Ramonet, chefredaktör för
”Le Monde Diplomatique”.
Översättning Eva Björklund
Om vad som händer
efter Fidel:
Nästa eller nästnästa generation tar över
IR:
Jag skulle vilja tala om framtiden. Har ni någon gång
tänkt dra er tillbaka?
FC: Alltså, vi vet att tiden går och den mänskliga
energin tar slut. Men jag ska säga som jag sa till Nationalförsamlingen
6 mars 2003, när de valde om mig som ordförande
i Statsrådet. Jag sa: Jag förstår nu att
det inte är mitt öde att vila i livets slutskede.
Jag lovade att vara med dem, om det var vad de ville, så
länge som det behövdes och så länge jag
visste mig kunna vara till nytta. Inte en minut mindre, inte
en sekund längre.
IR:
CIA meddelade i november 2005 att ni lider av Parkinsons sjukdom.
Vad säger ni om den”informationen”?
FC: De sätter sitt hopp till ett naturligt och helt och
hållet logiskt fenomen, att någon ska dö.
I detta fall har de gjort mig den stora äran. Det är
samtidigt ett erkännande av vad det inte lyckats med
under lång tid: att mörda mig. Om jag vore fåfäng
skulle jag till och med kunna vara stolt över att dessa
typer erkänner att de måste invänta min död.
De hittar på något nytt varenda dag, att Castro
lider av det eller detta, att det är den ena eller den
andra sjukdomen. Det senaste påhittet var Parkinsons.
CIA säger att de har upptäckt att jag lider av Parkinsons.
Men skulle jag drabbas av den så har det ju ingen betydelse.
Påven Johannes Paulus hade Parkinsons under många
år när han reste runt i världen…
IR:
Ni har tagit upp frågan om er efterträdare flera
gånger, och vad som händer på Kuba när
ni inte längre sitter i ledningen. Hur ser ni på
Kubas framtid utan Fidel Castro?
FC: Nåväl, jag ska försöka hålla
mig kort. Jag har redan berättat om alla planer på
att fysiskt undanröja mig. Den första tiden var
min roll mer avgörande för det var nödvändigt
att föra en viktig kamp på idéplanet, det
var nödvändigt att övertyga. Jag har ju berättat
om alla fördomar som rådde och hur de revolutionära
reformerna ändrade folks inställning. Det fanns
rasfördomar, antisocialistiska fördomar, allt detta
gift som inympats under lång tid.
IR:
Betyder det att ni länge har tänkt på möjligheten
att de kan mörda er och på vad som då skulle
hända?
FC: Det verkar nästan som om du frågar om min efterträdare?
IR:
Just det, efterträdaren.
FC: Alltså, i början, med alla dessa attentatsplaner,
då hade jag en avgörande roll, och det har jag
inte nu. Idag har jag kanske mer auktoritet och folk har mer
förtroende för mig än någonsin. Som jag
sa, vi studerar folkopinionerna hela tiden. Vi studerar dem
med mikroskop. Och vi kan skilja ut folkopinioner i huvudstaden
till exempel, och resten av landet, och jag kan lägga
fram alla opinioner för er. Även de negativa. Men
det överväldigande flertalet är gynnsamma.
Efter 46 års kamp och samlad erfarenhet är min
auktoritet större nu än tidigare. Alla som kämpade
och stred i befrielsekriget, som ledde kampen för att
störta tyranniet och för landets oberoende, har
stor auktoritet…
IR:
Om ni nu av ett eller annat skäl skulle försvinna,
kommer det då att bli Raul som efterträder er?
FC: Om det händer mig något i morgon så kommer
Nationalförsamlingen med all säkerhet att välja
honom, det råder det inget tvivel om. Och detsamma i
politbyrån, de sammanträder och väljer honom.
Men han börjar också komma till åren, så
vi har snarare ett generationsproblem. Vi har den stora lyckan
att ha tre generationer som genomfört revolutionen. Vi
har också de som gick före oss, de gamla kämparna
och ledarna för Socialistiska Folkpartiet, som var dåtidens
marxist-leninistiska parti, och med oss kom en ny generation.
Och sedan, den som kommer efter oss, och nästa, de som
deltog i alfabetiseringskampanjen, kampen mot banditerna,
kampen mot blockaden, kampen mot terrorismen, kampen mot Grisbuktsinvasionen,
de som genomlevde oktoberkrisen, de internationalistiska uppdragen…
Det finns mycket folk med stora meriter …
IR:
Så ni tror att er verkliga efterträdare, mer än
en person, mer än Raul, snarare kommer att vara en generation,
dagens generation?
FC: Javisst, det handlar om att nya generationer kommer att
ersätta gamla. Jag känner tillförsikt, men
vi är medvetna om att det finns många risker, mycket
som kan hota den revolutionära processen. Vi har de subjektiva
misstagen … Misstag har begåtts, och vi har alla
ansvar föra att inte ha upptäckt vissa tendenser
och misstag. Idag har vissa övervunnits och andra är
på väg.
Som jag redan sa om vad som kan hända i morgon: att det
handlar om nya generationer, för vår generation
är på väg ut. Den yngste, och då talar
jag om Raul, är ju bara lite mer än fyra år
yngre än jag.
Denna första generation samarbetar fortfarande med de
nya som hyser respekt för vår auktoritet, de få
av oss som fortfarande finns kvar… Vi har den andra,
den tredje och den fjärde… Och jag har klart för
mig hur den fjärde kommer att se ut, se bara på
sjätteklassarna när de håller sina tal. Där
har vi massor av talang!
Vi har mött tusentals begåvade ungdomar som imponerar,
som gör stort intryck. Ingen vet hur många genier
och begåvningar det finns bland folk. Jag hyser teorin
att alla är genier, på ett eller annat sätt,
på datorområdet, inom musiken, som mekaniker.
Det vi håller på med är att utbilda hela
samhället, och vi ser vilka resultat det ger. Bland annat
de 8 miljoner som första året efter ”specialperioden”
skrev under att: ”Jag är socialist”. ..
IR:
Så ni säger att revolutionen inte är över?
FC: Långt därifrån. Den tid vi lever i nu
är den bästa i hela vår historia och den mest
förhoppningsfulla, det kan ni se överallt.
Det är sant, det är riktigt, jag accepterar kritiken
att vi har begått vissa idealistiska misstag, kanske
ville vi gå fram för fort, kanske underskattade
vi vissa krafter, vanans makt och sånt. Men inget land
har stått upp mot en så mäktig motståndare,
så rik, med sådant propagandamaskineri, med sin
blockad, och upplösningen av sitt enda stöd i världen.
Sovjetunionen försvann och vi stod ensamma, men vi tvekade
inte. Ja, vi hade största delen av befolkningen med oss,
jag säger inte hela, för en del tappade modet, men
vi har varit vittnen till vad detta folk har åstadkommit,
hur det stod emot, hur det nu går framåt, hur
arbetslösheten minskar, hur medvetenheten växer
..
IR:
Jag ser att ni inte är oroad över den kubanska revolutionens
framtid. Men ni har också bevittnat Sovjetunionens sammanbrott,
Jugoslaviens upplösning, den albanska revolutionens sönderfall,
Nordkoreas sorgliga situation, Kambodja som drunknade i skräck,
och själva Kina där revolutionen har tagit en mycket
annorlunda vändning. Blir ni inte oroad av allt detta?
FC: Jag tycker att erfarenheten från den första
socialistiska staten, Sovjetunionen, är mycket bitter.
Den borde ha reformerats, inte förstörts. Tro inte
att vi inte ofta har funderat över detta otroliga fenomen,
hur en av världens mäktigaste stater, som hade lyckats
uppnå maktbalans med den andra supermakten, ett land
som hade krossat fascismen, att det skulle bryta samman som
det gjorde. Det fanns de som trodde att man kunde bygga socialismen
med kapitalistiska metoder. Det är ett av historiens
stora misstag. Jag vill inte dra upp det, jag vill inte teoretisera,
men jag har otaliga exempel på att det inte fanns rim
och reson i mycket som de gjorde, de som antogs vara teoretiskt
skolade, ända in i märgen genomsyrade av de pamfletter
de förvandlade Marx´, Engels´, Lenins och
många andras verk till …
IR:
Men den fråga som några ställer sig är:
Kan den revolutionära, socialistiska processen på
Kuba också bryta ihop?
FC: Är det så att revolutioner är ödesbundna
till sönderfall, eller är det så att det är
människorna som gör så att revolutionerna
bryter ihop? Kan eller kan inte människorna och samhällena
förhindra revolutionernas sönderfall? Det har jag
ofta frågat mig. Och hör här vad jag säger:
jänkarna kan inte krossa denna revolutionära process,
för vi har ett helt folk som har lärt sig att använda
vapnen, ett helt folk som trots våra misstag har en
bildningsnivå, kunskaper och medvetenhet som aldrig
kommer att tillåta att detta land på nytt blir
en koloni till USA.
Men detta land kan förstöra sig självt. Denna
revolution kan själv förstöra sig. Just det,
vi kan förstöra den, och då blir det vårt
fel. Om vi inte kan rätta till våra misstag. Om
vi inte kan bli av med många laster: de nyrikas rofferi,
förskingring och andra sätt att skaffa pengar.
Det tar vi nu itu med, på väg att förändra
vårt samhälle i grunden. Vi måste ändra
igen, vi har gått igenom mycket svåra tider, de
ledde till ojämlikheter, orättvisor. Det måste
vi ändra på, och utan minsta lilla övergrepp.
Det folkliga deltagandet kommer att växa för varje
dag, och vi kommer att vara ett folk med mycket hög allmänbildning.
Martí sa: Att vara bildad är det enda sättet
att vara fri”, och, Ramonet, ingen frihet är möjlig
utan kultur.
|