Vad händer med FNs Råd för Mänskliga Rättigheter?

En fråga som stått i fokus för diskussionen om reformer i FN är Kommissionen för Mänskliga Rättigheter. Under de senaste 15 åren har kritiken vuxit bl a mot hur den kunnat missbrukas av USA i utrikespolitiska syften, och komprometterats av USAs och EUs dubbla måttstockar och ekonomiska påtryckningar för att placera alla brott mot mänskliga rättigheter utanför det egna ansvaret. Syd-länderna, som utgör flertalet i FNs Generalförsamling, har länge krävt att kommissionens prestige måste räddas med regler för att förhindra de ekonomiskt överlägsna länderna att genom hot och påtryckningar snedvrida kommissionens arbete.

Tvärt mot detta lanserade Kofi Annan i mars 2005, i samråd med USA, i stället tanken på ett litet, halverat människorättsråd av samma typ som säkerhetsrådet och med samma permanenta medlemmar, medan övriga skulle väljas med 2/3 majoritet i Generalförsamlingen. Trots brutala hot och påtryckningar mot beroende länder lyckades USA dock inte tvinga igenom sina krav vid FNs toppmöte i september 2005. Frågan om ett nytt MR-Råd överlämnades till Generalförsamlingens nya ordförande, Jan Eliasson, att lösa så fort som möjligt. Förhandlingar inleddes med en grupp som var representativ för FN-medlemmarna.

Eliasson lade fram ett första resolutionsförslag 1 februari med sikte på att få det antaget innan 13 mars, då FNs nuvarande MR-kommission inleder sitt årliga möte. Då förutses att USA kommer att få svårigheter att hindra en resolution mot deras övergrepp i fångläger runt om i världen. De lyckades stoppa den förra året, med stöd av EU-länderna, men nu efter fyra år har såväl Tyskland, Irland och Storbritannien som MR-Kommisionären och även Amnesty International insett att brotten är för flagranta, och kräver att USA ska stänga koncentrationslägret på Guantanamobasen. EU-ländernas egen medverkan i CIAs illegala fångtransporter och hemliga fångläger drar också på sig allt mer kritik.

Eliasson första resolutionsförslag hade avlägsnat sig långt från den text som diskuterats fram med den representativa gruppen med stöd från en stor majoritet i Generalförsamlingen. I stället hade USAs och EUs krav slagit igenom. I Sverige har massmedias rapporter också dominerats av deras syn. Den innebär att brott mot mänskliga rättigheter begås av Syd- och Östländer, medan USAs anfallskrig och tortyrläger och EU-länders medverkan eller tysta medgivande inte faller inom den kategorin. Sålunda har media fokuserat på att det behövs ett nytt råd med länder som inte begår brott mot MR, dit USA och EU-länderna a priori hör.

Eliassons första förslag angav sålunda att
• det skulle räcka med 1/3 av de närvarandes röster i Generalförsamlingen för att utestänga ett land från rådet, utan krav på minsta antal närvarande
• det skulle krävas minst 2/3 majoritet för att bli vald
• bara länder som inte stämplats i MR-kommissionen eller säkerhetsrådet skulle kunna kandidera.
Samtidigt ignorerade förslaget Sydländernas krav på regler för att undvika politisk manipulation.

De USA-krav som Eliasson inte tagit med var att halvera rådets 53 medlemmar och ge säkerhetsrådets permanenta medlemmar samma status i MR-rådet. Han reducerade bara medlemsantalet till 45. Syd-länderna hade i stället begärt att det skulle utökas till 58, så att de skulle få en något mer balanserad representation. När FN grundades fick en tredjedel av medlemsländerna plats i MR-kommissionen. Idag får mindre än var femte delta. USA ville reducera till lite mer än var tionde. Eliassons stannade vid knappt var fjärde, mot Sydländernas krav på en återgång till en knapp tredjedel.

Det var USAs och EUs krav att det ska räcka med 1/3 av medlemsländerna, 64 närmare bestämt om alla är närvarande, för att utestänga dem misshagliga länder från rådet. Det innebar att de bara skulle behöva övertala som mest ett trettiotal, eftersom USA, EU och övriga NATO-länder tillsammans har nästan 30 röster alldeles själva. Med kriteriet att inga länder som har stämplats i MR-kommissionen eller i säkerhetsrådet (där tre av dem har veto) skulle få ingå i det nya rådet, skulle de också kunna lägga beslag på de flesta platserna och fylla på med allierade, eftersom inget rikt land någonsin stämplats. Motivet var uppenbart att kunna hålla de röster borta från rådet som vågar kritisera och gå emot USAs och EUs politik, de röster som vill hävda alla rättigheter enligt FNs allmänna deklaration, inte bara de formella, medborgerliga och de som går emot deras aktuella inskränkningar i det s k kriget mot terrorismen.

Att USAs krav på färre länder i rådet, och på färre röster för att blockera länder från att få komma med, avser att kunna kontrollera rådet är ganska uppenbart. Det är ingen hemlighet att USA och många EU-länder rutinmässig använder sig av både mutor och utpressning för att tvinga på svagare länder sin vilja, USA dessutom med invasionshotet i bakgrunden. Trots det har de haft svårt att samla nödvändiga majoriteter i MR-kommissionen, även fast rösterna där avges öppet, för att fördöma misshagliga regimer i Syd och Öst, och undvika att kritik riktas mot dem själva. I Ekonomiska och Sociala Rådet som väljer medlemmar till MR- kommissionen, och där röstningen är hemlig, har de ingen kontroll. Det ledde till att USA 2001 inte röstades in i kommissionen, som reaktion mot dess motstånd mot internationella brottsmålsdomstolen, trampmineförbudet, Kyoto-avtalet, billigare AIDs-mediciener mm och bruk av hot och utpressning för att få igenom sin vilja.

Eliassons första förslag hade gått för långt i att tillgodose USA och EU, och det blev uppenbart att det inte skulle kunna få ens majoritet i Generalförsamlingen, ännu mindre det consensus som skulle behövas. I det slutgiltiga förslag som presenterades 23 februari hade han fått backa betydligt, och USA reagerade omedelbart. På söndagen den 26 kallade Condoleezza Rice in Kofi Annan för att diskutera resolutionsförslaget, och informera om USAs invändningar. Dagen därpå, meddelade USAs FN-ambassadör John Bolton att resolutionsförslaget var oacceptabelt, och krävde nya förhandlingar direkt mellan länderna, utan mellanhänder som Eliasson.

I det nya resolutionsförslaget ökas rådet något, till 47 medlemmar, men långt från en jämlik representation av världens fattiga befolkning och nu ska
• alla länder kunna väljas in men de ska ”leva upp till högt ställda krav när det gäller att främja och skydda mänskliga rättigheter och i allt samarbeta med rådet”
• inval ske i hemlig omröstning och enkel majoritet av alla medlemmar, minst 96 röster, dvs det räcker inte med flest röster, men krävs inte heller den 2/3 majoritet som USA hävdar
• mandatperioden vara 3 år, och högst två perioder i rad
• alla rådsmedlemmar själva granskas under sin mandatperiod
• en rådsmedlem med stöd av bara 1/3 kunna inkalla ett särskilt möte för snabbt ställningstagande till akuta MR-problem
• generalförsamlingen med 2/3 majoritet (utan krav på antal närvarande) kunna avstänga en rådsmedlem för ”grova och systematiska brott mot MR”, dvs inte bara 1/3 som USA vill

USA motsätter sig det mesta, och dessutom att förslaget
• understryker att de mänskliga rättigheterna innefattar alla med samma tyngd, dvs även de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna
• bekräftar att rätten till utveckling är lika viktigt som rätten till fred och säkerhet samt mänskliga rättigheter, dvs de tre grundpelarna i FN-systemet
• anger hemlig omröstning i val till rådet mm.

Förslaget har dock redan fått stöd av många av USAs allierade människorättsorganisationer och av EU-länderna, eftersom det ändå i ganska hög grad tillgodoser deras intressen. De har också förhoppningen att med de eftergifter som gjorts till Sydländerna få igenom det i Generalförsamlingen, trots kvarstående kritik för nykolonial syn på mänskliga rättigheter och folkrätt och fö rdiskriminering av de fattiga länderna. Inte minst handlar kritiken om att människorättfrågorna frikopplas från behovet att ändra den världsordning med ekonomisk utplundring och krigspolitik som är det främsta hindret för fattiga stater att leva upp till kraven på mänskliga rättigheter. I resolutionsförslaget nämns nu visserligen rätten till utveckling, men ansvaret för de yttre hindren för utveckling beaktas inte.

Dock verkar USA fortfarande en vecka efter att resolutionsförslaget presenterades, och trots att det står ensamt mot resten, inklusive Kofi Annan, vara fast beslutet att stoppa ett människorättsråd som de inte kan vara säkra på att kontrollera.

Eva Björklund 06 03 03